Hur du skriver villospår

Spår som böjt sig.

Spår som böjt sig.

Om man läser böcker eller bloggar om att skriva kan man få för sig att det bara är i deckare som det förekommer villospår. I själva verket är villospår en av de viktigaste delarna av alla berättelser. Därför tänkte jag berätta hur man skriver villospår – och varför.

 

Vad är ett villospår?

På engelska kallas det ibland ”red herring”, efter fiskar man använde för att förvilla jakthundar, och oavsett om de är fiskar eller falska ledtrådar kan de vara små eller stora.

I Skriv som ett proffs beskrev jag följande situation:

För många år sedan var jag ledare för en improvisationsteatergrupp i Uppsala. Vid ett tillfälle gjorde vi en övning där jag gömde en leksakstrumpet. Poängen med övningen var dock att deltagarna fick se var jag gömde leksakstrumpeten och att de sedan skulle leta som om de inte visste var den fanns.

En del av deltagarna gick i stort sett raka vägen till leksakstrumpeten. Andra lyfte på föremål där de visste att trumpeten inte fanns, böjde sig ner och tittade under andra föremål där trumpeten inte heller fanns, suckade, förbannade en påhittad person som hade tappat bort det eller agerade stressade för att de verkligen behövde leksaken nu. Gissa vilka det var intressant att titta på.

På samma sätt vet man som författare, åtminstone på ett ungefär, vart man är på väg. För att göra berättelsens slut dolt för läsaren trots att man själv vet vart man är på väg kan man använda sig av villospår. Hitta något som lockar bort läsarens fokus från det verkliga målet, och se till att titta på det, så kommer läsaren också att göra det – är tanken i alla fall.

Misstag

När det gäller spår eller ledtrådar – som alltså inte bara finns i deckare – finns det många sätt att misslyckas. Jag tänkte ta upp två problem, och därefter hur du kan undvika dem.

Det ena problemet är om du har för få villospår. Om du har för få villospår känner du troligen att du inte kan slösa med dem, utan att du måste betona dem mer än vad de egentligen är värda. Men de flesta läsare är smarta och har vana vid att läsa. Det betyder att de genast förstår är ett villospår, eftersom du betonar något för mycket. För att ta ett deckarexempel först: Om du exempelvis presenterar en mystisk figur i anslutning till ett mord, med tanken att vi som läsare ska misstänka figuren (och då missa den verklige mördaren), då kommer de flesta deckarläsare att ögonblickligen bli misstänksamma och hålla koll på den. När du gör så här blir berättelsen förutsägbar. Ett klyschigt sätt att avleda det här är att föra in en mystisk figur som inte har med saken att göra, bara för att locka bort läsarens uppmärksamhet. Många läsare reagerar negativt på det.  Vi kommer snart till hur man löser det bättre. Om du å andra sidan skriver någon annan genre behöver du också villospår. Som i fallet med fantasy, när Shrnandal och hennes trogna tax-ulv har som mål att komma till Sfalanana och de kan ta sig dit med bäverspann. Då kan du låta henne hitta bäverspannet direkt. Eller så kan du göra det mer äventyrligt genom att låta det enklaste sättet vara att rida en hypersnabb troq-ba, men att vakterna dödar alla troq-ba för att förhindra Shrnandal från att fly. Vi behöver aldrig se några troq-ba, eller veta vad det är, men bara det att vi tar bort möjligheten att rida troq-ba gör vi berättelsen mer oförutsägbar (och protagonisten mer i underläge). Utan sådana villospår blir berättelsen en rad saker som går precis så som protagonisten vill. Det är inte bra.

Det andra problemet är att du kan ha flera riktiga spår som du ignorerar, som när du presenterar verkliga ledtrådar till slutet och sedan bara glömmer bort dem, trots att de hade kunnat lösa gåtan mycket snabbare. Pigga läsare upptäcker de här och blir frustrerade över att du ”tar den långa vägen”. Som författare kanske du känner att du inte kan presentera riktiga ledtrådar för tidigt, eftersom du då behöver mer intrig. Men det är det läsarna vill ha: en intrig som de inte kan förutsäga helt och hållet. Om du kan komma på hela intrigen på en gång är den antagligen för enkel. Eftersom det också kan bero på att du helt enkelt glömt bort ledtråden behandlar vi även det här.

