Skriv 2017, dag 1

Årets största författarkonferens heter Skriv2017. Platsen är Scandic Opalen i Göteborg. Det är en fortsättning på förra årets Skriva, som jag besökte och skrev protokoll över (dag 1, dag 2) och förrförra årets Författarkliniken, som jag också besökte och skrev ”protokoll” över (dag 1, dag 2). [Bilder på personerna som nämns kommer att läggas in senare.] Dag 2 hittar du här.

Inledning

Tidningen Skrivas chefredaktör Per Adolfsson inledde med att återknyta till förra årets konferens. Tanken är att författare annars ofta sitter ensamma.

Längst bak i lokalen finns också flera bord där det säljs och presenteras saker. Under dagen kommer både speedcoaching och kapitelrespons att äga rum. Många har dock skickat in förstakapitel, så speedcoaching sker i mån av tid. Det finns flera tävlingar under dagen, bland annat en av Kultur i Väst och en instagramtävling under hashtaggen #Skriv2017. Kerstin Önnebo intervjuar för Skrivarpodden (som jag redan blivit intervjuad av under Författarkliniken). Som representanter för medarrangörerna medverkade Maria Ehrenberg från region Halland, som pratade om att det behövs en påfyllnad av författarutbildningar, och Gunnar Südow som är litteraturkonsulent för Kultur i Väst.

Hashtaggen #skriv2017 är den som används på sociala medier (Twitter, Instagram, Facebook).

Lina Wolff

Lina Wolff var dagens första presentatör under titeln ”Läsa, skriva, leva”. Hon gillade att få prata författarskap med andra författare eftersom det går att nörda ner sig mer än när man pratar med andra. Hon uppmanade lyssnarna att bara ta in sådant som passar en själv, snarare än att göra som alla andra.

Wolff var avundsjuk på alla som precis börjar att skriva, den där nybörjarkänslan av att man får ljuga och inte har byggt upp de där reglerna som man får efter en tid.

Hon berättade att hon skrivit tre böcker (en novellsamling och två romaner) och översatt två böcker. När man skrivit boken kanske man tänker att det är klart, men riktigt så är det inte. I själva verket är det då det verkliga sätter igång, att berätta vad boken handlar om. Kritikerna är väldigt bra på att sammanfatta böcker, men Wolff kan inte sammanfatta inte sina egna böcker. Författarens egen sammanfattning stämmer inte överens med läsarens. Läsarens läsning kan ge nya insikter för läsaren, något som hände Wolff i Oxford. Ingen har sammanfattat hennes böcker så som hon tänker, och därför brukar hon överlåta det åt andra.

Vi blir aldrig bättre författare än vad vi är läsare, menar Wolff. Därför ägnade hon lång tid åt att prata om att läsa.

”Läs inte så mycket, men läs om.” (Borges) Starka texter kräver flera omläsningar.

”Jag är mycket mer stolt över vad jag läst, än vad jag skrivit” (Borges)

”För mig är skrivandet något konstlat, medan läsningen är det naturliga. Hade jag kunnat hade jag tillbringat resten av mitt liv med att bara läsa” (Roberto Bolaño)

”Om jag får skrivkramp, beror det på att jag inte läser något bra som kan kommunicera med det jag skriver.” (okänd)

Riddar Blåskägg med sin fru, tecknad av Gustav Doré.

Riddar Blåskägg med sin fru, tecknad av Gustav Doré.

Att stänga ute världen – Wolff lyssnade på sagor när hon var liten eftersom hon lärde sig att läsa sent. Det var hennes farmor som gav henne Gåsmors Sagor med bilder av Gustav Doré, särskilt Riddar Blåskägg, som fick henne att börja läsa. Hennes farmor Mika: ”Barnet, liksom människan allmänt, mår bra av att gestalta mörka krafter. På så vis tar rädslors form, och kan bemötas.” – att gestalta det mörka och jobbiga. När man skriver kan man dölja vad man vill. ”Det är en dödssynd för en författare att inte ta sina karaktärer på allvar.” Wolff skriver därför inte om rollfigurer som hon inte kan ta på allvar.

