Skriv2017, dag 2

Årets största författarkonferens heter Skriv2017. Platsen är Scandic Opalen i Göteborg. Här är vad som hände under dag 2. Dag 1 hittar du här. Det är en fortsättning på förra årets Skriva, som jag besökte och skrev protokoll över (dag 1, dag 2) och förrförra årets Författarkliniken, som jag också besökte och skrev ”protokoll” över (dag 1, dag 2). [Bilder på personerna som nämns kommer att läggas in senare.]

Hashtaggen #skriv2017 är den som används på sociala medier (Twitter, Instagram, Facebook).

Inledning

Dag 2 inleddes av Maria Ehrenberg, från region Halland.

Kristina Sandberg

Kristina Sandberg var dagens första föredragshållare, och pratade under titeln ”Mitt skrivande liv”.

Hur det är att befinna sig i skrivandet och att inte vara i kontakt med skrivandet.

Samtida berättare som samtalar med Maj i telefon. Varför är det så förbannat viktigt att skriva? Det började tidigt som 6-7-åring. Det var en fantastisk värld att få kliva in i. Under skolan blev hon intresserad av bildkonst och utbildade sig till det, men det var inte samma sak som att skriva. Hon gick utbildning i Skapande svenska och det var där hennes skönlitterära skrivande började, särskilt när det gäller att få kritik och att få lära sig verktyg och tekniker. Senare sökte hon Biskops-Arnös skrivarutbildning och kom in på ett hår. Där mötte hon den samtida litteraturen, bland annat Märta Tikkanen. Det kommer att bli svårt, insåg Sandberg, men det betydde att hon behövde fixa sitt liv så att det gick att skriva, samtidigt som hon fick livnära sig på något annat. Psykologutbildningen påbörjade hon, men fick sedan sin första roman utgiven – efter att få träffa Hans Isaksson på Bonniers. ”Våga stanna i mörkret” menade han.

Man är författare medan man skriver, inte när boken kommer ut. Själva skrivandet avgör om man är författare, även om det förstås är roligt att få sin bok utgiven.

Hennes andra bok 2000 blev brutalsågad i Stockholmstidningarna, vilket gjorde att hon kände sig misslyckad, särskilt efter att en bekant hade med sig en av de elaka recensionerna i fickan vid ett möte. Man kunde raljera över hästböcker då, och det gjorde att många kritiserade böckerna av det skälet. Efter det gick hon med en stark inre kritiker: ”Du är den tråkiga falukorvsprosan”. En dålig skrivhandbok innehöll dock rådet: ”Skriv din inre kritiker” och hon skrev då en obehaglig otrohetsscen, med ett sexuellt möte med lärare som handlar om det dubbla med utsatthet. Man har utsatt sig för det själv, men samtidigt blir man utsatt. Det ledde till hennes tredje roman, Ta itu om en kvinna som går i kris och som är en opålitlig berättare. Hon använde dock kritiken genom att skriva om just att steka falukorv. Huvudpersonen blev kritiserad och det delade kritikerkåren. Man får dock räkna med att få kritik och ändå skriva.

Efter den tredje boken gjorde hon ett långt uppehåll, eftersom hon både var ny som psykolog och var gravid. Hon upptäckte då att hennes patienter levde starkt i hennes huvud. Vad skulle hon dessutom skriva härnäst, som skulle skilja sig från det andra hon gjort? Tidigare hade idealet det avskalade, med isbergstekniken och prosalyrik. Men Sandberg ville göra något annat, något längre. Går det inte att ta upp undertexten och ändå göra det läsvärt och med ett bra språk. En av hennes förebilder, Monika Fagerholm, och feminismen gjorde att hon ändå ville skriva mer om kvinnor som bryter sig loss. Men vad känns farligt? Något stort om en kvinna som försöker lyckas med det man ”ska” leva, men som inte berättas om i historieböckerna eftersom de inte lyckas. Hur många är vi som gör det här? var en fråga som hon funderade mycket på. Samtidigt tänkte hon på psykologen Eva Magnusson som sa: ”vi lär att göra det vi måste”.

Under graviditeten kom hon i kontakt med det hon ville berätta. Hon befann sig i en tyst period, men det var inte bråttom eftersom hon var gravid. Samtidigt lockade hennes anmödrar på henne och hennes hjärta började bulta. I alla tider har män övergett sina föräldrar och familjer, medan kvinnor har tabun i att överge sin familjer, men det går inte bara att ha idéer. ”Skriv så hjärtat blöder” som Joyce Carol Oates sa. Men samtidigt behövs en form, ett språk. Hon ville skynda sig prata med sin farmor: hur mycket visste hon egentligen om sin farmors graviditeter och liknande. Sandberg fick försöka, men tyckte att det var svårt att prata med farmorn och fråga alla frågor. Efter hennes död var det därför bråttom att fråga mormor. Efter att ha räknat efter: ”Ni kan ju inte ha varit gifta när mamma kom till?” en åldersfråga – för den äldre generationen var det en plump fråga. Det var skamfyllt. Det fick Sandberg att tänka att det fanns en historia där, något som ledde till Maj-trilogin.

Oates: ”att skriva är att hålla något som är försvunnet.” Hon ville ha kvar minnena från sin farmor, men i hennes fantasi ville mormodern också bli omskriven. Varför är det tyst om det här i din familj? Och varför återkommer vissa berättelser i din släkt? Just föräldraskap är ett stort område: amning, sovvanor, etc. Många röster om föräldraskap som strider. De rösterna är både föränderliga och motstridiga, och det ville hon skildra, liksom att det saknades litteratur om graviditet. Hon hade möjlighet att skriva litegrand, men funderade istället på att ge sig själv ett stort uppdrag att hon var tvungen att skriva. Hon pitchade en trilogi om en hemmafru, och maken stöttade henne. Det stödet är viktigt för en författare, men också att göra sig tid att skriva.

När Maj, den fiktiva mormodern, dök upp, det var då hennes skrivande kom igång. Maj trodde inte att det fanns något värde i hennes liv, ”hon var ju bara hemma”. Det var dock ett tungt arbete, men även lagligen svårt att ha ett vanligt arbete. Det ”lilla livet i hemmet”, från en rostfri diskbänk, men det var svårt att göra Maj till berättare, men den samtida berättaren kan veta mer än Maj och ställa frågor, påstå saker, ta tillbaka.

Städning och det som leder till ett äktenskap blir inledningen till boken. Skam för familjen att komma hem ”PDV” (på det viset, d.v.s. gravid). Hon behövde gå in i Majs tankar, men behövde ha en form för det. Hon hittade formen att lägga in kursiv text där hon kunde presentera Majs tankar. Att vara lojal med Maj, utan att döma henne från dagens perspektiv. Vad har hon med sig? Arbetsmoralen och förnuftet, men inte statusen eller bildningen, så hennes värde kommer från hennes händer. Att vara lycklig som hemmafru är en uppgift i sig. Hon läste saker under tiden och gjorde research. När Att föda ett barn kom ut ville hennes man inte bygga upp förväntningarna för mycket, men snart kom det allt fler recensioner, och därmed gick hon vidare med sin trilogi. Det blev en succé så småningom, och så många läsare har blivit ”du” med Maj. Folk vet inte lika mycket om Kristina Sandberg som person. Det var Maj som blev allas mormor. Många var arga på Maj och fokuset på städningen.

Plötsligt gick det inte att skriva under arbete med den tredje boken. Hon insåg då att det handlade om att hon då inte skulle få umgås med Maj igen, och sa till sig själv att ”det är så livet är”, och att hon kunde skriva fler böcker. Det gjorde det mer lustfyllt.

Citat från Jamaica Kincaid: ”Man behöver veta allting och ingenting – samtidigt.” – Vet man för mycket sker det ingen undersökning. Vet man ingenting har man inget att skriva. Man behöver komma i kontakt med det som ska formuleras.

