Skriv2017, dag 2

Årets största författarkonferens heter Skriv2017. Platsen är Scandic Opalen i Göteborg. Här är vad som hände under dag 2. Dag 1 hittar du här. Det är en fortsättning på förra årets Skriva, som jag besökte och skrev protokoll över (dag 1, dag 2) och förrförra årets Författarkliniken, som jag också besökte och skrev ”protokoll” över (dag 1, dag 2). [Bilder på personerna som nämns kommer att läggas in senare.] Dag 1 hittar du här.

Hashtaggen #skriv2017 är den som används på sociala medier (Twitter, Instagram, Facebook).

Inledning

Dag 2 inleddes av Maria Ehrenberg, från region Halland.

Kristina Sandberg

Kristina Sandberg var dagens första föredragshållare, och pratade under titeln ”Mitt skrivande liv”.

Hur det är att befinna sig i skrivandet och att inte vara i kontakt med skrivandet.

Samtida berättare som samtalar med Maj i telefon. Varför är det så förbannat viktigt att skriva? Det började tidigt som 6-7-åring. Det var en fantastisk värld att få kliva in i. Under skolan blev hon intresserad av bildkonst och utbildade sig till det, men det var inte samma sak som att skriva. Hon gick utbildning i Skapande svenska och det var där hennes skönlitterära skrivande började, särskilt när det gäller att få kritik och att få lära sig verktyg och tekniker. Senare sökte hon Biskops-Arnös skrivarutbildning och kom in på ett hår. Där mötte hon den samtida litteraturen, bland annat Märta Tikkanen. Det kommer att bli svårt, insåg Sandberg, men det betydde att hon behövde fixa sitt liv så att det gick att skriva, samtidigt som hon fick livnära sig på något annat. Psykologutbildningen påbörjade hon, men fick sedan sin första roman utgiven – efter att få träffa Hans Isaksson på Bonniers. ”Våga stanna i mörkret” menade han.

Man är författare medan man skriver, inte när boken kommer ut. Själva skrivandet avgör om man är författare, även om det förstås är roligt att få sin bok utgiven.

Hennes andra bok 2000 blev brutalsågad i Stockholmstidningarna, vilket gjorde att hon kände sig misslyckad, särskilt efter att en bekant hade med sig en av de elaka recensionerna i fickan vid ett möte. Man kunde raljera över hästböcker då, och det gjorde att många kritiserade böckerna av det skälet. Efter det gick hon med en stark inre kritiker: ”Du är den tråkiga falukorvsprosan”. En dålig skrivhandbok innehöll dock rådet: ”Skriv din inre kritiker” och hon skrev då en obehaglig otrohetsscen, med ett sexuellt möte med lärare som handlar om det dubbla med utsatthet. Man har utsatt sig för det själv, men samtidigt blir man utsatt. Det ledde till hennes tredje roman, Ta itu om en kvinna som går i kris och som är en opålitlig berättare. Hon använde dock kritiken genom att skriva om just att steka falukorv. Huvudpersonen blev kritiserad och det delade kritikerkåren. Man får dock räkna med att få kritik och ändå skriva.

Efter den tredje boken gjorde hon ett långt uppehåll, eftersom hon både var ny som psykolog och var gravid. Hon upptäckte då att hennes patienter levde starkt i hennes huvud. Vad skulle hon dessutom skriva härnäst, som skulle skilja sig från det andra hon gjort? Tidigare hade idealet det avskalade, med isbergstekniken och prosalyrik. Men Sandberg ville göra något annat, något längre. Går det inte att ta upp undertexten och ändå göra det läsvärt och med ett bra språk. En av hennes förebilder, Monika Fagerholm, och feminismen gjorde att hon ändå ville skriva mer om kvinnor som bryter sig loss. Men vad känns farligt? Något stort om en kvinna som försöker lyckas med det man ”ska” leva, men som inte berättas om i historieböckerna eftersom de inte lyckas. Hur många är vi som gör det här? var en fråga som hon funderade mycket på. Samtidigt tänkte hon på psykologen Eva Magnusson som sa: ”vi lär att göra det vi måste”.