Wolff växte upp i Hörby, samma ort som Victoria Benedictsson. Det vimlade inte av litterära förebilder i Hörby (numera 8 personer som kan betraktas som litterära förebilder). En lärare satte upp Benedictssons liv varje år, men hon har kommit lite i skymundan

”Något säger mig att en romanförfattare i grunden måste vara menniskoätare, blodsugare.” – man kan hitta på element, men det känns när mekanismer inte är trovärdiga. Därför behöver man hämta det från sina egna erfarenheter, vilket gör att folk kan fundera på om de kommer att bli rollfigurer i ens böcker, men det får man köpa.

”Man ska alltid skriva tre rader om dagen, även om man inte mår bra.” – trots att Benedictsson levde ett liv som måste ha demoralisera henne. Hon iakttog när kvarnen i Hörby brann, bara för att ha något att skriva. Skrivande och städning påminner om varandra. När man väl börjar är det trevligt. Jobbigt innan bara.

”Hvar gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det öfver. Och så lär man sig latinet.”

Kontakten med det andra – den spanska erfarenheten. Hon är gift med spansk man och kontakten med det spanska har varit oumbärlig. Det finns inte riktigt samma möjligheter i Spanien att umgås med andra mammor, vilket gav Wolff ett utanförskap. De flesta andra var mormödrar eller barnflickor. Vad tycker de är intressant? Såpoperor, visade det sig. Det är jobbigt med utanförskap, men det är en guldgruva kreativt. Smärtpunkten passar väldigt bra. Det här inspirerade henne att börja skriva noveller, via önsketänkande.

Den sydamerikanska litteraturen är nyskapande, men vi pratar sällan om det korta formatet. Borges, till exempel, visar hur kraftfullt verktyg vi har i fantasin. Man kan göra vad som helst när man skriver fiktion. Inga kvinnor i Borges texter och det verkar inte finnas några känslor.

Patricia Highsmiths noveller inspirerade också Wolff. Men hon skrev inte alls som Highsmith, med fina intriger. Plotting and writing suspense fiction har lärt Wolff mycket. Handfasta råd, det praktiska, men det andra går inte att säga så mycket. ”Motionera inte för mycket”, man behöver energin, men Wolff tror inte på det. Highsmith: ”Umgås inte med andra”. ”The first person you should think of pleasing, in writing a book, is yourself. If you can amuse yourself for the length of time it takes to write a book, the publishers and the readers will come later.” – om du är guide för läsaren kan du inte vända dig om och fråga läsaren. Vad vill du se? Senare kan man fråga sig själv hur det kan passa in i berättelsen. Det omedvetna har kollen, mer än vad vi kan förstå.

I Hörby är många intresserade av bilar. Man kan använda delar från gamla bilar när man köper en ny. På samma sätt kan man ha en textkyrkogård.

Noveller kommer som små tussar, mycket sällan färdigt. Det betyder att man inte bara kan vänta på den. När man börjar:

  • några meningar på lappar – viktigt att man har lappar, eftersom idéer bara kommer en gång! Ta bara några lappar, egentligen utan att veta vad det kan bli.
  • ett papper med minst tre meningar (början, mitt och slut) och luft emellan. Wolff gillar A3-format eftersom det ger mycket luft och så att man kan dra pilar och rita. Padda fungerar, men inte lika bra, för henne.
  • tre timmar till förfogande, och mål att skriva 5-8 sidor (kaffepaus är inkluderat). 1,5 raders avstånd. Det här är inte en banal utmaning. Wolff hade flera lager med öronskydd för att få det där. Ta bort den där drömmen om att skriva ute vid havet. Man skriver bättre i en tråkig miljö.

Wolff läste upp tre exempel på lappar.

