Varför jag ofta struntar i gestaltningen

Den sista punkten på Skriv2016 (dag 1, dag 2) var en lektörs- och skrivcoachpanel där jag deltog tillsammans med Ann Ljungberg, Anna Gable, Jens Klitgaard och Mats Söderlund. Det är alltid svårt att berätta om sin egen medverkan på ett neutralt sätt. Särskilt som personerna på scen hade väldigt olika synpunkter på de många utmärkta frågor som kom. Dessutom kunde jag inte föra anteckningar, så mycket av de utmärkta saker som kom upp har jag dessvärre glömt bort. (Inspelning kommer när/om jag får tag på den.) Jag vill därför inte lägga ord i munnen på de andra utmärkta kollegorna. Däremot känner jag att jag skulle vilja förtydliga några av de svar som jag gav på de frågor vi fick. Kort sagt, varför sa jag att jag ofta struntar i gestaltning? Och varför fick jag en del att skratta nervöst och att efteråt kommentera att de aldrig skulle skicka sina manus till mig?

Innan lektörspanelen på Författarkliniken 2015

Innan lektörspanelen på Författarkliniken 2015

Det började på Författarklinikens andra dag förra året. Jag satt i lektörs- och skrivcoachpanelen även då. En av de sakerna jag märkte var att jag verkade vara den elake lektören i den panelen. En del av besökarna skrattade nervöst för att jag sa saker som att en del författare skriver tråkigt. Så får man ju inte säga!

Nu råkar jag ha både vana av att stå på scenen som teaterskådespelare och att föreläsa – och dessutom är jag uppväxt i en familj där det var viktigt att vara snabb i repliken – så jag har alltid tänkt att det är så där man gör på scen. Man underhåller. Det kan ibland betyda att man tar rollen som antagonist, och ibland som clown, och ibland som idiot. Men jag insåg också, när jag satt där och hörde vilken sorts skratt jag fick, att jag kanske gav intrycket att jag inte brydde mig om mina klienter.

Spola fram ett tag i tiden. I författarforum på Facebook uppstår då och då frågor om lektörer. Jag är lektör, så jag har svarat på min beskärda del av frågor, såsom “Varför ska man skaffa en lektör?”, “Hur vet man att en lektör är bra?” och “Är inte lektörer bara tyckare?” Men en av de vanligaste saker som diskuteras när det gäller lektörer är när en författare nyligen har fått ett lektörsutlåtande – och är helt förkrossad. Lektören kanske inte till fullo förstod hur fullständigt briljant den texten var och kom med kommentarer som inte alls passade. Och det var författaren tvungen att betala för.

Spola ännu längre fram i tiden, till Skriv2016. Där satt jag igen i en panel. Den första frågan var något i stil med “Vad blir ni glada av när ni läser ett manus?” Med tanke på hur lite tid att prata vi hade – och särskilt om man ville göra ett intryck bland så många kloka och erfarna kollegor – försökte jag därför hitta ett svar som de andra troligen inte skulle välja. Det gjorde att jag blev tvungen att gissa vad de andra lektörerna och skrivcoacherna skulle svara. Jag gissade att de andra lektörernas svar skulle vara något i stil med “Jag blir glad av författare som är skicklig på gestaltning och skapar trovärdiga rollfigurer.” Det är oftast det jag hör när jag diskuterar med andra lektörer. Och det är ett bra svar. Vem vill inte läsa ett manus av en författare som är skicklig på gestaltning och skapar trovärdiga rollfigurer? För att sticka ut behövde jag ett svar som på något sätt var motsatsen till det kloka svaret. Samtidigt ville jag inte sticka ut genom att visa alla vilket UFO jag är säga något felaktigt.

Svaret är på sätt och vis naturligt för mig. För när jag lektörsläser har jag svårt att bara hålla mig på ytan. Jag vill inte bara titta på det som faktiskt står i manuset. Det är ett slöseri med min tid om jag bara ska rätta språket, säga till folk att de bör använda fler gestaltningar och prata om hur realistiska rollfigurerna och intrigen är. Istället svarade jag någonting sånt här:

“Jag blir glad när en författare sätter upp ett högt och ambitiöst mål för sin bok och sedan når det.”