Under graviditeten kom hon i kontakt med det hon ville berätta. Hon befann sig i en tyst period, men det var inte bråttom eftersom hon var gravid. Samtidigt lockade hennes anmödrar på henne och hennes hjärta började bulta. I alla tider har män övergett sina föräldrar och familjer, medan kvinnor har tabun i att överge sin familjer, men det går inte bara att ha idéer. ”Skriv så hjärtat blöder” som Joyce Carol Oates sa. Men samtidigt behövs en form, ett språk. Hon ville skynda sig prata med sin farmor: hur mycket visste hon egentligen om sin farmors graviditeter och liknande. Sandberg fick försöka, men tyckte att det var svårt att prata med farmorn och fråga alla frågor. Efter hennes död var det därför bråttom att fråga mormor. Efter att ha räknat efter: ”Ni kan ju inte ha varit gifta när mamma kom till?” en åldersfråga – för den äldre generationen var det en plump fråga. Det var skamfyllt. Det fick Sandberg att tänka att det fanns en historia där, något som ledde till Maj-trilogin.

Oates: ”att skriva är att hålla något som är försvunnet.” Hon ville ha kvar minnena från sin farmor, men i hennes fantasi ville mormodern också bli omskriven. Varför är det tyst om det här i din familj? Och varför återkommer vissa berättelser i din släkt? Just föräldraskap är ett stort område: amning, sovvanor, etc. Många röster om föräldraskap som strider. De rösterna är både föränderliga och motstridiga, och det ville hon skildra, liksom att det saknades litteratur om graviditet. Hon hade möjlighet att skriva litegrand, men funderade istället på att ge sig själv ett stort uppdrag att hon var tvungen att skriva. Hon pitchade en trilogi om en hemmafru, och maken stöttade henne. Det stödet är viktigt för en författare, men också att göra sig tid att skriva.

När Maj, den fiktiva mormodern, dök upp, det var då hennes skrivande kom igång. Maj trodde inte att det fanns något värde i hennes liv, ”hon var ju bara hemma”. Det var dock ett tungt arbete, men även lagligen svårt att ha ett vanligt arbete. Det ”lilla livet i hemmet”, från en rostfri diskbänk, men det var svårt att göra Maj till berättare, men den samtida berättaren kan veta mer än Maj och ställa frågor, påstå saker, ta tillbaka.

Städning och det som leder till ett äktenskap blir inledningen till boken. Skam för familjen att komma hem ”PDV” (på det viset, d.v.s. gravid). Hon behövde gå in i Majs tankar, men behövde ha en form för det. Hon hittade formen att lägga in kursiv text där hon kunde presentera Majs tankar. Att vara lojal med Maj, utan att döma henne från dagens perspektiv. Vad har hon med sig? Arbetsmoralen och förnuftet, men inte statusen eller bildningen, så hennes värde kommer från hennes händer. Att vara lycklig som hemmafru är en uppgift i sig. Hon läste saker under tiden och gjorde research. När Att föda ett barn kom ut ville hennes man inte bygga upp förväntningarna för mycket, men snart kom det allt fler recensioner, och därmed gick hon vidare med sin trilogi. Det blev en succé så småningom, och så många läsare har blivit ”du” med Maj. Folk vet inte lika mycket om Kristina Sandberg som person. Det var Maj som blev allas mormor. Många var arga på Maj och fokuset på städningen.

Plötsligt gick det inte att skriva under arbete med den tredje boken. Hon insåg då att det handlade om att hon då inte skulle få umgås med Maj igen, och sa till sig själv att ”det är så livet är”, och att hon kunde skriva fler böcker. Det gjorde det mer lustfyllt.

Citat från Jamaica Kincaid: ”Man behöver veta allting och ingenting – samtidigt.” – Vet man för mycket sker det ingen undersökning. Vet man ingenting har man inget att skriva. Man behöver komma i kontakt med det som ska formuleras.

