Förstaversioner är skräp

Rödpennor är inte nödvändiga.

Rödpennor är inte nödvändiga.

Ibland vägleder jag författare och får förmånen att vara med dem under hela processen från idé till färdigt manus. Det är alltid lika tillfredsställande att se texterna bli bättre. Men jag ser också två ytterligare saker:

  • författare behöver stöd, eftersom det finns så stor risk för att bli sågad under resten av arbetet, vilket betyder att jag undviker att ge feedback under själva skrivarbetet och istället ägnar mig åt hejarop och beröm för sånt författaren gör bra. Tids nog kommer vi att vända och vrida på texten för att göra den fantastisk.
  • skolan har verkligen inte gjort ett gott arbete med att lära de flesta författare att förstaversioner är skräp. Om jag fick välja en enskild sak som nybörjarförfattare – och ja, faktiskt, lärare – skulle lära sig skulle det vara att förstaversioner är skräp. Och det är inte elakt menat. Låt mig förklara vad jag menar.

Jag var nyligen på en skola och pratade om skrivande. De flesta av eleverna där tyckte att det var trögt att komma igång, inte för att de saknade idéer, utan för att de hade prestationsångest. De ville vara säkra på att det de skrev matchade potentialen som idén hade. Det gjorde mig glad för det betydde dels att de brydde sig om att det de skrev skulle bli bra, men det gjorde mig också bestört, för att de inte hade lärt sig att förstaversioner är skräp.

Men, vad sjutton skriver du?!

Ordet ”skräp” är inget jag använder lättvindigt eller nedlåtande. Nästan allas förstaversioner är oläsbara. Det är först efter att man har tagit sig tiden att gå igenom texten som man kan utsätta andra för den (borträknat skrivcoacher…). Tills dess innehåller texten onödiga utvikningar, ologiska kopplingar mellan delarna, svaga antagonister, konstiga betoningar, en alldeles för rak historia, en huvudperson utan fel, och den största synden av alla: det är tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Mina egna manus är inga undantag. Ni skulle se några av de versioner av Skriv som ett proffs, Så fungerar Wikipedia, Plastpappa och Författarens idébok som finns på min hårddisk. För att inte tala om den här texten. Sorgliga är vad de är. Det verkar dock som om de har lyckats bli bättre efter flera omskrivningar.

Efter att jag hade fått eleverna att upprepa mantrat ”förstaversioner är skräp” (vilket i sig framkallade en del leenden), blev de mer avslappnade. De kände inte längre stress inför tanken att få till allt perfekt direkt. De började skriva, förvissade om att de skulle ha chansen att göra om texten senare.

Det här glömmer de flesta lärare att poängtera, men även vissa lektörer. De sitter och rättar i språket, när det första författaren behöver höra är ”wow, du har fått till en förstaversion!” De fel och brister som finns i förstaversionen spelar ingen roll, utan att man nu har något att utgå ifrån, en lägsta nivå.

Först därefter, när författaren har sett att man har förstått vilken insats det är och att förstaversionen alltid finns kvar, kan man börja hjälpa till att göra texten bättre.

(Jag säger inte att jag är perfekt på att föra fram det här, även om jag brukar skriva något berömmande om insatsen i mina lektörsomdömen.)

Förstaversioner är guld, också

Det är lätt, med tanke på de fel jag skrev ovan att förstaversioner har, att tänka illa om dem. Men förstaversioner är nödvändiga. I förstaversionen finns så mycket passion, nya tankar man inte hade innan man skrev ner sin idé, saker man inte trodde var möjligt att skriva, experimentlusta (förhoppningsvis) och konstigheter man kan skratta åt, vilket leder till nya uppslag. De är dessutom helt nödvändiga att ta sig igenom.

Men eftersom så många har förutfattade meningar om förstaversioner är vi tvungna att diskutera vad dess funktion är.

Det är skillnad när man kan skriva flera versioner.

Inte på bilden: hur det är att skriva vanliga texter.

En förstaversions poäng är inte att vara perfekt. Den där tanken om att skriva klart sin text i en enda version är giftig eftersom den är så lockande, och nästan verkar vara inom räckhåll. Nog finns det sätt att skriva snabbare (länk till en bok där jag förklarar hur man gör), men det är bara efter många års träning man kan kapa antalet omskrivningar något. Man kommer inte undan omskrivningar helt. Jo, jag vet, det finns alltid några som tror att de gör det, men de ersätter bara omskrivningar med att skriva under sin förmåga. Med tanke på att andra författare skriver om blir det ett onödigt handikapp i en situation där man behöver alla fördelar man kan få.

Förstaversionens poäng är just att ha något att titta på, hålla i handen och vara stolt över. Det är därför man inte visar förstaversionen för någon annan än personer man absolut litar på att de inte kommer att såga materialet. Fira den, se till att du får beröm för ditt arbete och vila ett tag innan du gör andraversionen.

Förstaversionen är en intellektuell plattform, som du sedan kommer att ta avstamp ifrån för att göra något som faktiskt är bra. Det gör inget om plattformen är på en hög nivå, men det är inte det avgörande för om slutresultatet blir på en ännu högre nivå. Jag lovar. Det viktiga är att det finns något att utgå ifrån och att du är beredd att ta itu med de kommande versionerna.

Och för lärare vill jag återigen betona att det faktiskt inte spelar någon som helst roll vilka stavfel, konstiga meningar eller andra problem som finns i texten. Jag vet att det är svårt, men du får faktiskt bita ihop när du ser sär skrivningar, stafvel och märkvärdiga ordval och lita på att det med din hjälp kommer att bli bättre senare. Ditt jobb är att få personen i rätt stämning för att kunna ta sig vidare i processen: känna sig stark, påhittig och trygg i sin idé.