Anledningen till att jag sa så är att jag alltid brukar börja lektörsläsningen med att ställa ett par frågor. En av de frågorna är vad författaren har för mål med sin text, till exempel om författaren har några förebilder eller idéer om hur boken ska se ut. Jag ställer den frågan för att jag vill veta vart författaren aspirerar. Eftersom det är författaren som har skrivit boken och kommer att fortsätta på boken när jag läst klart den och lämnat ett utlåtande på den, så är det viktiga här inte vad jag tycker om boken, utan vad författaren tycker om boken. Mitt jobb är inte att trycka ner mina åsikter i författarens hals, eller att berätta för honom eller henne vilken sorts bok vederbörande borde skriva, utan att hjälpa till att göra boken så bra den kan bli efter dess egna och författarens egna premisser. Det är deras mål som är det viktiga, med andra ord.

För att jag ska kunna veta vilket det målet är, måste jag fråga. Om jag bara utgår ifrån att jag vet vad författaren har för drömmar finns det en god chans att jag gissar fel, läser boken såsom jag tror att den är, och ger kommentarer som skulle ha underlättat för den författaren att nå det målet. Det är lätt att tänka sig vad det får för resultat: “Så här skulle du kunnat ha gjort din berättelse mer spännande.” “Men… jag ville ju att berättelsen framför allt skulle vara rolig.”

Nästa fråga vi fick i panelen var den direkt motsatta frågan: “Vad är det vanligaste problemet?” Även här tänkte jag på vad mina kollegor skulle kunna tänkas svara. Min erfarenhet är som sagt att de flesta lektörer och skrivcoacher tänker mycket på gestaltning och karaktärer och realism, så för att ge publiken något helt annat kunde jag ganska enkelt låta mitt svar följa samma mönster som det jag sa tidigare, det vill säga någonting i stil med:

“Det vanligaste problemet är att författaren sätter upp ett mål och sedan inte når det.”

Jag förtydligade med att vissa författare vill att deras böcker ska vara roliga, men misslyckas. Eller så skriver de en fantasybok som inte alls kittlar fantasin, utan bara följer några högtravande människor på medeltiden. Eller så skriver de en spänningsroman som inte är det minsta spännande, utan har problem som vilken tioåring som helst skulle kunna lösa. Det här är ett mer elementärt problem än om gestaltningen haltar eller om rollfigurerna inte är trovärdiga.

Det är här jag är rädd att mina lektörskollegor kommer att bli irriterade på mig, eftersom det kan låta som att jag menar att de inte tar upp de här sakerna. Det vet jag att de gör, för jag har läst flera lektörsomdömen, både av mina egna texter och av andras. Vad jag däremot säger är att det finns olika sorters lektörer, och att alla sorter behövs.

  • Några lektörer arbetar på förlag och har som uppgift att sålla bland inskickade manus. Den här sorten skulle kunna kallas förlagslektör
  • Några läser gärna texter som är nästan färdiga och hjälper till med det sista innan författaren skickar in texten till ett förlag. I det stadiet är det inte aktuellt med större förändringar i historien, utan i stort sett omskrivningar av existerande scener. Den här sorten skulle kunna kallas redaktörslektör
  • Jag är en annan sorts lektör, som helst kommer in när författaren bara har en förstaversion. Våra kommentarer handlar ofta om hur berättelsen skulle kunna ta helt andra vägar för att bli mer effektiva. Den här sorten skulle kunna kallas skrivcoachlektör

Beroende på var en författare befinner sig i processen passar olika lektörer bättre. Den författare som har en vecka på sig innan det är dags att skicka in ett manus till ett förlag vill inte ha, och behöver kanske inte heller, en skrivcoachlektör. Det orsakar bara frustration att få höra att berättelsen skulle behöva färre utvikningar och mindre klyschiga psykologiska element, snarare än att få hjälp med vilka liknelser som inte fungerar och var perspektiven svajar. Där behövs istället en redaktörslektör.

En författare som bara har en förstaversion av ett manus kommer å andra sidan inte att ha särskilt stor nytta av en redaktörslektör, och ännu större problem om den skickar in sitt manus till en förlagslektör. Den kakan är inte gräddad ännu. Där behövs det att lektören kan se möjligheter som författaren inte sett och är lyhörd nog att veta vilka möjligheter som ligger i linje med vad författaren vill ha, snarare än puts av språket. Där behövs istället en skrivcoachlektör.