Hon har numera inte inrättat sitt liv så att hon hinner skriva. Att skriva kräver tjurig ensamhet. Den skrivande Kristina Sandberg är inte social, utan ensamhet och stillhet. Hon får numera tänka sig att ingen ska läsa det man skriver, så att hon inte hämmar sig själv. Ingen ska heller jämföra det hon skriver nu med det hon skrivit om Maj. Underdog-positionen är lättare på det sättet. Hon ”borde” sitta två timmar om dagen och tacka nej till utåtriktade aktiviteter, snarare än att vänta på kontakt med skrivandet. Att läsa Joyce Carol Oates gör det enklare att komma i kontakt med skrivandet.

Hon ville pendla mellan modern historisk forskning och samtida källor. Dagböcker från arbetarkvinna: bakningen och städningen. Rationaliseringsrörelsen och professionalisering av hemmet var också en viktig infallsvinkel.

Många har läst böckerna om Maj, och känt att de inte längre är ensamma, vilket betytt mer för Sandberg än ett Augustpris. Man måste vaccinera sig mot de motiga perioderna genom att lyssna på de goda recensionerna och på folk som kommenterar det hon skrivit.

Ungefär 1,5 år att skriva en roman, och skrev medan barnen sov eller var på dagis. Man måste ta reda på varför man inte skriver: det blir inte bra från början, är man rädd för att misslyckas?

Mats Kempe

Efter fikat tog Mats Kempe över mikrofonen. Kempe debuterade 1996 och har skrivit tre romaner och tre novellsamlingar. Ämnet är ”Skrivandet och formen”.

Kempe inledde med att säga att ju mer han håller på med skrivandet, desto mer förstår han hur lite han vet. Han närmar sig kärnan, men den är svår att ringa in. Han anknöt till Sandbergs föredrag och hur det händer någonting mitt i skrivprocessen, en punkt där skrivprocessen öppnas. Allt skrivande är en undersökning av det vi inte visste att vi visste. Vi kan skriva oss fram till någonting okänt. Hur kommer vi till den punkten? Ibland kan formen leda oss dit och ibland är det själva skrivandet som kan leda dit.

Peter Sjögren: udda sätt att närma sig romanformen, men daterad till 1945.

Första gången Kempe själv mötte den här punkten: Kempe hade skrivit ganska mycket men inte fått det att fungera. Han gick på Biskops-Arnö, men lyckades inte skriva bra. Det var svårare än han hade trott. Lusten att skriva är det viktigaste att vårda. En uppgift han fick under utbildningen som de fick var att göra en ”ekfras” av en bild av Ferdinand Ligér, tavla som man skulle skriva om. Han gjorde därför inte den uppgiften. Han frågade istället en granne som var fotograf om en annan bild. Mörk, och abstrakt: en reflektion av en svan som var utanför bildkanten. Den bilden återkallade ett minne från hans barndom under någon vecka i Bohuslän. En ihjälslagen trut, först skjuten av luftgevär. Senare sköt han också med luftgevär. En vän berättade om hur han sköt en fågel som familjens hund åt upp. De här elementen gick det att koppla ihop till en struktur. Det här ledde till att han kom till en punkt dit han inte visste att han skulle kunna komma. Det uppstod en dialog med pappret och det var magiskt. Det var något som låg utanför honom själv.

Nästa gång han försökte misslyckades han, men det gav honom också lusten att hitta tillbaka till den punkten. Om man vet allt man ska skriva kommer man inte bortom det uppenbara.

Att prata om skrivande är som partikelfysik, där själva mätningen påverkar resultatet.

Vi rår inte fullt ut över det vi ska skriva. Moliére ville egentligen skriva inte komedier, medan HC Andersen ville skriva vuxenberättelser, men det inte gick. De gjorde ändå så gott de kunde. Det var dit de skulle och man måste vara lyhörd för det som uppstår på sidan. Man ska givetvis ha ambitioner, och det är inte statiskt, men när man blir bra så är det dags att sluta för då är det inte en undersökning, utan mer en uppvisning.

Woody Allen: Allt kreativt är en besvikelse, men får vi igång kunskapen så blir det en besvikelse. Det blir inte som vi tänkt oss.