Hon har numera inte inrättat sitt liv så att hon hinner skriva. Att skriva kräver tjurig ensamhet. Den skrivande Kristina Sandberg är inte social, utan ensamhet och stillhet. Hon får numera tänka sig att ingen ska läsa det man skriver, så att hon inte hämmar sig själv. Ingen ska heller jämföra det hon skriver nu med det hon skrivit om Maj. Underdog-positionen är lättare på det sättet. Hon ”borde” sitta två timmar om dagen och tacka nej till utåtriktade aktiviteter, snarare än att vänta på kontakt med skrivandet. Att läsa Joyce Carol Oates gör det enklare att komma i kontakt med skrivandet.

Hon ville pendla mellan modern historisk forskning och samtida källor. Dagböcker från arbetarkvinna: bakningen och städningen. Rationaliseringsrörelsen och professionalisering av hemmet var också en viktig infallsvinkel.

Många har läst böckerna om Maj, och känt att de inte längre är ensamma, vilket betytt mer för Sandberg än ett Augustpris. Man måste vaccinera sig mot de motiga perioderna genom att lyssna på de goda recensionerna och på folk som kommenterar det hon skrivit.

Ungefär 1,5 år att skriva en roman, och skrev medan barnen sov eller var på dagis. Man måste ta reda på varför man inte skriver: det blir inte bra från början, är man rädd för att misslyckas?

Mats Kempe

Efter fikat tog Mats Kempe över mikrofonen. Kempe debuterade 1996 och har skrivit tre romaner och tre novellsamlingar. Ämnet är ”Skrivandet och formen”.

Kempe inledde med att säga att ju mer han håller på med skrivandet, desto mer förstår han hur lite han vet. Han närmar sig kärnan, men den är svår att ringa in. Han anknöt till Sandbergs föredrag och hur det händer någonting mitt i skrivprocessen, en punkt där skrivprocessen öppnas. Allt skrivande är en undersökning av det vi inte visste att vi visste. Vi kan skriva oss fram till någonting okänt. Hur kommer vi till den punkten? Ibland kan formen leda oss dit och ibland är det själva skrivandet som kan leda dit.

Peter Sjögren: udda sätt att närma sig romanformen, men daterad till 1945.

Första gången Kempe själv mötte den här punkten: Kempe hade skrivit ganska mycket men inte fått det att fungera. Han gick på Biskops-Arnö, men lyckades inte skriva bra. Det var svårare än han hade trott. Lusten att skriva är det viktigaste att vårda. En uppgift han fick under utbildningen som de fick var att göra en ”ekfras” av en bild av Ferdinand Ligér, tavla som man skulle skriva om. Han gjorde därför inte den uppgiften. Han frågade istället en granne som var fotograf om en annan bild. Mörk, och abstrakt: en reflektion av en svan som var utanför bildkanten. Den bilden återkallade ett minne från hans barndom under någon vecka i Bohuslän. En ihjälslagen trut, först skjuten av luftgevär. Senare sköt han också med luftgevär. En vän berättade om hur han sköt en fågel som familjens hund åt upp. De här elementen gick det att koppla ihop till en struktur. Det här ledde till att han kom till en punkt dit han inte visste att han skulle kunna komma. Det uppstod en dialog med pappret och det var magiskt. Det var något som låg utanför honom själv.

Nästa gång han försökte misslyckades han, men det gav honom också lusten att hitta tillbaka till den punkten. Om man vet allt man ska skriva kommer man inte bortom det uppenbara.

Att prata om skrivande är som partikelfysik, där själva mätningen påverkar resultatet.

Vi rår inte fullt ut över det vi ska skriva. Moliére ville egentligen skriva inte komedier, medan HC Andersen ville skriva vuxenberättelser, men det inte gick. De gjorde ändå så gott de kunde. Det var dit de skulle och man måste vara lyhörd för det som uppstår på sidan. Man ska givetvis ha ambitioner, och det är inte statiskt, men när man blir bra så är det dags att sluta för då är det inte en undersökning, utan mer en uppvisning.

Woody Allen: Allt kreativt är en besvikelse, men får vi igång kunskapen så blir det en besvikelse. Det blir inte som vi tänkt oss.

I lyrik är formen fortfarande närvarande, men i prosa har vi en konventionell idé om hur en roman ska se ut: gestaltande, miljöbeskrivning, händelseutveckling, vilket är en sträng form. Vissa författare är lyckliga inom den konventionella formen, och vissa får sälja många böcker eftersom många läsare gillar det konventionella. Å andra sidan de som vill vara icke-konventionella. Men vi kan nog inte göra så mycket åt det, utan vi ska vara trogna vårt eget skrivande.

Form: omfång, styckeindelning, monolog/dialog. Men inuti texten finns också strukturer, mönster, till exempel rytmen, klangen, finns det en dialekt?, tonfall, alliteration, inrim, karaktärernas psykologier blir ett mönster, förutsättningarna som påverkar det som händer. Lennart Hellsing arbetar med språket som material, han visste inte heller vart han skulle hamna. Tomas Tranströmer: hissen fungerar inte, lampan slocknar, men ledstången leder mig rätt i mörkret. Och när vi kommer till den där punkten så leder strukturerna oss rätt. Att skulptera i lera: lerklumpen är det första utkastet, och det är alltid dåligt. Man behöver titta på det, men inspireras av vad man faktiskt ser i lerklumpen: väns huvud > väns kanin > väns segelbåt. Allt är ändå porträtt av vännen. Den yttre formen kan på det sättet påverka den insikten. Raymond Carver, författare bakom Short Cuts: jag kan inte skriva den amerikanska romanen, måste jobba som nattvakt, på tre lediga dagar kan han skriva en novell. Man måste göra rum för skrivandet, och anpassa efter omständigheterna.

Jamaica Kindcaid: Till en flicka/Flicka, en serie förmaningar, om tvätt, en dialog mellan två personer, men inga citat, svaren är inte ens egna meningar utan bisatser, det finns inget rum och ingen tid, utspelar det sig inom någon?

Gro Dahle: i Sverige mest känd som barnboksförfattare, fastnade i bilköer hela tiden, hann inte skriva, skriver en gåta på vägen till arbetet, löste den på vägen hem, Regnvädersgåtor. Man kan göra vad som helst i litteraturen. ”Pälsjägarliv”, novell. Tvärtom från Virginia Woolf: istället för att expandera via detaljer berättas allt via detaljer. Poesiform, person som går och väntar på att något ska hända, men inte får uppleva det. Inget leder någonvart, men det finns hela tiden en konflikt. Att skriva det som var oförutsägbart, och om man upptäcker strukturen, finns risken att man blir mekanisk, men Dahle bryter mot den mekaniken genom att utelämna saker.

Martina Haag

Johanna Wiman presenterade Martina Haags föredrag ”Skrivande, samarbete och miljöombyte”.

Haag berättade att hon skrivit böcker i 12 år men att hon aldrig haft en författardröm, utan ville bli skådespelare, så hon gick teaterskola. Alla andra kände varandra och Haag ville höra till, så hon ville svara rätt svar. Hon växte upp i höghus i Lidingö och gick ut med 0,9 från gymnasiet, sedan 1,7 när hon gick om. Hon kämpade med olika teaterskolor, men fick inga framgångar. Hon var inte helt arbetslös, men hankade sig fram. Producenter vill ha garantier för att folk ska komma.

En chefredaktör för Cosmopolitan frågade om hon ville skriva en krönika. ”Du uttrycker dig roligt”, men ”jag kan inget – ingenting om någonting.” Känslan av att man inte hänger med var temat för hennes första krönika. Hon låtsasskrattade och det gav henne större problem. Till Komvux: ”Jag vill gå varenda kurs ni har.” Hon har tagit skepparexamen. Sedan slutade hon att låtsasskratta och frågade vad Têt-offensiven var, och nästan ingen visste vad det var. Ingen var perfekt, och det är en bra läxa. Många låtsasskrattare tyckte om det hon skrev. Hon fick priset som ”Årets krönikör”, vilket förvånade henne. Det ledde till att förlag hörde av sig. Först krönikesamling, vilket tog mycket längre tid än vad hon trott, men sedan ville de ha en roman.