Wolff är inte förtjust i miljö (det blir lätt ”en mörk och stormig natt”, utan fokus på rollfigurer och struktur. Men öppna slut kan innehålla miljöbeskrivning. Sedan pratade hon om valen och den dramaturgiska kurvan… – den intressantaste saken. Det började med Aristoteles för 2500 år sedan, vilket betyder att det borde ha utvecklats. Cervantes har till exempel en struktur som snarare påminner om en stegosaurus. Romanen som genre är mer komplex, så utmana den traditionella valfisken. Sedan frågade Wolff ”vem talar?” Vissa saker fungerar inte i tredjeperson, men Wolff gillar förstapersonsperspektiv eftersom man slipper ange mycket av vem som gör saker. Det blir mer direkt.

”A writer should always be sensitive to the effect he is creating on paper. He should sense when something is wrong, as quickly as a mechanic hears a wrong noise in an engine, and he should correct it before it becomes worse.” (Highsmith)

”It is not really possible to be out of ideas, since ideas can be found everywhere.” (Highsmith)

”If you can’t take a trip, take a walk.” (Highsmith)

Wolff jobbade på Jordbruksverket och la in saker i databas, något som var ickekreativt. Det betydde att hjärnan fick vila. Så förringa inte arbeten där hjärnan slipper att jobba.

”Every failure teaches something. You should have the feeling, as every experienced writer has, that there are more ideas where that one came from, more strength where the first strength came from, and that you are inexhaustible as long as you are alive.” (Highsmith)

”A sense of pride in your work is essential, and if you permit interruptions and accept invitations, your pride is slowly tarnished.” (Highsmith)

Mats Söderlund

(Jag satt kvar i stora salen, men det fanns också ett föredrag av Sara Paborn om humor.)

Mats Söderlund har arbetat mycket med struktur och versmått på tidningen Skriva. Före lunch pratade Söderlund om teorin bakom dramaturgi. Söderlund är poet och har bland annat gett ut boken Ättlingarna. Han fick idén när han var liten från en sagobok, men har arbetat på boken i drygt fyra år. Han har alltid varit intresserad av folksagorna: klassiska moment, såsom tre gåvor, otäcka odjur som visar sig vara goda när man gjort dem en tjänst, etc. Ättlingarna började med A4-ark på golvet, och den idéfasen är underbar. Tanken är att det ska bli sju böcker. Det är stort och krävde att han behövde ”learn by doing”. Han har en stor tabell där varje rollfigur och huvudkonflikterna är utmärkta. Hur förhåller sig rollfigurerna till varandra? Söderlund rekommenderar det för att få syn på sin egen berättelse. Han tar också med sig dem genom att sätta upp lapparna på långa rullar med papper.

”The story is not in the plot. It’s in the telling of the plot.” (Ursula K. Le Guin)

  • Plot – en serie händelser som utlöser varandra. ”Om X händer, så händer också Y.” För Star Wars: ”Om Luke Skywalker kan bemästra den mörka sidan i sig själv, kan han bli en god jediriddare och rädda världen.”, går att berätta kort, deckare och thrillers och science fiction, men klarar sig inte utan dramaturgi och gestaltning
  • Dramaturgi – ”dramatiskt berättande, eller läran om det dramatiska berättandet”, hur man drar ut på berättandet genom att lägga in extramoment, Helena Ferrantes bokserie drivs av dramaturgin, även om det också gestaltas
  • Gestaltning – för att det ska kännas levande. Vissa böcker drivs av gestaltningen snarare än av spänningen, till exempel Fyrväktaren av Jeanette Winterson

Vad har Katniss Everdeen, Harry Potter och Dorothy gemensamt? Mod, god, underläge, förändring, räddare i nöden, bara de som kan vinna mot skurken, sympati – och de vill inte vara hjältar, kommer till en alternativ verklighet, omger sig med hjälpare och stjälpare (och dött kött). Vägran att agera och förflyttning till annan väg är den första dramatiska vändpunkten.