I lyrik är formen fortfarande närvarande, men i prosa har vi en konventionell idé om hur en roman ska se ut: gestaltande, miljöbeskrivning, händelseutveckling, vilket är en sträng form. Vissa författare är lyckliga inom den konventionella formen, och vissa får sälja många böcker eftersom många läsare gillar det konventionella. Å andra sidan de som vill vara icke-konventionella. Men vi kan nog inte göra så mycket åt det, utan vi ska vara trogna vårt eget skrivande.

Form: omfång, styckeindelning, monolog/dialog. Men inuti texten finns också strukturer, mönster, till exempel rytmen, klangen, finns det en dialekt?, tonfall, alliteration, inrim, karaktärernas psykologier blir ett mönster, förutsättningarna som påverkar det som händer. Lennart Hellsing arbetar med språket som material, han visste inte heller vart han skulle hamna. Tomas Tranströmer: hissen fungerar inte, lampan slocknar, men ledstången leder mig rätt i mörkret. Och när vi kommer till den där punkten så leder strukturerna oss rätt. Att skulptera i lera: lerklumpen är det första utkastet, och det är alltid dåligt. Man behöver titta på det, men inspireras av vad man faktiskt ser i lerklumpen: väns huvud > väns kanin > väns segelbåt. Allt är ändå porträtt av vännen. Den yttre formen kan på det sättet påverka den insikten. Raymond Carver, författare bakom Short Cuts: jag kan inte skriva den amerikanska romanen, måste jobba som nattvakt, på tre lediga dagar kan han skriva en novell. Man måste göra rum för skrivandet, och anpassa efter omständigheterna.

Jamaica Kindcaid: Till en flicka/Flicka, en serie förmaningar, om tvätt, en dialog mellan två personer, men inga citat, svaren är inte ens egna meningar utan bisatser, det finns inget rum och ingen tid, utspelar det sig inom någon?

Gro Dahle: i Sverige mest känd som barnboksförfattare, fastnade i bilköer hela tiden, hann inte skriva, skriver en gåta på vägen till arbetet, löste den på vägen hem, Regnvädersgåtor. Man kan göra vad som helst i litteraturen. ”Pälsjägarliv”, novell. Tvärtom från Virginia Woolf: istället för att expandera via detaljer berättas allt via detaljer. Poesiform, person som går och väntar på att något ska hända, men inte får uppleva det. Inget leder någonvart, men det finns hela tiden en konflikt. Att skriva det som var oförutsägbart, och om man upptäcker strukturen, finns risken att man blir mekanisk, men Dahle bryter mot den mekaniken genom att utelämna saker.

Martina Haag

Johanna Wiman presenterade Martina Haags föredrag ”Skrivande, samarbete och miljöombyte”.

Haag berättade att hon skrivit böcker i 12 år men att hon aldrig haft en författardröm, utan ville bli skådespelare, så hon gick teaterskola. Alla andra kände varandra och Haag ville höra till, så hon ville svara rätt svar. Hon växte upp i höghus i Lidingö och gick ut med 0,9 från gymnasiet, sedan 1,7 när hon gick om. Hon kämpade med olika teaterskolor, men fick inga framgångar. Hon var inte helt arbetslös, men hankade sig fram. Producenter vill ha garantier för att folk ska komma.

En chefredaktör för Cosmopolitan frågade om hon ville skriva en krönika. ”Du uttrycker dig roligt”, men ”jag kan inget – ingenting om någonting.” Känslan av att man inte hänger med var temat för hennes första krönika. Hon låtsasskrattade och det gav henne större problem. Till Komvux: ”Jag vill gå varenda kurs ni har.” Hon har tagit skepparexamen. Sedan slutade hon att låtsasskratta och frågade vad Têt-offensiven var, och nästan ingen visste vad det var. Ingen var perfekt, och det är en bra läxa. Många låtsasskrattare tyckte om det hon skrev. Hon fick priset som ”Årets krönikör”, vilket förvånade henne. Det ledde till att förlag hörde av sig. Först krönikesamling, vilket tog mycket längre tid än vad hon trott, men sedan ville de ha en roman.