Har hon halkat in på ett bananskal? Nej, hon har lidit i många år. Det är när man har haft uppförsbacke och har en del sprickor som man blir intressant. Hon började att skriva om en evighetsarbetslöshets skådespelare, vilket blev en succé, och det gjorde att hon fick makt för första gång. Hon ville ha rollen som sin egen huvudroll. Det är förstås en osannolik berättelse, och det är användbart som författare.

”Hur gör jag?” – måste ha en plan.

1) Ta det på allvar. Det är ingen hobby. Du har ett enda liv, så gör det på riktigt. Sätt av tid, typ 2 timmar, så att det blir något gjort. Det är först när du släpper taget om drömmen som den dör. Bit dig fast som en galen grävling.

2) Skriv in i almanackan när du ska skriva. Då ska det inte tvättas. Det blir kliniskt rent men inget skrivet. Inget internet. Googla inte fakta, utan skriv bara det du kommer på. Skrivkramp eller ta sig vidare. Syre i skallen behövs. Långpromenad utan att lyssna på musik. Inte stirra på skärmen. Res bort. Låna grannens uthus eller byt hus med någon och ta med dig din skrivbubbla. Annars kommer det alltid någon sotare eller så. Om man åker iväg måste man skriva. Saltoluokta fjällstation. Ut och gå, och sedan skriva. Kanske tre nätters resa.

3) Hitta en kumpan som du kan älta ditt manus med. Man kan lura ögat men inte lura örat. Hitta någon och byt manus med. Läs 20 minuter var, sedan 20 och sedan 10. Fråga om den andre förstår. Det går inte att använda vanliga vänner, eftersom det är så tradigt. Läs högt för varandra.

4) Stryk. I den senaste boken har hon strukit drygt 20 böcker. ”Show, don’t tell.” Haag berättade om sin syster som vann Augustpriset, och som arbetar tillsammans, det blev en folie à deux mellan dem.

5) Hon brukar göra boksidorna till boksidor redan i manusform. Hon gör Worddokumenten till samma storlek som en bok. Det gör det lättare att förstå hur boken kommer att bli.

6) Gräv där du står.

7) Gör övningen: ”Det här vill jag inte att någon ska veta om mig.” och byt sedan kön och plats, mm. Skriv om sprickorna

Att skriva dämpar Haags ångest. Tidigare drevs hon av avundsjuka. Det är roligt att skriva, men fruktansvärt och ångestframkallande. ”Omfamna din ångest.” Då ifrågasätter du texten. ”Vad fan håller jag på med?” Å andra sidan bör man ha hybris och tycka att det är det bästa som skrivits, och så får man pendla mellan dem.

Många författare vill inte stå på scenen, så det är något Haag redan gjort många gånger. Folk är mer rädda för att tala än för att dö. Ta hjälp av någon som kan ställa frågor.

Man har bara ett visst antal bokstäver i kroppen, så nu har Haag skrivit klart krönikor och fokuserar på romaner och filmmanus.

Skillnaden manus och bok: lätt att filma en blick, kortare manus (90 sidor), kan inte berätta allt, så där måste man välja bort. Maximalt fyra rader replik i film. Det är lärorikt.

Vad är gränsen för att lämna ut sig själv? Folk utgick ifrån att romanerna var lika mycket sanna och nära Haag själv som krönikorna. Det är underbart på ett sätt, men konstigt. Använd alltid av sina egna erfarenheter, men många vill inte, och det måste man avgöra själv. Å andra sidan om man hela tiden undviker att skriva om sig själv blir det fattigt.

Haag spaltar inte upp berättelsen i förväg. I en bok började hon med slutet. Hon tänker ut karaktärerna starkt, en brottsplatsutredning av varje rollfigur, och sedan börjar de hålla på av sig själva. Hon får därför skriva om flera gånger. Det är inte det snabbaste sättet, men det fungerar för henne.

Jessica Schiefauer och Elin Boardy

Gunnar Sydow och Martin på Kultur i Väst presenterade vinnaren i Kultur i västs baksidetävling, och vinnaren blev ”Brandmannen som vägrade dansa tango” av Jessica Lilja. Därefter steg Jessica Schiefauer och Elin Boardy upp på scenen, som tillsammans pratade om ”Bläckäktenskap”.

Både Schiefauer och Boardy är författare.

”Blunda och föreställ er en författare. Titta, vad det ungefär det här ni såg?” Ernest Hemingway-bild med sin egen spegelbild eller Margaret Atwood som skriver i ett gigantiskt tomt rum, som fängelsecell, eller delar av Bloomsburygruppen, som leker med lappar i en mysig trädgård.

Bläckäktenskap (ink marriage), Åsa Larsson kanske hittade på begreppet, ”du är Elins ink wife”. Personer som delar sin kreativa process: Ezra Pound och T.S. Eliot, Pound hjälpte till att sortera upp och kritisera, gjorde crowdfunding-kampanj för Eliot, men Eliot var nöjd med att ha ett dagjobb. Någon som stöttar.

Schiefauer och Boardys debutböcker: Allt som återstår och Om du var jag. Kärnan i att hitta någon som man kan anförtro sitt kreativa till är svårt. Man vet inte om det blir bra i början, och så ska man känna förtroende för någon att läsa och ge feedback, ge sitt hjärta på ett papper, potentiellt förödande, som att avslöja sin kärlek. Den som läser engagerar sig även när man inte träffas. Vad skaver? Vad är X:s röst? Närheten som uppstår är obeskrivligt. ”Vi hoppas att alla hittar en bläckpartner.”

De hittade varandra på folkhögskola 2001, och de började läsa varandras texter. De har följts åt sedan dess. Deras första kris: de hade hållit på i flera år och Boardy fått en novellsamling refuserad. Schiefauer fick också sin första roman refuserad, men då sprang Boardy om genom en roman på 3 år. Dubbla känslor: Äntligen får du din dröm och Jag är sämst, samtidigt. Hur tar man sig över en kris? Schiefauer kände sig trygg med att kunna berätta det. Boardy kunde ta emot det. De hade trots allt nästan blivit antagna flera gånger. Men det är idel smärtor när det blir lite ojämnt i framgångar och motgångar.

2011 var Schiefauer och Boardy i synk. De skriver inte ihop, bara mittemot, ständig konversation. Mejlväxling. De hade det ”lika jävligt båda två” och det kan man vila i.

Man måste våga ta fram saxen, och Schiefauer är snabbare med saxen i Boardys texter, medan Boardy tycker att Schiefauer kan spara sånt som inte riktigt håller än. Boardy läser flera gånger i Schiefauers manus och antecknar i flera färger. Få böcker heter den titel som de sedan får.

”Bakland” är ett uttryck som Skurup-läraren Maria Brynge lärt Boardy och Schiefauer, allt som inte kommer med men som man skrev inför arbetet med romanen. Materialet som är runt omkring. Frågor till sig själv, etc? Ska det stå i texten egentligen?

De visade därefter en faksimil av Ezra Pounds noteringar i TS. Eliots Det öde landet. Han gick fram ordentligt med saxen. Förstaversioner är inte perfekta, alls. Trots det är Schiefauer och Boardy nervösa när de ska skicka manus till varandra. De arbetar på att inte skicka följebrev till sina manus, för att inte färga varandras läsningar.

Deras andra kris: Jessica Sciefauer fick Augustpriset två gånger, och Boardy var så glad och engagerad, men därefter urblåst. Var det avundsjuka? Snarare utmattad. Man älskar litteraturen och inte branschen. Den ”häftiga litteraturen” är inte lockelsen, och då avslöjade Schiefauer att hon också var ledsen. Pris ger inte skrivenergi, mycket annat, men inte skrivenergi. Det gjorde att de kunde komma ut ur det snabbt.

När det blev officiellt att Schiefauer och Boardy ”ingått bläckäktenskap” blev de nervösa igen om det här betydde att de skulle genomgå samma skeenden som vanliga äktenskap. De hoppas att det snarare blir som i slutet på Casablanca, ”Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship.”

Gårdagens quiz

Under gårdagens middag höll jag ett litteraturquiz. Här är frågorna. Svaren finns via Google, men försök att inte fuska innan du svarar. Man kan få 11 poäng. För- och efternamn när jag frågar efter namn, om det finns bådadera.