Vad en förstaversion behöver innehålla

Här råder det också en del missförstånd.

Viktigast av allt är: en förstaversion behöver inte vara komplett, åt något håll. Det kan saknas delar, eller så kan vissa delar vara skissade. Man får skriva saker som: ”Här ska det in en spännande scen”, eller ”På något sätt tar de sig bort från ön”, eller ”Ta reda på hur man tillverkar en brandsläckare av sakerna som finns tillgängliga där.” De blir en minnesanteckning inför nästa version. (Jag brukar själv använda en avvikande färgmarkering i ordbehandlingsdokumentet för att lättare hitta dem senare.)

Alla biintriger behöver inte finnas med, eller alla rollfigurer. Det kan till och med vara en fördel om man ser skogen och inte bara alla träd.

Däremot behöver förstaversionen innehålla en hygglig bild av vad idén går ut på. Vad är annars poängen? Det här tangerar tanken på att anteckna idéer utförligt, så att man inte glömmer bort sin idé.

Jag tycker också att det finns en stor fördel om förstaversionen har ungefär samma stil som det tänkta slutresultatet. Med andra ord visa till någon grad hur spännande, roligt eller tragiskt det kommer att bli. Det beror på att genren bestämmer så mycket av det som kommer senare.

Sedan tycker jag att det finns en känslomässig orsak till att döpa dokumentet till version 1. Då blir det lättare att göra nästa version. Ju mindre ”färdig” titeln är, desto bättre, enligt min erfarenhet. Jag döper aldrig mina dokument till ”klar”, ”sista version”, eller liknande, eftersom det innebär att jag sedan får ”sista version 8” en tid senare.

Övrigt är egentligen inte så viktigt. Jag tycker exempelvis inte att man måste fila länge på sin förstaversion, eller väga orden på guldvåg innan man har bestämt om scenen ska vara med eller inte, eller känna sig pressad över huvud taget. Det ska vara roligt, gärna gå snabbt och vara utan prestige. På det sättet är det här ett slags mellanting mellan ett färdigt manus och ett synopsis.

Vad man gör när man har en förstaversion

Låt säga att du har din förstaversion. (Eller, om du är lärare, att din elev har en förstaversion.) Nu då?

Nästa steg kommer jag att beskriva mer ingående i den avslutande delen i min bokserie om de åtta storheterna, men redan nu kan jag avslöja två saker:

  • Efter det ovan beskrivna firandet är det dags att åter klargöra textens mål. Vad är det tänkt att texten ska åstadkomma? Jag förstår att det kan kännas löjligt att skriva någonting i stil med att texten ska vara spännande och då är det lätt att du hoppar över det här steget, men det är viktigt att veta vad målet är. Det är skillnaden mellan en lyckad andraversion och en mycket frustrerad författare.
  • Som jag skrev ovan, gör ett ny dokument för varje version. Min 11-åring, som fortfarande inte riktigt har kommit igång med det här suckar över att jag försöker få honom att skriva om hela texten från början, eftersom det är så jobbigt att skriva så långt och så noggrant. Men ingen av hans lärare har heller betonat för honom att förstaversioner är skräp, och att det bara är ett steg i processen för att få till en riktigt bra text.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive några stycken om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivproblem, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
4 comments on “Förstaversioner är skräp
  1. Jane-Helene skriver:

    Mycket bra artikel. Det är inte enbart lärare som underlåter att berätta om detta utan även de allra flesta böcker om att skriva. De är inriktade på olika saker t ex en viss metod för att skapa intrig etc. Tanken med dessa böcker är väl att man ska ta just den metoden och få fram en fantastisk historia på grund av tekniken. Efter att ha läst omkring 200-250 sådana böcker nu har jag givit mig in i ‘böcker om redigerings-djungeln’. Eftersom jag också målar brukar jag jämföra hur man beskriver ‘hantverket’ både skrivande och målande lider i viss mån fortfarande av ‘inspirationsmyten’ att man måste vara en (från födseln) talangfull person som inväntar inspiration och sedan skapar ett mästerverk. det är dags att ta bort myterna. Ett kinesiskt citat från en bok om att måla kanske även kan appliceras på skrivarkonsten: En man beställde en tavla på en tupp från en berömd konstnär. Det tog lång tid innan tavlan var klar och när den blev det var den väldigt dyr. Mannen klagade och påpekade att det bara handlade om en bild på en tupp, konstnären svarade, men jag var tvungen att göra otaliga skisser för att få tuppen att se levande ut så att du fick den tavla du beställt.

  2. Pia skriver:

    Jättebra inlägg som bör spridas till skolor och språklärare. Och tyvärr är det så att vi fortfarande har uppsatsprov – vilket jag själv förvisso älskade. Men problemet är att det är en förstaversion och att vi dessutom skrivit den under tidspress och utan möjlighet att göra synopsis, lägga upp en ordentlig struktur, göra research och skriva om. Jag tror aldrig någon lärare har sagt åt mig att ”Tack för uppsatsen, nu ska du få möjlighet att skriva om den och göra den ännu bättre.” Nej, det har aldrig hänt. Tvärtom lär vi oss i skolan att vi bara har en chans att göra intryck – att det är vinna eller försvinna som gäller. Men livet går ut på att misslyckas och lära oss av våra misstag. Och det är en lärdom som sällan, om aldrig, lärs ut i skolan.

    Kram Pia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*