Har hon halkat in på ett bananskal? Nej, hon har lidit i många år. Det är när man har haft uppförsbacke och har en del sprickor som man blir intressant. Hon började att skriva om en evighetsarbetslöshets skådespelare, vilket blev en succé, och det gjorde att hon fick makt för första gång. Hon ville ha rollen som sin egen huvudroll. Det är förstås en osannolik berättelse, och det är användbart som författare.

”Hur gör jag?” – måste ha en plan.

1) Ta det på allvar. Det är ingen hobby. Du har ett enda liv, så gör det på riktigt. Sätt av tid, typ 2 timmar, så att det blir något gjort. Det är först när du släpper taget om drömmen som den dör. Bit dig fast som en galen grävling.

2) Skriv in i almanackan när du ska skriva. Då ska det inte tvättas. Det blir kliniskt rent men inget skrivet. Inget internet. Googla inte fakta, utan skriv bara det du kommer på. Skrivkramp eller ta sig vidare. Syre i skallen behövs. Långpromenad utan att lyssna på musik. Inte stirra på skärmen. Res bort. Låna grannens uthus eller byt hus med någon och ta med dig din skrivbubbla. Annars kommer det alltid någon sotare eller så. Om man åker iväg måste man skriva. Saltoluokta fjällstation. Ut och gå, och sedan skriva. Kanske tre nätters resa.

3) Hitta en kumpan som du kan älta ditt manus med. Man kan lura ögat men inte lura örat. Hitta någon och byt manus med. Läs 20 minuter var, sedan 20 och sedan 10. Fråga om den andre förstår. Det går inte att använda vanliga vänner, eftersom det är så tradigt. Läs högt för varandra.

4) Stryk. I den senaste boken har hon strukit drygt 20 böcker. ”Show, don’t tell.” Haag berättade om sin syster som vann Augustpriset, och som arbetar tillsammans, det blev en folie à deux mellan dem.

5) Hon brukar göra boksidorna till boksidor redan i manusform. Hon gör Worddokumenten till samma storlek som en bok. Det gör det lättare att förstå hur boken kommer att bli.

6) Gräv där du står.

7) Gör övningen: ”Det här vill jag inte att någon ska veta om mig.” och byt sedan kön och plats, mm. Skriv om sprickorna

Att skriva dämpar Haags ångest. Tidigare drevs hon av avundsjuka. Det är roligt att skriva, men fruktansvärt och ångestframkallande. ”Omfamna din ångest.” Då ifrågasätter du texten. ”Vad fan håller jag på med?” Å andra sidan bör man ha hybris och tycka att det är det bästa som skrivits, och så får man pendla mellan dem.

Många författare vill inte stå på scenen, så det är något Haag redan gjort många gånger. Folk är mer rädda för att tala än för att dö. Ta hjälp av någon som kan ställa frågor.

Man har bara ett visst antal bokstäver i kroppen, så nu har Haag skrivit klart krönikor och fokuserar på romaner och filmmanus.

Skillnaden manus och bok: lätt att filma en blick, kortare manus (90 sidor), kan inte berätta allt, så där måste man välja bort. Maximalt fyra rader replik i film. Det är lärorikt.

Vad är gränsen för att lämna ut sig själv? Folk utgick ifrån att romanerna var lika mycket sanna och nära Haag själv som krönikorna. Det är underbart på ett sätt, men konstigt. Använd alltid av sina egna erfarenheter, men många vill inte, och det måste man avgöra själv. Å andra sidan om man hela tiden undviker att skriva om sig själv blir det fattigt.

Haag spaltar inte upp berättelsen i förväg. I en bok började hon med slutet. Hon tänker ut karaktärerna starkt, en brottsplatsutredning av varje rollfigur, och sedan börjar de hålla på av sig själva. Hon får därför skriva om flera gånger. Det är inte det snabbaste sättet, men det fungerar för henne.

Jessica Schiefauer och Elin Boardy

Gunnar Sydow och Martin på Kultur i Väst presenterade vinnaren i Kultur i västs baksidetävling, och vinnaren blev ”Brandmannen som vägrade dansa tango” av Jessica Lilja. Därefter steg Jessica Schiefauer och Elin Boardy upp på scenen, som tillsammans pratade om ”Bläckäktenskap”.