1. Dagens datum, 18 november (1 poäng)

Den 18 november 1939 föddes en prisbelönt och bästsäljande kanadensisk författare som bland annat skrivit böckerna Tjänarinnans berättelse, Den blinde mördaren och Oryx & Crake. Jag undrar vad den här författaren heter.

2. HISTORIA (1 poäng)

Elden och boken är två av människans främsta ”uppfinningar”, men kombinationen mellan dem är inte bra. Titta på biblioteket i Alexandria. Men det finns en berömd roman av Ray Bradbury som handlar om ett samhälle där befolkningen tycker att böcker skapar sånt missmod att deras brandmän har i uppdrag att bränna upp alla böcker. Romanen har även filmats av Francois Truffaut. Vad heter den romanen? Var noggrann med titeln.

3. NYHETER (1 poäng)

Häromdagen intervjuades Ebba Busch Thor om de tre verken Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen. Rätt eller fel blev det en stor diskussion av att hon inte kunde författarna. Så nu ska vi se om ni kan dem bättre. Vilka har skrivit de tre böckerna? Alla tre ska vara rätt för 1 poäng.

4. BIBLIOTEK (1 poäng)

För att man ska hitta böcker på bibliotek är de sorterade efter signum. Det finns flera system. I Sverige är det vanligaste systemet SAB (Sveriges allmänna biblioteksförening). Jag undrar nu under vilket signum man hittar skönlitteratur (och då menar jag på alla språk).

5. ROLLFIGURER (1 poäng)

Jag söker en rollfigur. Den här figuren skapades av Gunilla Bergström 1972 och bor med sin pappa. Rollfiguren har spelats på både TV och bio, ibland med Björn Gustafsson. Böckerna har översatts till över 20 olika språk och har bland annat inspirerat ett eget hus här i Göteborg. Vad heter rollfiguren?

6. MAT OCH DRYCK (1 poäng)

I Marcel Prousts bok På spaning efter den tid som flytt doppar huvudpersonen ett bakverk i lindblomste, varpå en massa minnen dyker upp. Det här bakverket har sedan blivit en slags symbol för allt som framkallar en massa minnen. Men vilket sorts bakverk var det?

7. DRAMATIK (1 poäng)

Jag söker en pjäs. Som ledtråd ska ni få ett antal rollfigurer, dock inte huvudpersonen. Yorick, Horatio, Laertes och Claudius. Vad heter pjäsen?

8. BOKSERIE (1 poäng)

Jag kommer strax att nämna de svenska titlarna på fyra romaner. Jag är inte intresserad av vem som skrivit dem. Det vet jag redan. Däremot undrar vad de här romanerna kallas ihop, alltså seriens namn. Ett ord. Här kommer titlarna: Om jag kunde drömma, När jag hör din röst, Ljudet av ditt hjärta och Så länge vi båda andas.

9. HISTORIA (1 poäng)

På 400-talet före Kristus pågick ett långvarigt krig, det peloponnesiska kriget, mellan Aten och Sparta. En av de som försökte göra något åt det här kriget var komikern Aristofanes. Han skrev en pjäs om en kvinna som fick alla kvinnor i både Aten och Sparta att sexstrejka tills männen slutade kriga. Den här kvinnans namn söker jag.

10. BÖCKER SOM BÖCKER (2 poäng)

Böcker består av flera delar. Ryggen, som ofta är det första man ser, baksidan, som inte är samma sak som rygg och så själva sidorna i boken. När man pratar med ett tryckeri om alla sidor som inte är omslaget finns det en term som de brukar använda. Vilken?

För ytterligare 1 poäng, på vilken sida är jämna nummer i de flesta böcker?

Avslutning

Instagramtävlingen: Vann gjorde Helena/Hugotjejen med följande bild:

Mycket inspiration under Skrivmässan i Gbg. Nu längtar jag mest hem till datorn för att skriva!! #skrivmässan #skriv2017

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips, Språk och stil, Världsbygge Taggar: , , , , , , , ,

Skriv 2017, dag 1

Årets största författarkonferens heter Skriv2017. Platsen är Scandic Opalen i Göteborg. Det är en fortsättning på förra årets Skriva, som jag besökte och skrev protokoll över (dag 1, dag 2) och förrförra årets Författarkliniken, som jag också besökte och skrev ”protokoll” över (dag 1, dag 2). [Bilder på personerna som nämns kommer att läggas in senare.]

Inledning

Tidningen Skrivas chefredaktör Per Adolfsson inledde med att återknyta till förra årets konferens. Tanken är att författare annars ofta sitter ensamma.

Längst bak i lokalen finns också flera bord där det säljs och presenteras saker. Under dagen kommer både speedcoaching och kapitelrespons att äga rum. Många har dock skickat in förstakapitel, så speedcoaching sker i mån av tid. Det finns flera tävlingar under dagen, bland annat en av Kultur i Väst och en instagramtävling under hashtaggen #Skriv2017. Kerstin Önnebo intervjuar för Skrivarpodden (som jag redan blivit intervjuad av under Författarkliniken). Som representanter för medarrangörerna medverkade Maria Ehrenberg från region Halland, som pratade om att det behövs en påfyllnad av författarutbildningar, och Gunnar Südow som är litteraturkonsulent för Kultur i Väst.

Hashtaggen #skriv2017 är den som används på sociala medier (Twitter, Instagram, Facebook).

Lina Wolff

Lina Wolff var dagens första presentatör under titeln ”Läsa, skriva, leva”. Hon gillade att få prata författarskap med andra författare eftersom det går att nörda ner sig mer än när man pratar med andra. Hon uppmanade lyssnarna att bara ta in sådant som passar en själv, snarare än att göra som alla andra.

Wolff var avundsjuk på alla som precis börjar att skriva, den där nybörjarkänslan av att man får ljuga och inte har byggt upp de där reglerna som man får efter en tid.

Hon berättade att hon skrivit tre böcker (en novellsamling och två romaner) och översatt två böcker. När man skrivit boken kanske man tänker att det är klart, men riktigt så är det inte. I själva verket är det då det verkliga sätter igång, att berätta vad boken handlar om. Kritikerna är väldigt bra på att sammanfatta böcker, men Wolff kan inte sammanfatta inte sina egna böcker. Författarens egen sammanfattning stämmer inte överens med läsarens. Läsarens läsning kan ge nya insikter för läsaren, något som hände Wolff i Oxford. Ingen har sammanfattat hennes böcker så som hon tänker, och därför brukar hon överlåta det åt andra.

Vi blir aldrig bättre författare än vad vi är läsare, menar Wolff. Därför ägnade hon lång tid åt att prata om att läsa.

”Läs inte så mycket, men läs om.” (Borges) Starka texter kräver flera omläsningar.

”Jag är mycket mer stolt över vad jag läst, än vad jag skrivit” (Borges)

”För mig är skrivandet något konstlat, medan läsningen är det naturliga. Hade jag kunnat hade jag tillbringat resten av mitt liv med att bara läsa” (Roberto Bolaño)

”Om jag får skrivkramp, beror det på att jag inte läser något bra som kan kommunicera med det jag skriver.” (okänd)

Riddar Blåskägg med sin fru, tecknad av Gustav Doré.

Riddar Blåskägg med sin fru, tecknad av Gustav Doré.

Att stänga ute världen – Wolff lyssnade på sagor när hon var liten eftersom hon lärde sig att läsa sent. Det var hennes farmor som gav henne Gåsmors Sagor med bilder av Gustav Doré, särskilt Riddar Blåskägg, som fick henne att börja läsa. Hennes farmor Mika: ”Barnet, liksom människan allmänt, mår bra av att gestalta mörka krafter. På så vis tar rädslors form, och kan bemötas.” – att gestalta det mörka och jobbiga. När man skriver kan man dölja vad man vill. ”Det är en dödssynd för en författare att inte ta sina karaktärer på allvar.” Wolff skriver därför inte om rollfigurer som hon inte kan ta på allvar.