Och för den som skickar in sitt manus till ett traditionellt förlag ska det inte behövas någon skrivcoachlektör eller redaktörslektör. Den personen behöver få ett besked (“Ja, vi är intresserade”, “Ditt manus passar inte in i vår utgivningsprofil”, “Vi har redan ett liknande manus under utgivning”, “Vi tackar nej till det här manuset men ser gärna att du skickar nästa manus”, etc), och får bara förslag på förbättringar om förlaget antar manuset eller är mycket intresserade av författaren. Det får man av en förlagslektör.

Alla sorters lektörer behövs således. Det är lätt att tro att de här sorterna arbetar emot varandra, och att de automatiskt utesluter varandra. Inget av det är sant. En del lektörer arbetar både som förlagslektörer och antingen redaktörslektörer eller skrivcoachlektörer. En del tjänar både som redaktörslektörer och skrivcoachlektörer, antingen beroende på uppdrag eller blandat i varje utlåtande. Alla bra lektörer kan ta alla positioner, och till exempel bedöma om ett förlag skulle kunna tänkas anta ett manus, även om lektören för tillfället inte arbetar som förlagslektör.

Nå, med den definitionen klar för oss kan jag återvända till frågan, och förtydliga varför det är ett mer elementärt problem om en författares manus inte uppfyller det mål som författaren hade. Många av problemen ligger nämligen inte i gestaltningen, utan beror på att idén inte är tillräckligt utvecklad (vilket är orsaken till att jag skrev Författarens idébok) eller att det finns stora problem med strukturen (vilket är orsaken till att jag skriver en hel del om struktur). Den som försöker fixa problemet “Boken är tråkig” genom att fixa gestaltningen sminkar en gris. Det här betyder inte att gestaltning inte är en viktig fråga, men det är inte något man bör fokusera innan man har klart för sig vilken historia man berättar och hur den ska berättas för att bli så effektiv som möjligt. När man har de sakerna klara för sig, kan man gå loss på gestaltningen och trovärdigheten. I själva verket, det tycker jag att man ska göra.

Ser en snäll lektör ut så här?

Ser en snäll lektör ut så här?

Men där i panelen sa jag alltså att ett stort problem är att berättelser är tråkiga. Jag sa till och med att de flesta manus jag läser lider av det problemet. Det gjorde att jag verkade vara en sån där lektör som krossar folks drömmar snarare än att hjälpa till. Jag kunde se att vissa författare där på Skriv2016 och Författarkliniken tänkte att de aldrig skulle skicka sina manus till mig, eftersom de trodde att jag skulle skriva fruktansvärt hårda utlåtanden som skulle göra att de aldrig mer ville skriva.

Nu tror jag inte att det är en sådan lektör jag är. De klienter jag har återkommer gärna, i de flesta fallen. Och jag skriver aldrig förolämpningar eller svordomar i mina utlåtanden. Jag skriver ungefär på samma sätt som jag skriver nu, fast mer detaljerat om den berättelse (eller fackbok, för jag läser facklitteratur också) jag nyss läst.

Inte bara det:

  • mitt fokus är hela tiden på att hjälpa författaren att uppnå sitt mål med manuset och jag tror inte att jag hjälper författaren genom att påstå att han eller hon har nått sitt mål om målet fortfarande finns en bra bit bort
  • jag presenterar ofta problem, men jag presenterar också ett par tänkbara lösningar på varje problem. Jag skule aldrig låta en författare hänga och dingla på egen hand genom att bara säga “lös det här stora problemet”, utan det jag får betalt för är att hitta nya lösningar som skulle kunna passa just den författaren
  • jag svarar gärna på frågor om det är något som är oklart eller om det finns några återstående problem
  • och avslutningsvis tror jag inte att jag är särskilt hård i jämförelse med alla köpare som säger nej till nästan varenda manus som kommer in. Det är en tuff bransch, det här med att ge ut böcker. Inte nog med att manuset ska locka en förlagslektör och bli antaget av ett förlag eller att man ska tro tillräckligt mycket på sin bok för att lägga sina egna pengar på att trycka boken – sen ska boken säljas också! Folk letar efter anledningar till att inte köpa böcker, så en författares första jobb är att inte göra några misstag. Men utöver det behöver man något som också lockar de kvarvarande personerna, något som får dem att inte bara undvika att lägga ifrån sig boken, utan att ta fram sin plånbok och köpa boken också. Det är en lång uppförsbacke att få dem att göra det, och om boken inte är spännande, rolig eller vad nu författaren har för mål, då kommer de potentiella köparna att märka det, och låta bli att köpa boken.