Både Schiefauer och Boardy är författare.

”Blunda och föreställ er en författare. Titta, vad det ungefär det här ni såg?” Ernest Hemingway-bild med sin egen spegelbild eller Margaret Atwood som skriver i ett gigantiskt tomt rum, som fängelsecell, eller delar av Bloomsburygruppen, som leker med lappar i en mysig trädgård.

Bläckäktenskap (ink marriage), Åsa Larsson kanske hittade på begreppet, ”du är Elins ink wife”. Personer som delar sin kreativa process: Ezra Pound och T.S. Eliot, Pound hjälpte till att sortera upp och kritisera, gjorde crowdfunding-kampanj för Eliot, men Eliot var nöjd med att ha ett dagjobb. Någon som stöttar.

Schiefauer och Boardys debutböcker: Allt som återstår och Om du var jag. Kärnan i att hitta någon som man kan anförtro sitt kreativa till är svårt. Man vet inte om det blir bra i början, och så ska man känna förtroende för någon att läsa och ge feedback, ge sitt hjärta på ett papper, potentiellt förödande, som att avslöja sin kärlek. Den som läser engagerar sig även när man inte träffas. Vad skaver? Vad är X:s röst? Närheten som uppstår är obeskrivligt. ”Vi hoppas att alla hittar en bläckpartner.”

De hittade varandra på folkhögskola 2001, och de började läsa varandras texter. De har följts åt sedan dess. Deras första kris: de hade hållit på i flera år och Boardy fått en novellsamling refuserad. Schiefauer fick också sin första roman refuserad, men då sprang Boardy om genom en roman på 3 år. Dubbla känslor: Äntligen får du din dröm och Jag är sämst, samtidigt. Hur tar man sig över en kris? Schiefauer kände sig trygg med att kunna berätta det. Boardy kunde ta emot det. De hade trots allt nästan blivit antagna flera gånger. Men det är idel smärtor när det blir lite ojämnt i framgångar och motgångar.

2011 var Schiefauer och Boardy i synk. De skriver inte ihop, bara mittemot, ständig konversation. Mejlväxling. De hade det ”lika jävligt båda två” och det kan man vila i.

Man måste våga ta fram saxen, och Schiefauer är snabbare med saxen i Boardys texter, medan Boardy tycker att Schiefauer kan spara sånt som inte riktigt håller än. Boardy läser flera gånger i Schiefauers manus och antecknar i flera färger. Få böcker heter den titel som de sedan får.

”Bakland” är ett uttryck som Skurup-läraren Maria Brynge lärt Boardy och Schiefauer, allt som inte kommer med men som man skrev inför arbetet med romanen. Materialet som är runt omkring. Frågor till sig själv, etc? Ska det stå i texten egentligen?

De visade därefter en faksimil av Ezra Pounds noteringar i TS. Eliots Det öde landet. Han gick fram ordentligt med saxen. Förstaversioner är inte perfekta, alls. Trots det är Schiefauer och Boardy nervösa när de ska skicka manus till varandra. De arbetar på att inte skicka följebrev till sina manus, för att inte färga varandras läsningar.

Deras andra kris: Jessica Sciefauer fick Augustpriset två gånger, och Boardy var så glad och engagerad, men därefter urblåst. Var det avundsjuka? Snarare utmattad. Man älskar litteraturen och inte branschen. Den ”häftiga litteraturen” är inte lockelsen, och då avslöjade Schiefauer att hon också var ledsen. Pris ger inte skrivenergi, mycket annat, men inte skrivenergi. Det gjorde att de kunde komma ut ur det snabbt.

När det blev officiellt att Schiefauer och Boardy ”ingått bläckäktenskap” blev de nervösa igen om det här betydde att de skulle genomgå samma skeenden som vanliga äktenskap. De hoppas att det snarare blir som i slutet på Casablanca, ”Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship.”

Gårdagens quiz

Under gårdagens middag höll jag ett litteraturquiz. Här är frågorna. Svaren finns via Google, men försök att inte fuska innan du svarar. Man kan få 11 poäng. För- och efternamn när jag frågar efter namn, om det finns bådadera.

1. Dagens datum, 18 november (1 poäng)

Den 18 november 1939 föddes en prisbelönt och bästsäljande kanadensisk författare som bland annat skrivit böckerna Tjänarinnans berättelse, Den blinde mördaren och Oryx & Crake. Jag undrar vad den här författaren heter.

2. HISTORIA (1 poäng)

Elden och boken är två av människans främsta ”uppfinningar”, men kombinationen mellan dem är inte bra. Titta på biblioteket i Alexandria. Men det finns en berömd roman av Ray Bradbury som handlar om ett samhälle där befolkningen tycker att böcker skapar sånt missmod att deras brandmän har i uppdrag att bränna upp alla böcker. Romanen har även filmats av Francois Truffaut. Vad heter den romanen? Var noggrann med titeln.

3. NYHETER (1 poäng)

Häromdagen intervjuades Ebba Busch Thor om de tre verken Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen. Rätt eller fel blev det en stor diskussion av att hon inte kunde författarna. Så nu ska vi se om ni kan dem bättre. Vilka har skrivit de tre böckerna? Alla tre ska vara rätt för 1 poäng.

4. BIBLIOTEK (1 poäng)

För att man ska hitta böcker på bibliotek är de sorterade efter signum. Det finns flera system. I Sverige är det vanligaste systemet SAB (Sveriges allmänna biblioteksförening). Jag undrar nu under vilket signum man hittar skönlitteratur (och då menar jag på alla språk).

5. ROLLFIGURER (1 poäng)

Jag söker en rollfigur. Den här figuren skapades av Gunilla Bergström 1972 och bor med sin pappa. Rollfiguren har spelats på både TV och bio, ibland med Björn Gustafsson. Böckerna har översatts till över 20 olika språk och har bland annat inspirerat ett eget hus här i Göteborg. Vad heter rollfiguren?

6. MAT OCH DRYCK (1 poäng)

I Marcel Prousts bok På spaning efter den tid som flytt doppar huvudpersonen ett bakverk i lindblomste, varpå en massa minnen dyker upp. Det här bakverket har sedan blivit en slags symbol för allt som framkallar en massa minnen. Men vilket sorts bakverk var det?

7. DRAMATIK (1 poäng)

Jag söker en pjäs. Som ledtråd ska ni få ett antal rollfigurer, dock inte huvudpersonen. Yorick, Horatio, Laertes och Claudius. Vad heter pjäsen?

8. BOKSERIE (1 poäng)

Jag kommer strax att nämna de svenska titlarna på fyra romaner. Jag är inte intresserad av vem som skrivit dem. Det vet jag redan. Däremot undrar vad de här romanerna kallas ihop, alltså seriens namn. Ett ord. Här kommer titlarna: Om jag kunde drömma, När jag hör din röst, Ljudet av ditt hjärta och Så länge vi båda andas.

9. HISTORIA (1 poäng)

På 400-talet före Kristus pågick ett långvarigt krig, det peloponnesiska kriget, mellan Aten och Sparta. En av de som försökte göra något åt det här kriget var komikern Aristofanes. Han skrev en pjäs om en kvinna som fick alla kvinnor i både Aten och Sparta att sexstrejka tills männen slutade kriga. Den här kvinnans namn söker jag.

10. BÖCKER SOM BÖCKER (2 poäng)

Böcker består av flera delar. Ryggen, som ofta är det första man ser, baksidan, som inte är samma sak som rygg och så själva sidorna i boken. När man pratar med ett tryckeri om alla sidor som inte är omslaget finns det en term som de brukar använda. Vilken?

För ytterligare 1 poäng, på vilken sida är jämna nummer i de flesta böcker?

Avslutning

Instagramtävlingen: Vann gjorde Helena/Hugotjejen med följande bild:

Mycket inspiration under Skrivmässan i Gbg. Nu längtar jag mest hem till datorn för att skriva!! #skrivmässan #skriv2017

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips, Språk och stil, Världsbygge Taggar: , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*