Wolff växte upp i Hörby, samma ort som Victoria Benedictsson. Det vimlade inte av litterära förebilder i Hörby (numera 8 personer som kan betraktas som litterära förebilder). En lärare satte upp Benedictssons liv varje år, men hon har kommit lite i skymundan

”Något säger mig att en romanförfattare i grunden måste vara menniskoätare, blodsugare.” – man kan hitta på element, men det känns när mekanismer inte är trovärdiga. Därför behöver man hämta det från sina egna erfarenheter, vilket gör att folk kan fundera på om de kommer att bli rollfigurer i ens böcker, men det får man köpa.

”Man ska alltid skriva tre rader om dagen, även om man inte mår bra.” – trots att Benedictsson levde ett liv som måste ha demoralisera henne. Hon iakttog när kvarnen i Hörby brann, bara för att ha något att skriva. Skrivande och städning påminner om varandra. När man väl börjar är det trevligt. Jobbigt innan bara.

”Hvar gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det öfver. Och så lär man sig latinet.”

Kontakten med det andra – den spanska erfarenheten. Hon är gift med spansk man och kontakten med det spanska har varit oumbärlig. Det finns inte riktigt samma möjligheter i Spanien att umgås med andra mammor, vilket gav Wolff ett utanförskap. De flesta andra var mormödrar eller barnflickor. Vad tycker de är intressant? Såpoperor, visade det sig. Det är jobbigt med utanförskap, men det är en guldgruva kreativt. Smärtpunkten passar väldigt bra. Det här inspirerade henne att börja skriva noveller, via önsketänkande.

Den sydamerikanska litteraturen är nyskapande, men vi pratar sällan om det korta formatet. Borges, till exempel, visar hur kraftfullt verktyg vi har i fantasin. Man kan göra vad som helst när man skriver fiktion. Inga kvinnor i Borges texter och det verkar inte finnas några känslor.

Patricia Highsmiths noveller inspirerade också Wolff. Men hon skrev inte alls som Highsmith, med fina intriger. Plotting and writing suspense fiction har lärt Wolff mycket. Handfasta råd, det praktiska, men det andra går inte att säga så mycket. ”Motionera inte för mycket”, man behöver energin, men Wolff tror inte på det. Highsmith: ”Umgås inte med andra”. ”The first person you should think of pleasing, in writing a book, is yourself. If you can amuse yourself for the length of time it takes to write a book, the publishers and the readers will come later.” – om du är guide för läsaren kan du inte vända dig om och fråga läsaren. Vad vill du se? Senare kan man fråga sig själv hur det kan passa in i berättelsen. Det omedvetna har kollen, mer än vad vi kan förstå.

I Hörby är många intresserade av bilar. Man kan använda delar från gamla bilar när man köper en ny. På samma sätt kan man ha en textkyrkogård.

Noveller kommer som små tussar, mycket sällan färdigt. Det betyder att man inte bara kan vänta på den. När man börjar:

  • några meningar på lappar – viktigt att man har lappar, eftersom idéer bara kommer en gång! Ta bara några lappar, egentligen utan att veta vad det kan bli.
  • ett papper med minst tre meningar (början, mitt och slut) och luft emellan. Wolff gillar A3-format eftersom det ger mycket luft och så att man kan dra pilar och rita. Padda fungerar, men inte lika bra, för henne.
  • tre timmar till förfogande, och mål att skriva 5-8 sidor (kaffepaus är inkluderat). 1,5 raders avstånd. Det här är inte en banal utmaning. Wolff hade flera lager med öronskydd för att få det där. Ta bort den där drömmen om att skriva ute vid havet. Man skriver bättre i en tråkig miljö.

Wolff läste upp tre exempel på lappar.

Wolff är inte förtjust i miljö (det blir lätt ”en mörk och stormig natt”, utan fokus på rollfigurer och struktur. Men öppna slut kan innehålla miljöbeskrivning. Sedan pratade hon om valen och den dramaturgiska kurvan… – den intressantaste saken. Det började med Aristoteles för 2500 år sedan, vilket betyder att det borde ha utvecklats. Cervantes har till exempel en struktur som snarare påminner om en stegosaurus. Romanen som genre är mer komplex, så utmana den traditionella valfisken. Sedan frågade Wolff ”vem talar?” Vissa saker fungerar inte i tredjeperson, men Wolff gillar förstapersonsperspektiv eftersom man slipper ange mycket av vem som gör saker. Det blir mer direkt.

”A writer should always be sensitive to the effect he is creating on paper. He should sense when something is wrong, as quickly as a mechanic hears a wrong noise in an engine, and he should correct it before it becomes worse.” (Highsmith)

”It is not really possible to be out of ideas, since ideas can be found everywhere.” (Highsmith)

”If you can’t take a trip, take a walk.” (Highsmith)

Wolff jobbade på Jordbruksverket och la in saker i databas, något som var ickekreativt. Det betydde att hjärnan fick vila. Så förringa inte arbeten där hjärnan slipper att jobba.

”Every failure teaches something. You should have the feeling, as every experienced writer has, that there are more ideas where that one came from, more strength where the first strength came from, and that you are inexhaustible as long as you are alive.” (Highsmith)

”A sense of pride in your work is essential, and if you permit interruptions and accept invitations, your pride is slowly tarnished.” (Highsmith)

Mats Söderlund

(Jag satt kvar i stora salen, men det fanns också ett föredrag av Sara Paborn om humor.)

Mats Söderlund har arbetat mycket med struktur och versmått på tidningen Skriva. Före lunch pratade Söderlund om teorin bakom dramaturgi. Söderlund är poet och har bland annat gett ut boken Ättlingarna. Han fick idén när han var liten från en sagobok, men har arbetat på boken i drygt fyra år. Han har alltid varit intresserad av folksagorna: klassiska moment, såsom tre gåvor, otäcka odjur som visar sig vara goda när man gjort dem en tjänst, etc. Ättlingarna började med A4-ark på golvet, och den idéfasen är underbar. Tanken är att det ska bli sju böcker. Det är stort och krävde att han behövde ”learn by doing”. Han har en stor tabell där varje rollfigur och huvudkonflikterna är utmärkta. Hur förhåller sig rollfigurerna till varandra? Söderlund rekommenderar det för att få syn på sin egen berättelse. Han tar också med sig dem genom att sätta upp lapparna på långa rullar med papper.

”The story is not in the plot. It’s in the telling of the plot.” (Ursula K. Le Guin)

  • Plot – en serie händelser som utlöser varandra. ”Om X händer, så händer också Y.” För Star Wars: ”Om Luke Skywalker kan bemästra den mörka sidan i sig själv, kan han bli en god jediriddare och rädda världen.”, går att berätta kort, deckare och thrillers och science fiction, men klarar sig inte utan dramaturgi och gestaltning
  • Dramaturgi – ”dramatiskt berättande, eller läran om det dramatiska berättandet”, hur man drar ut på berättandet genom att lägga in extramoment, Helena Ferrantes bokserie drivs av dramaturgin, även om det också gestaltas
  • Gestaltning – för att det ska kännas levande. Vissa böcker drivs av gestaltningen snarare än av spänningen, till exempel Fyrväktaren av Jeanette Winterson

Vad har Katniss Everdeen, Harry Potter och Dorothy gemensamt? Mod, god, underläge, förändring, räddare i nöden, bara de som kan vinna mot skurken, sympati – och de vill inte vara hjältar, kommer till en alternativ verklighet, omger sig med hjälpare och stjälpare (och dött kött). Vägran att agera och förflyttning till annan väg är den första dramatiska vändpunkten.

Sagan om ringen – den första high fantasy-världen. Enkel plot – Om Frodo kan förstöra ringen förhindrar han att den faller i ondskans makt. Dramaturgi – vägran att agera, en massa hinder. Här kom frågan om örnarna i Sagan om ringen upp. Varför använde inte Gandalf inte örnarna direkt? Och är det ett plot hole? [Min kommentar: På TV Tropes och några andra ställen används istället begreppet ”fridge logic”: ”Half an hour after the show is over, a random viewer is staring into his refrigerator, vaguely bemused by the fact that his six-pack of beer has somehow become a two-pack of beer. Rather than work out how this might have happened, it occurs to him to wonder how in the hell Sydney Bristow went from Hungary to Melbourne, Australia, then to LA, all within 24 hours. It didn’t bother him during the show. It wasn’t until he discovered he was running short of beer that it became an issue.”]