Hur gör man?

Här är lite tips om hur du kan göra:

  • gå igenom några böcker i samma genre som du skriver och räkna spår. Hur många villospår finns det? Små och stora. Hur många spår finns? I en normal polisprocedurdeckare skulle jag tro att det rör sig om minst sjuttio allt som allt! Ett tips är att kika på Jeffery Deavers deckare om Lincoln Rhyme. Där listar kriminalteknikerna till och med alla spår på whiteboards. I andra genrer kan det vara dussintals små villospår som gör att protagonisten inte får som den vill, eller som protagonisten måste ta hand om. Vad är lagom? Vad blir för mycket? Räkna.
  • titta sedan på vad det kan vara för sorts villospår genom att skriva ner några exempel ur de böcker du tittar på. Säger vittnen konstiga saker som polisen behöver kontrollera med andra vittnen? Är det olika sätt att döda zombies som inte fungerar eller olika sätt att få en bra relation med sin styvdotter? Är det något banalt som personen fokuserar på när den borde koncentrera sig på ett verkligt problem? Lär dig hur villospår ser ut. Fundera på varför författaren har valt just de villospåren.
  • ta en heldag och hitta på massor av villospår till din text, d.v.s. sånt som inte har med saken att göra. Du vet ju vad som är viktigt i varje scen och vad som är målet, så det är bara att hitta på oviktiga saker. Lägg dit saker, personer, händelser och repliker. Hitta på alldeles för många! Välj sedan de bästa: de som fångar uppmärksamheten, eftersom de inte verkar höra hemma på den platsen eller den tidpunkten, eller eftersom de säger något om det universum du beskriver
  • skriv också om varje villospår hur det går att lösa eller kringå. I fallet med troq-ba ovan kan du skriva att Shrnandal får tag på ett bäverspann. Om du skriver deckare kan det handla om att skriva hur polisen avfärdar villospåret, exempelvis genom att förhöra en granne.
  • sortera in spåren i tre grupper: a) riktiga spår, b) viktiga villospår och c) vanliga villospår. Vid varje del i berättelsen, oavsett om det är en actionscen eller en dialog, lägg ut några villospår, och regelbundet några viktiga villospår, men se också till att det regelbundet finns några spår som faktiskt leder handlingen vidare. Annars förlorar läsaren intresset. Viktiga villospår och riktiga spår behöver protagonisterna inte kunna förstå poängen med direkt, men de måste jobba med dem. Det betyder att viktiga villospår och riktiga spår bör vara mångtydiga. Spåna. Titta gärna två gånger i rad på en film eller TV-serie där det finns villospår, så att du kan studera hur de har hanterat villospåren. Du kanske kommer att tycka att rollfigurerna är dumma andra gången, men hur är det gjort? Skriv ner!
  • att planera handlingen gör du enklast med lappar där du skriver ner de olika stegen från ”Vi tänkte att det skulle bli så här” till ”Nu gör vi så här” eller ”Vi vet ingenting” till ”Vi vet precis vem det var och kan bevisa det”. Glöm inte att det behövs ett par tillfällen där protagonisterna tvivlar på om de kan lösa saken. Även tvivlet kan du studera när du tittar om på filmer eller TV-serier. Eller såklart läser om böcker.

Avslutning

Villospår är en av ”storheterna” inom allt arbete med intriger, tillsammans med MacGuffins, teman och synvinkel. Använd det verktyget regelbundet och klokt så kommer dina berättelser bli mer oförutsägbara.

Publicerad i Intrig, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , ,
0 comments on “Hur du skriver villospår
2 Pings/Trashbacks för "Hur du skriver villospår"
  1. […] onödiga utvikningar, ologiska kopplingar mellan delarna, svaga antagonister, konstiga betoningar, en alldeles för rak historia, en huvudperson utan fel, och den största synden av alla: det är tråkigt, tråkigt, […]

  2. […] ledtrådar. Blanda verkliga ledtrådar och villospår. Hur mycket behöver man plantera hemligheter i slutet? Inte för mycket, enligt Söderlund. Gör […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*