Och så tycker folk att jag inte bryr mig om mina lektörskunder. Jag berättar sanningen för att det hjälper författaren mest. Som tur var kom det några efteråt på Författarkliniken och även på Skriv2016 och berättade att de gick fram just till mig för att jag var rättfram och sa som det var.

Men det ledde fram till en fråga i panelen på Skriv2016 som var riktad till just mig. Det kändes som en ära att få en fråga just till mig. Den löd ungefär så här: “Så hur skriver man något som inte är tråkigt?”

Mitt svar riktades direkt till den som hade ställt frågan. Jag sänkte rösten först men arbetade mig upp till en klimax. Det jag sa var någonting sånt här (om/när jag får inspelningen kommer jag att ersätta det här med en transkribering):

“Börja med att berätta din idé för några människor och se på deras reaktion. Om de inte kan låta bli att engagera sig och vill veta mer, då vet du att du har rätt idé. Annars får du arbeta vidare. Inled berättandet med en smäll som har med saken att göra, och sen berättar du den bästa versionen av den idén som du kan komma på och ser till att läsarens uppmärksamhet hela tiden hålls fast. Hur du gör det får du också testa dig fram till. Sen avslutar du med en klimax som avgör saken och avslutar texten.”

Det var enda gången under lektörspanelen på Skriv2016 som jag hörde applåder, vilket fick mig att bli ännu mer stolt. Det är klart att det finns vagheter i den presentationen, men jag tror att det just behövs experiment. Skaffa betaläsare och lektörer och publicera delar på Wattpad eller liknande sajter för att se vad läsarna faktiskt tycker. Inkorporera feedbacken och lär dig.

Det här var min skildring av lektörs- och skrivcoachpanelen på Skriv2016. Den fokuserade på några av de saker som jag kände att jag behövde förtydliga. Men jag ser fram emot andra skildringar av det som hände också. Jag kanske gjorde bort mig helt. Men det är därför jag ser fram emot de andra skildringarna, för då kan jag se vad läsarna faktiskt tyckte, inkorporera feedbacken och lära mig. Gör det du också.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Gestaltning, Jobbet som författare, Rollfigurer, Skrivtips, Språk och stil Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
5 comments on “Varför jag ofta struntar i gestaltningen
  1. Pia Lerigon skriver:

    Otroligt bra sagt Lennart.

    Kram Pia

  2. Margareta Guldbrandsson skriver:

    bra skrivit.jag kan inte skriva så bra.

  3. Malin Lundskog skriver:

    Hahaha! Ja, sa exakt så “jag skulle aldrig våga skicka mitt manus till dig”. Men: jag sa det med glimten i minst ena ögat, vill verkligen att du ska läsa mitt manus. När det är tillräckligt kul alltså. TIllräckligt klart…

    • Lennart Guldbrandsson skriver:

      Om du hade varit den enda personen som sa det, hade jag inte reagerat. Det är mönstret jag reagerade på. Men jag tackar för förtroendet 🙂

  4. Britt skriver:

    Hej!
    Blev glad av att läsa ditt inlägg Äntligen en person som vågar vara ärligDet är det man behöver. Jag har inte lust att lägga mina pengar på ett artigt och snällt omdöme som inte leder framåt

3 Pings/Trashbacks för "Varför jag ofta struntar i gestaltningen"
  1. […] nästan längta efter en orsak att slippa läsa boken. Det kommer så många dåliga nybörjare (något jag inte njuter av att säga) att det är ett sätt för förlag och läsare att skydda sig och spara […]

  2. […] är enkel att svara, och jag har gjort det förr: titta på reaktionerna hos dina […]

  3. […] att förtydliga några av de svar som jag gav på de frågor vi fick kommer jag därför att skriva ett särskilt inlägg om det inom […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*