Sagan om ringen – den första high fantasy-världen. Enkel plot – Om Frodo kan förstöra ringen förhindrar han att den faller i ondskans makt. Dramaturgi – vägran att agera, en massa hinder. Här kom frågan om örnarna i Sagan om ringen upp. Varför använde inte Gandalf inte örnarna direkt? Och är det ett plot hole? [Min kommentar: På TV Tropes och några andra ställen används istället begreppet ”fridge logic”: ”Half an hour after the show is over, a random viewer is staring into his refrigerator, vaguely bemused by the fact that his six-pack of beer has somehow become a two-pack of beer. Rather than work out how this might have happened, it occurs to him to wonder how in the hell Sydney Bristow went from Hungary to Melbourne, Australia, then to LA, all within 24 hours. It didn’t bother him during the show. It wasn’t until he discovered he was running short of beer that it became an issue.”]

  • kallet: etablera konflikten, i uppbyggnadsfasen, presentera huvudpersonerna och konflikten, fördjupa, kallet levereras av en ofta arketypisk rollfigur
  • vägran – den ofrivillige hjälten
  • incidenten – passera tröskeln, hjälten har bestämt sig för att agera trots allt
  • hindret – utmaningen, prövningen, om inte skurken hade funnits hade hjälten inte utvecklats och lära sig något
  • hjälten dör, till exempel Harry Potter
  • klimax – segrar över ondskan – inte på sista sidan,
  • återvänder – med elixiret, skatten, prinsen, kan vara en stor del av berättelser

Söderlund presenterade därefter hur Disneyfilmer görs olika för pojkar och flickor: Fåordig hjältar vs egensinniga kvinnor, och hur det har förändrats, bland annat inspirerat av Colin Stokes TED-föreläsning.

Att bygga upp plotten och dramaturgin

  • Vad är din idé? Vilken fråga, vilket påstående vill du undersöka?
  • Vem är huvudpersonen/hjälten? Måste inte vara en fysiskt stark person, kan vara ensamstående mamma. Vad är den onda kraften i berättelsen? Ta fram en figur som fungerar, och som sedan kan ha egen vilja, testskriv gärna en eller par scener.
  • Vad vill rollfiguren? Vad driver rollfiguren? Catniss Everdeen har modersinstinkt (rädda syster), samt kille att rädda, gör att handlingarna blir trovärdiga.
  • Vem eller vad hindrar huvudpersonen? Ofta ondsint person, skuggan, men kan också vara hinder som att förlora arbetet
  • Vad händer om huvudpersonen misslyckas? Vad är risken? Hur bygger man upp så att det inte blir något trivialt? Gör det personligt
  • Formulera ”the endgame” – finalen, utgå ifrån svaren på frågorna ovan och hitta sluten och bygg sedan bakifrån
Christopher Voglers version av Hjältens resa

Christopher Voglers version av Hjältens resa

Söderlund avslutade passet innan lunchen med att gå igenom Christopher Voglers version av Hjältens resa (se bild).

Söderlund fortsatte efter lunchen, liksom Paborn (men vad hon pratade om vet jag i stort sett intet). Där blev Söderlund mer praktisk.

I den andra delen lämnade Söderlund över arbetet till deltagarna. ”Nu ska ni få skapa en egen struktur.” Han bad deltagarna att skriva upp en ”om X, så Y”-idé, vem huvudpersonen är, vad huvudpersonen vill, vad som hindrar huvudpersonen, och vad som händer om huvudpersonen misslyckas och varför det måste ske nu (snarare än när som helst). Det här är ungefär den modell Söderlund själv använde när han skrev Ättlingen och de andra böckerna i serien.