  • kallet: etablera konflikten, i uppbyggnadsfasen, presentera huvudpersonerna och konflikten, fördjupa, kallet levereras av en ofta arketypisk rollfigur
  • vägran – den ofrivillige hjälten
  • incidenten – passera tröskeln, hjälten har bestämt sig för att agera trots allt
  • hindret – utmaningen, prövningen, om inte skurken hade funnits hade hjälten inte utvecklats och lära sig något
  • hjälten dör, till exempel Harry Potter
  • klimax – segrar över ondskan – inte på sista sidan,
  • återvänder – med elixiret, skatten, prinsen, kan vara en stor del av berättelser

Söderlund presenterade därefter hur Disneyfilmer görs olika för pojkar och flickor: Fåordig hjältar vs egensinniga kvinnor, och hur det har förändrats, bland annat inspirerat av Colin Stokes TED-föreläsning.

Att bygga upp plotten och dramaturgin

  • Vad är din idé? Vilken fråga, vilket påstående vill du undersöka?
  • Vem är huvudpersonen/hjälten? Måste inte vara en fysiskt stark person, kan vara ensamstående mamma. Vad är den onda kraften i berättelsen? Ta fram en figur som fungerar, och som sedan kan ha egen vilja, testskriv gärna en eller par scener.
  • Vad vill rollfiguren? Vad driver rollfiguren? Catniss Everdeen har modersinstinkt (rädda syster), samt kille att rädda, gör att handlingarna blir trovärdiga.
  • Vem eller vad hindrar huvudpersonen? Ofta ondsint person, skuggan, men kan också vara hinder som att förlora arbetet
  • Vad händer om huvudpersonen misslyckas? Vad är risken? Hur bygger man upp så att det inte blir något trivialt? Gör det personligt
  • Formulera ”the endgame” – finalen, utgå ifrån svaren på frågorna ovan och hitta sluten och bygg sedan bakifrån
Christopher Voglers version av Hjältens resa

Christopher Voglers version av Hjältens resa

Söderlund avslutade passet innan lunchen med att gå igenom Christopher Voglers version av Hjältens resa (se bild).

Söderlund fortsatte efter lunchen, liksom Paborn (men vad hon pratade om vet jag i stort sett intet). Där blev Söderlund mer praktisk.

I den andra delen lämnade Söderlund över arbetet till deltagarna. ”Nu ska ni få skapa en egen struktur.” Han bad deltagarna att skriva upp en ”om X, så Y”-idé, vem huvudpersonen är, vad huvudpersonen vill, vad som hindrar huvudpersonen, och vad som händer om huvudpersonen misslyckas och varför det måste ske nu (snarare än när som helst). Det här är ungefär den modell Söderlund själv använde när han skrev Ättlingen och de andra böckerna i serien.

Inger Alfvén berättade för Söderlund att hon höll intresset uppe genom att hon inte heller visste hur det skulle sluta. Så fort hon visste hur det skulle sluta blev det inte lika intressant.
  1. Söderlund tog exemplet med ”statsministern är en utomjording” som idé. Han lade den idén i slutet av en tidslinje. Den här idén medför vissa saker: hen förbereder invasion, hen saboterar försvaret, det kommer att bli krig, etc. Efter att ha valt en av dem, kan man kika vidare på vilka saker som det medför, till exempel att det redan finns utomjordingar på jorden, att de har gömt sina vapen i grottor, de har varit på jorden i 1000 år.
  2. Sedan kan man upprepa det här tills man känner att man har något att använda när man ska skriva plotten. För varje nivå blir det mer konkret. När du har tillräckligt med följder kan du försöka hitta händelser, d.v.s. hur det ska skildras i boken.
  3. Nu är vi nere på själva berättarnivån. Om den följd som ska skildras är ”det har funnits utomjordingar på jorden i 1000 år”, kan det upptäckas av en forskare som intresserar sig för myrar och hittar en alien. Finns det en risk att man gör strukturen för rigid, och att rollfigurerna inte kan agera fritt? Jodå, det händer, men man får arbeta på att vara trogen mot rollfigurerna. ”På något sätt måste de hitta utomjordingarna, men jag har en blyg huvudperson” kan till exempel lösas genom att den blyga rollfiguren alltid sökt räddning där du behöver du att den ska ta sig. Man får vara flexibel och ibland göra om saker flera gånger. Man gör inte en plan utan reviderar när det behövs. Sånt oroar till exempel förlag.
  4. Efter att man hittat vad som ska hända kan man lägga till huvudpersonen. Hur knyts huvudpersonen till det som händer? Söderlund placerade huvudpersonens anknytning till berättelsen – att en ensamstående mamma som är amatörbiolog och upptäcker att en forskare är borta – tidigt på tidslinjen (nu finns det en sak i början och en sak i slutet på tidslinjen).
  5. Huvudpersonen vill inte agera som en hjälte, men dras in vidare med hjälp av ytterligare upptäckter (en tredje sak placeras in ganska tidigt på tidslinjen).
  6. Därefter presenterade Söderlund att man kan utgå från slutet (att statsministern är en utomjording) och bygga bakifrån, eller via en övergångsscen, där huvudpersonen får ett tvång att agera (hennes graviditet måste räddas, sak fyra placeras på tidslinje), och det enda sättet att agera är att besöka statsministern (sak fem placeras in strax innan upptäckten av statsministern).
  7. Sedan lägger man till ett antal hinder mellan övergångsscenen (tvånget) och avslöjandet.
  8. Hur fläter man ihop intrigerna? Genom att använda de följderna som man tagit fram kan man hitta linjer som man sedan kan följa.
  9. Dölj ledtrådar. Blanda verkliga ledtrådar och villospår. Hur mycket behöver man plantera hemligheter i slutet? Inte för mycket, enligt Söderlund. Gör det inte för uppenbart.
 Skriv för livet, så får man se vad som händer, avslutade Söderlund.

Mats Strandberg

Mats Strandberg och Per Adolfsson hade ett samtal om att skapa trovärdiga karaktärer. Strandberg har bland annat skrivet Cirkeln (med Sara Bergmark Elfgren) och Färjan och Hemmet. Strandberg hoppades att han med Hemmet skapat många mardrömmar, och att kunna beskriva relationen mellan två generationer och vad som händer när en förälder får demens.

Hemmet är inte en klassisk skräckroman, utan en relationsroman med antydningar om att saker inte stämmer, med stämning och rollfigurer man bryr sig om. Skräckgenren har ofta kanonmat som man inte bryr sig om, men det är något Strandberg försöker ändra på i sina romaner, genom att få läsaren att engagera sig. Just för att genrelitteratur inte har så utvecklade rollfigurer tycker Strandberg att det är den roligaste delen. Börjar det med idén eller finns rollfigurerna med från början? För Strandberg är det två frågor man behöver stanna:

Därför viktigt att hitta en miljö där de frågorna är enkla att besvara, till exempel på en färja. Känslan av att vara iakttagen och vem som ska tro demenssjuka är två andra exempel. Det här med att bli förälder till sin förälder är något som Strandberg upplevt i vardagen, och istället för att använda barn som är ett annat vanligt skräckgrepp kan man använda de gamla. Slutna världar med många olika rollfigurer. Befolkas miljön först? Strandberg börjar med research: pratar med folk som jobbar på demenshem, inte bara det tekniska utan vanliga konflikter i fikarummet, olika typer av dementa, till exempel. Folk som är tagna från verkligheten – man använder sidor av sig själv.

Vad har de olika rollfigurerna med temat att göra? Olika aspekter av samma tanke. Han hittar de ganska lätt. Han intervjuar rollfigurerna på samma sätt som de verkliga människorna och gör spellistor till dem på Spotify. En rollfigur gav en annan i Cirkeln: den mobbade behövde sättas ihop med mobbaren, etc. Läsare läser inte alltid in samma tema som författaren tänkt sig.