Inger Alfvén berättade för Söderlund att hon höll intresset uppe genom att hon inte heller visste hur det skulle sluta. Så fort hon visste hur det skulle sluta blev det inte lika intressant.
  1. Söderlund tog exemplet med ”statsministern är en utomjording” som idé. Han lade den idén i slutet av en tidslinje. Den här idén medför vissa saker: hen förbereder invasion, hen saboterar försvaret, det kommer att bli krig, etc. Efter att ha valt en av dem, kan man kika vidare på vilka saker som det medför, till exempel att det redan finns utomjordingar på jorden, att de har gömt sina vapen i grottor, de har varit på jorden i 1000 år.
  2. Sedan kan man upprepa det här tills man känner att man har något att använda när man ska skriva plotten. För varje nivå blir det mer konkret. När du har tillräckligt med följder kan du försöka hitta händelser, d.v.s. hur det ska skildras i boken.
  3. Nu är vi nere på själva berättarnivån. Om den följd som ska skildras är ”det har funnits utomjordingar på jorden i 1000 år”, kan det upptäckas av en forskare som intresserar sig för myrar och hittar en alien. Finns det en risk att man gör strukturen för rigid, och att rollfigurerna inte kan agera fritt? Jodå, det händer, men man får arbeta på att vara trogen mot rollfigurerna. ”På något sätt måste de hitta utomjordingarna, men jag har en blyg huvudperson” kan till exempel lösas genom att den blyga rollfiguren alltid sökt räddning där du behöver du att den ska ta sig. Man får vara flexibel och ibland göra om saker flera gånger. Man gör inte en plan utan reviderar när det behövs. Sånt oroar till exempel förlag.
  4. Efter att man hittat vad som ska hända kan man lägga till huvudpersonen. Hur knyts huvudpersonen till det som händer? Söderlund placerade huvudpersonens anknytning till berättelsen – att en ensamstående mamma som är amatörbiolog och upptäcker att en forskare är borta – tidigt på tidslinjen (nu finns det en sak i början och en sak i slutet på tidslinjen).
  5. Huvudpersonen vill inte agera som en hjälte, men dras in vidare med hjälp av ytterligare upptäckter (en tredje sak placeras in ganska tidigt på tidslinjen).
  6. Därefter presenterade Söderlund att man kan utgå från slutet (att statsministern är en utomjording) och bygga bakifrån, eller via en övergångsscen, där huvudpersonen får ett tvång att agera (hennes graviditet måste räddas, sak fyra placeras på tidslinje), och det enda sättet att agera är att besöka statsministern (sak fem placeras in strax innan upptäckten av statsministern).
  7. Sedan lägger man till ett antal hinder mellan övergångsscenen (tvånget) och avslöjandet.
  8. Hur fläter man ihop intrigerna? Genom att använda de följderna som man tagit fram kan man hitta linjer som man sedan kan följa.
  9. Dölj ledtrådar. Blanda verkliga ledtrådar och villospår. Hur mycket behöver man plantera hemligheter i slutet? Inte för mycket, enligt Söderlund. Gör det inte för uppenbart.
 Skriv för livet, så får man se vad som händer, avslutade Söderlund.

Mats Strandberg

Mats Strandberg och Per Adolfsson hade ett samtal om att skapa trovärdiga karaktärer. Strandberg har bland annat skrivet Cirkeln (med Sara Bergmark Elfgren) och Färjan och Hemmet. Strandberg hoppades att han med Hemmet skapat många mardrömmar, och att kunna beskriva relationen mellan två generationer och vad som händer när en förälder får demens.

Hemmet är inte en klassisk skräckroman, utan en relationsroman med antydningar om att saker inte stämmer, med stämning och rollfigurer man bryr sig om. Skräckgenren har ofta kanonmat som man inte bryr sig om, men det är något Strandberg försöker ändra på i sina romaner, genom att få läsaren att engagera sig. Just för att genrelitteratur inte har så utvecklade rollfigurer tycker Strandberg att det är den roligaste delen. Börjar det med idén eller finns rollfigurerna med från början? För Strandberg är det två frågor man behöver stanna:

Därför viktigt att hitta en miljö där de frågorna är enkla att besvara, till exempel på en färja. Känslan av att vara iakttagen och vem som ska tro demenssjuka är två andra exempel. Det här med att bli förälder till sin förälder är något som Strandberg upplevt i vardagen, och istället för att använda barn som är ett annat vanligt skräckgrepp kan man använda de gamla. Slutna världar med många olika rollfigurer. Befolkas miljön först? Strandberg börjar med research: pratar med folk som jobbar på demenshem, inte bara det tekniska utan vanliga konflikter i fikarummet, olika typer av dementa, till exempel. Folk som är tagna från verkligheten – man använder sidor av sig själv.