Samspelet mellan rollfigurerna är det som läsarna bryr sig om, mer än världens undergång. Ge rollfigurerna flera lager. Skräck är ett bra sätt att ta fram de undre lagren enligt Strandberg: alla sociala konstruktioner och irrelevanta saker tas bort, moraliska val och vem man blir i en krissituation.

Hur undviker man att göra dem till stereotyper? Strandberg menade att man inte ska vara rädd för stereotyper. Använd begreppet troper istället. Börjar med funktioner. Folk är rätt stereotypa, och det är ett sätt att locka in läsaren. Sedan kan man leka med förväntningarna, och gör dem irriterande. Alla kan inte vara unika från början. Byt gärna kön på rollfigurerna, som den åldrade vakten Pia. Joel i Hemmet var länge en dotter, men det blev så stereotypt och bytte därför både kön och sexualitet för att få motivering till att flytta från orten. Vi människor sätter hela tiden varandra i fack: vi tycker att vi känner varandra, roller. Det är roligt att skriva en rollfigur som utmanar den första bilden.

Att hata sig själv är en del av skrivprocessen, tröstar Strandberg.

Något att tänka på varje gång: hur man introducerar rollfigurer, de har ofta en hemlighet, och underdogs. Människor som har smärtpunkter, snarare än om de bara går lätt genom livet (i så fall kan man ta bort allt för dem). Sitcoms är bra på att skapa rollfigurer som ständigt skapar konflikter i sig. De kan inte komma överens.

Alla Strandbergs böcker skrivs i nära tredjepersonsperspektiv, inte allvetande perspektiv. Det ger mer överraskningar, mer humor. Att visa hur folk uppfattar samma situation är ofta väldigt roligt.

Man kan inte planera allt, så rollfigurer växer ibland på oväntade. Man får försöka lära sig att se vad om det är en bra idé, och ibland kräver det att man testar. Strandberg tog exemplet med Psycho, där huvudpersonen växlar.

Man måste låta det ta tid och utrymme att utveckla rollfigurerna: andningshål, vad betyder det här? Snarare än att bara ha actionscener. Strandberg redigerar mycket och skriver om för att få till rollfigurerna, efter vad testläsare säger.

Strandberg tänker inte att på att det ska kunna bli för galet, utan litar på att andra i så fall kommer att säga ifrån. Osympatiska verkliga människor känner aldrig igen sig, medan alla vill vara den sympatiska.

Vad ger rollfigurerna det lilla extra? Drivkrafter. Vad de vill och inte vill. Redigera är viktigt för att ge rollfigurerna det lilla extra. Ofta är det ganska dåligt i början, men man måste skriva för att lära känna rollfigurerna. Han redigerar minst fem-sex gånger och lär sig stegvis att bygga upp deras olika lager. Skriver ut och antecknar med kulspetspenna. Han skriver in nya scener direkt i datorn.

Rollfigurer växer genom möten. Man i övrigt försöker Strandberg att inte tänka på karaktärsutveckling. Han skriver inte dramaturgiska bågar. Det är sånt man upptäcker i redigeringsläget.

Strandberg får frågan om hans favoritfigurer, men menar att mixen mellan de olika rollfigurerna är det roliga. Krocken ger nya saker. Cynikern Dan Appelgren var dock väldigt kul att skriva, p.g.a egen känsla av att bli en föredetting. Skurkar känner sig sällan som skurkar utan känner sig förfördelade eller är empatistukade.

Expertpanel

Dagens föredragsprogram avslutades med en expertpanel: Gunnar Nirstedt, förläggare på Albert Bonniers förlag, Mattias Göransson, grundare av non-fictionförlaget Offside Press och Mats Söderlund, författare och tidigare ordförande i Sveriges Författarförbund. Deras närvaro handlade mest om att svara på frågor, varför texten nedan i stort sett bygger på vad var och en av dem svarat.

Antingen lyfta berättelser eller tacka nej till dem är en del i deras arbete. Vad är deras grundkrav för att de ska gå igång? Mattias: ämnena kan variera, men han går tillbaka till hans tid på Expressen då chefen frågade: ”Vad är löpsedeln på det här?” Koka ner det till sju-tio år, och går inte det, så gör något annat. Det är ett svårt krav, men om det går att koka ner är det en bra början.

Gunnar: Språket, inte berättelsen. Rikt nyanserat. Berättelsen går inte att se som helhet först, men däremot språket. Han arbetar med poesi också.

Mats: en förläggare sa att hen gav ut: 1) sjukt bra titel, som väcker folks intresse, 2) jävligt bra författarnamn som är enkelt att komma ihåg, eller 3) jävligt smaskig historia, gärna självupplevd. Gärna ha 2 av dem. Men som ordförande i Författarförbundet, där grundas kriterierna inte på finhet eller genre, utan grundkrav på kvalitet och kontinuitet, på marknad, förlagskontrakt, pga är fackförbund, yrkesverksamma, ofta inte heltid. Eget förlag för poeter, kan vara jättebra, men det finns inte en marknad för det. Man kan inte ge ut alla bra böcker. Man kan inte veta i förväg vilken som skulle ha utvecklats till ett framgångsrikt författarskap. Det kan vara en tajmingfråga.

Gunnar: Mycket har varit fråga om tajming i litteraturhistorien. Det finns en skugglitteraturhistoria, kritikerna inte uppfattade storheten, men det är farligt att tänka sig att vår litterära kanon skulle gå att jämföra över tid. Det är slumpens skördar. Förläggare är olika: tjäna pengar, utöva pengar, intresserade av litteratur (ovanligt), etc.

Det finns trender och man kan naturligtvis vara före trenden.

Hur hittar man rätt förläggare? Det kommersiella vs sjukt nördigt: varför lägger du din tid på det här? Pitcha tar tid, och det är djupt personligt. Mats: debuterade 1992. När han skickade in fick han nej från flera förlag, men lektör skrev att den var intresserad personligen. Tur. Hade nog fortsatt att skriva, pga är en respirator: skriver för att leva. Måste vara sig själv, även om man kan anpassa sig i viss mån, men det är svårt att få det att hålla i längden. Numera är sociala medier ett bra verktyg: folk publicerar sig där först, feedback, inbjudningar från andra, utan att ha publicerat manus, har redan publik.

Marknadsföring, Gunnar: förläggares uppgifter blir alltmer blandade, så på mindre förlag, har man idéer för marknadsföring är det bättre att börja med manuset, förlagen har aldrig riktigt vetat hur man marknadsför, annonser, ingen bryr sig, få andra att säga att boken är bra: recensioner, förlaget är part i målet. Mattias: antingen snabbt sätt att marknadsföra (TV-soffor > leder till snabb försäljning, 7000 ex, men glöms snabbt bort), eller långsam marknadsföring (ut och prata med folk, bred, kan få andra försäljningsperiod). Mats: Ska inte fundera på marknadsföringen från början, men man blir påverkad och man har tentakler ute. Poeter kan ibland vara mer känsliga än andra och därför se trenden innan den kommer. Gäller att vara snabb om man ska följa trenden, tar tid att skriva, redigeras och förläggas.

Följebrevs längd: Gunnar: en bomb, följebrevet är inte alls viktigt, kan se ut hur som helst, kan inte förändra bedömningen av manuset, ingen behöver fånga intresset för förläggare, det är deras jobb att ta alla på allvar, slappna av, lägg energin på manuset istället. Vi läser inte alla manus i dess helhet, möts 2 gånger i veckan. Ber ibland lektörer att läsa. Mindre förlag kanske inte har möjlighet att svara alla. Nästan alla författarskap börjar med författarens fjärde, åttonde bok.

Mattias: I sakprosevärlden presenteras idén. Andra värden i språket: effektivt. Redaktörsjobbet handlar om att koka ner informationen. Johan och Martins bok var självklar i upplägget, men det ska vara enkelt, och redaktörsarbetet handlade om att presentera hur det var då, snarare än vid skrivtillfället.

Att skriva både deckare och språkkänslig poet, Gunnar: ovanligt att vara bred, och ovanligt är bra. Att vara bred kan dock vara svårt, för man tvingas att övervinna folks förväntningar. Välja vilket som är ens genre? Kanske spara en del: Gunnar: kan inte förvänta sig att få lika stort erkännande inom båda. Är det en fördel att ha ett författarnamn? Det får marknadsavdelningen avgöra. En strategi behöver utvecklas. Journalister gillar inte pseudonymer.