Vad har de olika rollfigurerna med temat att göra? Olika aspekter av samma tanke. Han hittar de ganska lätt. Han intervjuar rollfigurerna på samma sätt som de verkliga människorna och gör spellistor till dem på Spotify. En rollfigur gav en annan i Cirkeln: den mobbade behövde sättas ihop med mobbaren, etc. Läsare läser inte alltid in samma tema som författaren tänkt sig.

Samspelet mellan rollfigurerna är det som läsarna bryr sig om, mer än världens undergång. Ge rollfigurerna flera lager. Skräck är ett bra sätt att ta fram de undre lagren enligt Strandberg: alla sociala konstruktioner och irrelevanta saker tas bort, moraliska val och vem man blir i en krissituation.

Hur undviker man att göra dem till stereotyper? Strandberg menade att man inte ska vara rädd för stereotyper. Använd begreppet troper istället. Börjar med funktioner. Folk är rätt stereotypa, och det är ett sätt att locka in läsaren. Sedan kan man leka med förväntningarna, och gör dem irriterande. Alla kan inte vara unika från början. Byt gärna kön på rollfigurerna, som den åldrade vakten Pia. Joel i Hemmet var länge en dotter, men det blev så stereotypt och bytte därför både kön och sexualitet för att få motivering till att flytta från orten. Vi människor sätter hela tiden varandra i fack: vi tycker att vi känner varandra, roller. Det är roligt att skriva en rollfigur som utmanar den första bilden.

Att hata sig själv är en del av skrivprocessen, tröstar Strandberg.

Något att tänka på varje gång: hur man introducerar rollfigurer, de har ofta en hemlighet, och underdogs. Människor som har smärtpunkter, snarare än om de bara går lätt genom livet (i så fall kan man ta bort allt för dem). Sitcoms är bra på att skapa rollfigurer som ständigt skapar konflikter i sig. De kan inte komma överens.

Alla Strandbergs böcker skrivs i nära tredjepersonsperspektiv, inte allvetande perspektiv. Det ger mer överraskningar, mer humor. Att visa hur folk uppfattar samma situation är ofta väldigt roligt.

Man kan inte planera allt, så rollfigurer växer ibland på oväntade. Man får försöka lära sig att se vad om det är en bra idé, och ibland kräver det att man testar. Strandberg tog exemplet med Psycho, där huvudpersonen växlar.

Man måste låta det ta tid och utrymme att utveckla rollfigurerna: andningshål, vad betyder det här? Snarare än att bara ha actionscener. Strandberg redigerar mycket och skriver om för att få till rollfigurerna, efter vad testläsare säger.

Strandberg tänker inte att på att det ska kunna bli för galet, utan litar på att andra i så fall kommer att säga ifrån. Osympatiska verkliga människor känner aldrig igen sig, medan alla vill vara den sympatiska.

Vad ger rollfigurerna det lilla extra? Drivkrafter. Vad de vill och inte vill. Redigera är viktigt för att ge rollfigurerna det lilla extra. Ofta är det ganska dåligt i början, men man måste skriva för att lära känna rollfigurerna. Han redigerar minst fem-sex gånger och lär sig stegvis att bygga upp deras olika lager. Skriver ut och antecknar med kulspetspenna. Han skriver in nya scener direkt i datorn.

Rollfigurer växer genom möten. Man i övrigt försöker Strandberg att inte tänka på karaktärsutveckling. Han skriver inte dramaturgiska bågar. Det är sånt man upptäcker i redigeringsläget.

Strandberg får frågan om hans favoritfigurer, men menar att mixen mellan de olika rollfigurerna är det roliga. Krocken ger nya saker. Cynikern Dan Appelgren var dock väldigt kul att skriva, p.g.a egen känsla av att bli en föredetting. Skurkar känner sig sällan som skurkar utan känner sig förfördelade eller är empatistukade.

Expertpanel

Dagens föredragsprogram avslutades med en expertpanel: Gunnar Nirstedt, förläggare på Albert Bonniers förlag, Mattias Göransson, grundare av non-fictionförlaget Offside Press och Mats Söderlund, författare och tidigare ordförande i Sveriges Författarförbund. Deras närvaro handlade mest om att svara på frågor, varför texten nedan i stort sett bygger på vad var och en av dem svarat.

Antingen lyfta berättelser eller tacka nej till dem är en del i deras arbete. Vad är deras grundkrav för att de ska gå igång? Mattias: ämnena kan variera, men han går tillbaka till hans tid på Expressen då chefen frågade: ”Vad är löpsedeln på det här?” Koka ner det till sju-tio år, och går inte det, så gör något annat. Det är ett svårt krav, men om det går att koka ner är det en bra början.

Gunnar: Språket, inte berättelsen. Rikt nyanserat. Berättelsen går inte att se som helhet först, men däremot språket. Han arbetar med poesi också.

Mats: en förläggare sa att hen gav ut: 1) sjukt bra titel, som väcker folks intresse, 2) jävligt bra författarnamn som är enkelt att komma ihåg, eller 3) jävligt smaskig historia, gärna självupplevd. Gärna ha 2 av dem. Men som ordförande i Författarförbundet, där grundas kriterierna inte på finhet eller genre, utan grundkrav på kvalitet och kontinuitet, på marknad, förlagskontrakt, pga är fackförbund, yrkesverksamma, ofta inte heltid. Eget förlag för poeter, kan vara jättebra, men det finns inte en marknad för det. Man kan inte ge ut alla bra böcker. Man kan inte veta i förväg vilken som skulle ha utvecklats till ett framgångsrikt författarskap. Det kan vara en tajmingfråga.

Gunnar: Mycket har varit fråga om tajming i litteraturhistorien. Det finns en skugglitteraturhistoria, kritikerna inte uppfattade storheten, men det är farligt att tänka sig att vår litterära kanon skulle gå att jämföra över tid. Det är slumpens skördar. Förläggare är olika: tjäna pengar, utöva pengar, intresserade av litteratur (ovanligt), etc.

Det finns trender och man kan naturligtvis vara före trenden.

Hur hittar man rätt förläggare? Det kommersiella vs sjukt nördigt: varför lägger du din tid på det här? Pitcha tar tid, och det är djupt personligt. Mats: debuterade 1992. När han skickade in fick han nej från flera förlag, men lektör skrev att den var intresserad personligen. Tur. Hade nog fortsatt att skriva, pga är en respirator: skriver för att leva. Måste vara sig själv, även om man kan anpassa sig i viss mån, men det är svårt att få det att hålla i längden. Numera är sociala medier ett bra verktyg: folk publicerar sig där först, feedback, inbjudningar från andra, utan att ha publicerat manus, har redan publik.

Marknadsföring, Gunnar: förläggares uppgifter blir alltmer blandade, så på mindre förlag, har man idéer för marknadsföring är det bättre att börja med manuset, förlagen har aldrig riktigt vetat hur man marknadsför, annonser, ingen bryr sig, få andra att säga att boken är bra: recensioner, förlaget är part i målet. Mattias: antingen snabbt sätt att marknadsföra (TV-soffor > leder till snabb försäljning, 7000 ex, men glöms snabbt bort), eller långsam marknadsföring (ut och prata med folk, bred, kan få andra försäljningsperiod). Mats: Ska inte fundera på marknadsföringen från början, men man blir påverkad och man har tentakler ute. Poeter kan ibland vara mer känsliga än andra och därför se trenden innan den kommer. Gäller att vara snabb om man ska följa trenden, tar tid att skriva, redigeras och förläggas.

Följebrevs längd: Gunnar: en bomb, följebrevet är inte alls viktigt, kan se ut hur som helst, kan inte förändra bedömningen av manuset, ingen behöver fånga intresset för förläggare, det är deras jobb att ta alla på allvar, slappna av, lägg energin på manuset istället. Vi läser inte alla manus i dess helhet, möts 2 gånger i veckan. Ber ibland lektörer att läsa. Mindre förlag kanske inte har möjlighet att svara alla. Nästan alla författarskap börjar med författarens fjärde, åttonde bok.

Mattias: I sakprosevärlden presenteras idén. Andra värden i språket: effektivt. Redaktörsjobbet handlar om att koka ner informationen. Johan och Martins bok var självklar i upplägget, men det ska vara enkelt, och redaktörsarbetet handlade om att presentera hur det var då, snarare än vid skrivtillfället.

Att skriva både deckare och språkkänslig poet, Gunnar: ovanligt att vara bred, och ovanligt är bra. Att vara bred kan dock vara svårt, för man tvingas att övervinna folks förväntningar. Välja vilket som är ens genre? Kanske spara en del: Gunnar: kan inte förvänta sig att få lika stort erkännande inom båda. Är det en fördel att ha ett författarnamn? Det får marknadsavdelningen avgöra. En strategi behöver utvecklas. Journalister gillar inte pseudonymer.

Personlighetens roll, trots kvalitet: Mattias: inte skojare och mytomaner. Gunnar: Vi tar emot skojare och mytomaner. Vissa förlag söker upp personer med viss profil och ger förskott. Är manuset bra kan författaren sitta i elfenbenstorn.

Motivering genom hela processen, Mats: Det går inte. Man får bita ihop och orka. Individuella strategier. Vi är olika bra på att ta motgångar. Möjligen tröst att se dem som haft det ännu värre, fler refuseringar. Tar de inte den här, så tar de nästan. Gunnar: Rannsaka sig själv, varför skriver du? Sociala framgångar, rikedom, för att man måste? Påverkar hur mycket man orkar om man har ett inre behov. Lättare att komma tillbaka då. Mats: Tonårsföräldrar, ta det inte personligt.

Serie, Gunnar: viktigt om det saknas en upplösning i en bok, men annars tittar förlag på ett manus i taget.

Komplett eller del, Gunnar: Komplett. Vissa förlag vill ha del, för att kunna påverka. Vi returnerar halvfärdiga manus. Vi tror på författaren än på att medskapa. Färdigredigerat eller råmanus: olika, men vi vill ha bra språk.

Hur lång tid, Gunnar: 1-3 månader är strävan. Tidigare snabbare. 2500-3000 manus från tidigare outgivna författare varje år betyder att det inte finns tid att ge mycket respons. Proportionen, Mattias: nästan allt nytt. Inga krav, vilket betyder att det kan variera mycket. Gunnar: omkring 120 böcker varje år, varav 5 är nykomlingar, men det är en del av blodomloppet att få in nytt blod, och ett mål att vara attraktivt för bra nya författare.

Skicka till flera förlag samtidigt, Mats: vänta tills alla har svarat. Spela ut dem mot varandra. Gunnar håller med.

Mattias: Små förlag betyder att vi kan göra det snabbt. Stora förlag kan ta 2 år, men ger kanske mer prestige. Gunnar: Gör läxan ordentligt, skicka till rätt förlag.

Ge ut redan publicerad novell, Gunnar: texten är din, beror på avtalet.

Arbeta om manus, Gunnar: det finns exempel på manus som gått många vänner och sedan vunnit Augustpriset, men det är sällsynt, det är viktigt att vara tydligt. Ibland är det dags att lägga manuset åt sidan, men ibland svårt att säga. ”Jag tror att du kan komma vidare” plus styrkor och svagheter, refuseringsbrev läses oerhört noga. Ge inte upp.

Middag och quiz

Efter en paus var det dags för fördrink och mingel. Jag publicerar det här innan dess, men en sak vet jag: Jag höll en quiz. Jag kommer att publicera både frågor och svar senare, i samband med att jag skriver om vad som händer på dag 2.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Rollfigurer, Skrivtips, Struktur Taggar: , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*