Personlighetens roll, trots kvalitet: Mattias: inte skojare och mytomaner. Gunnar: Vi tar emot skojare och mytomaner. Vissa förlag söker upp personer med viss profil och ger förskott. Är manuset bra kan författaren sitta i elfenbenstorn.

Motivering genom hela processen, Mats: Det går inte. Man får bita ihop och orka. Individuella strategier. Vi är olika bra på att ta motgångar. Möjligen tröst att se dem som haft det ännu värre, fler refuseringar. Tar de inte den här, så tar de nästan. Gunnar: Rannsaka sig själv, varför skriver du? Sociala framgångar, rikedom, för att man måste? Påverkar hur mycket man orkar om man har ett inre behov. Lättare att komma tillbaka då. Mats: Tonårsföräldrar, ta det inte personligt.

Serie, Gunnar: viktigt om det saknas en upplösning i en bok, men annars tittar förlag på ett manus i taget.

Komplett eller del, Gunnar: Komplett. Vissa förlag vill ha del, för att kunna påverka. Vi returnerar halvfärdiga manus. Vi tror på författaren än på att medskapa. Färdigredigerat eller råmanus: olika, men vi vill ha bra språk.

Hur lång tid, Gunnar: 1-3 månader är strävan. Tidigare snabbare. 2500-3000 manus från tidigare outgivna författare varje år betyder att det inte finns tid att ge mycket respons. Proportionen, Mattias: nästan allt nytt. Inga krav, vilket betyder att det kan variera mycket. Gunnar: omkring 120 böcker varje år, varav 5 är nykomlingar, men det är en del av blodomloppet att få in nytt blod, och ett mål att vara attraktivt för bra nya författare.

Skicka till flera förlag samtidigt, Mats: vänta tills alla har svarat. Spela ut dem mot varandra. Gunnar håller med.

Mattias: Små förlag betyder att vi kan göra det snabbt. Stora förlag kan ta 2 år, men ger kanske mer prestige. Gunnar: Gör läxan ordentligt, skicka till rätt förlag.

Ge ut redan publicerad novell, Gunnar: texten är din, beror på avtalet.

Arbeta om manus, Gunnar: det finns exempel på manus som gått många vänner och sedan vunnit Augustpriset, men det är sällsynt, det är viktigt att vara tydligt. Ibland är det dags att lägga manuset åt sidan, men ibland svårt att säga. ”Jag tror att du kan komma vidare” plus styrkor och svagheter, refuseringsbrev läses oerhört noga. Ge inte upp.

Middag och quiz

Efter en paus var det dags för fördrink och mingel. Jag publicerar det här innan dess, men en sak vet jag: Jag höll en quiz. Jag kommer att publicera både frågor och svar senare, i samband med att jag skriver om vad som händer på dag 2.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Rollfigurer, Skrivtips, Struktur Taggar: , , , , , , , , , , ,

Världsbygge: Egenskaperna som står i motsättning

Hur bygger man upp en värld i sina böcker? Hur skildrar man den som redan finns? Oavsett om man kallar det miljöbeskrivningar eller gestaltning eller världsbygge finns det ett par intressanta motsättningar att arbeta med. En av dem tänkte jag avslöja nu.

Läs mer ›

Publicerad i Gestaltning, Skrivtips, Världsbygge Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Gino Ventriglia och hur man skriver längre serier

Gino Ventriglia

Gino Ventriglia

Nyligen ägde Västsvenska filmdagarna 2017 rum. Där föreläste bland annat den italienske manusredaktören Gino Ventriglia om hur man skriver längre TV-serier. Råden han gav kan till viss del användas även för andra sorters berättelser så jag tänkte att jag skulle dela med mig dem här. Läs mer ›

Publicerad i Intrig, Recensioner, Skrivtips Taggar: , , , , ,

Två metoder att göra In medias res

Motsatsen till ”Det var en gång” måste vara en helikopter som flyger rakt neråt.

Ett populärt sätt att börja berättelser är genom att kasta in läsaren mitt i ett händelseförlopp. Det här kallas med lite latin för ”in medias res”, vilket betyder ”in i mittensakerna”. Med lite tur blir berättelsen mer spännande på det sättet. Men hur gör man just det här med in medias res? Idag ska jag visa två ganska enkla sätt att göra det.

Läs mer ›

Publicerad i Intrig, Skrivtips, Struktur Taggar: , , , , , , ,

Erbjudande under bokmässan 2017

Lennart Guldbrandsson på bokmässan 2016

Har du några riktigt svåra problem med dina berättelser? Kommer du till bokmässan i Göteborg? Hugg tag i mig när du ser mig* och ge mig en ordentlig utmaning. Förklara problemet kort, så ger jag dig ett par möjliga lösningar. Om jag inte lyckas ge dig hjälp, ger jag dig ett ex av Författarens idébok. (Boken går att köpa av mig för mässpriset 100 kr också, och finns dessutom att köpa via bokhandlar.)

 
[* inte bokstavligen]
Publicerad i Skrivproblem, Skrivtips Taggar: , , , , , , ,

Hur jag vet att ditt manus kommer att kunna bli bra

Den här flaskan med flytande tur får sin förklaring snart.

Jag kommer snart till min poäng, men först en kort utvikning: Häromdagen var jag med min 8-årige son på utflykt. Vi gjorde saker nästan hela dagen: promenerade, köpte saker, åt på restaurang, lekte på en äventyrspark, pratade, tittade på underliga och roliga och spännande människor och när vi kom hem berättade han för min sambo att han hade sett en guldfärgad amerikanare och att jag hade stått på en gungande delfin.

Och saken är att det där förklarar så himla mycket.

Läs mer ›

Publicerad i Gestaltning, Jobbet som författare, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lennart blir en Storydoktor

Från och med idag räknas jag officiellt till lektörsgruppen Storydoktors.

Det är jag, Johanna Wistrand och Ingrid Elfberg, som tillsammans bildar Storydoktors. Gruppen bildades 2014 och har därefter blivit en av de namnkunnigaste organisationerna inom lektörsarbete. Därför är det en ära för mig att bli tillfrågad.

Vad betyder det här för dig?

Sådana här meddelanden betyder i allmänhet mer för den som skickar dem än för dig som får det här mejlet. Så är inte fallet nu. Här finns en kort lista över saker som förbättrar saker för dig i ditt skrivande:

* du får mer hjälp i ditt skrivande, eftersom vi är tre personer som kan hjälpa dig: Lennart, Johanna Wistrand och Ingrid Elfberg, alla med sina styrkor och erfarenheter
* du får fler blogginlägg med tips och råd om att skriva
* du får en bekräftelse på att du har valt att följa rätt person
* jag kommer att bli tvungen att skärpa mig för att hänga med i Johanna och Ingrids tempo och kvalitet, vilket betyder fler blogginlägg, mer skräddarsydda tjänster och mer professionell service
* vi har en del planer som jag tror att du kommer att gilla, och som jag kommer att berätta mer om inom kort

Kort sagt blir det här Element X version 2.0. Jag hoppas att du följer med på resan.

Publicerad i Jobbet som författare Taggar: , , ,

Självförtroende

Jodå, det går jättebra att skriva.

För att man ska kunna skriva behöver man självförtroende. Utan det orkar man inte släppa ut verket till läsarna för feedback, man får svårare att avgöra vad som är bra och dåligt, och man klarar inte ens att skriva. Jag är fullständigt övertygad om att dåligt självförtroende, utan egentliga skäl, är grunden för att många författare inte skriver. Vill du veta hur du kan slippa de känslorna? Läs mer ›

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivproblem, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Frågan som är viktigare än alla regler

Det här är inlägget kommer innehålla den enda skriv-regel jag kan komma på, och den gäller för alla situationer, alltid, för alla genrer, stilar och författare, oavsett om författaren är känd eller okänd och oaktat marknad.

Läs mer ›

Publicerad i Jobbet som författare, Misstag, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , ,