Att arbeta gratis

Två personer med varsin skylt: Gratis kramar respektive Lyxkramar 2 dollar.

Lyxkramar är värda varenda dollar.

Tro mig, det finns alltid skäl att ställa upp och arbeta gratis. Oavsett hur långt man har kommit i sin karriär. Oavsett hur välavlönad man är i övrigt.

  • När man precis har börjat är det utmärkt träning.
  • Därefter är det ett sätt att visa framfötterna. Hur ska andra annars kunna veta vad du kan?
  • Efter en period, när man har börjat göra pengar, är gratisarbete ett fantastiskt sätt att få exponering. Det är ju gratis reklam.
  • Är man halvvägs till målet kan man hjälpa andra utan betalning för att på så sätt få högre status bland dem. De kommer alltid att vara tacksamma för att man hjälpt dem.
  • Så fort man har kommit någonstans i sin karriär är det bara rättvist att man vänder sig om och hjälper andra som var precis som man själv var för så kort tid sedan. Det är ett sätt att betala tillbaka.
  • Som heltidsförfattare älskar man sitt arbete så mycket. Att hjälpa andra, utan att ta betalt, är då ett sätt att få göra mer av vad man älskar. Dessutom slipper man då pappersarbetet och administrationen.
  • Har man sådan tur att man börjar sälja betydande mängder, kan man hjälpa andra som inte har någon  budget eller några pengar. Det skiljer sig inte från hur en del skänker pengar.

Varje gång åtföljs det här av av påståenden om att ”Du kan få betalt senare” i olika versioner. När deras idé gått runt, när folk väl har förstått varför de borde betala för idén och så vidare.

Missförstå mig inte. Jag säger inte att man inte ska tacka nej till gratisjobb. Jag lägger ett par timmar varje vecka på att skriva på Wikipedia, trots att jag inte måste. Det är en hobby jag har och den ger mig saker tillbaka: vänner och socialt umgänge, träning i att skriva tillsammans med andra och att göra research, ögonblicklig feedback, nya kunskaper och en chans att vara osjälvisk offentligt. Du har säkert liknande hobbies som kanske inte ger något i ekonomisk ersättning: sjunger i kör, läxhjälp, föräldrar på stan, eller något annat. Det är bra att göra sånt.

Allt jag säger är att andra alltid kan hitta skäl för att du ska arbeta gratis för dem. Du måste bara minnas att det är du – ingen annan – som ska avgöra om du ska arbeta gratis eller inte. Mina egna regler för när jag ska arbeta gratis eller billigare ser ut så här:

  • hur ser mitt övriga schema ut? Är jag fullbokad med betalda arbeten är chansen liten. Likaså om jag inte har några betalda uppdrag.
  • är det tillsammans med någon jag gillar? Ju närmare vän, desto större chans.
  • är det roligt? Ju roligare, desto mer sannolikt.
  • ger det mig något annat? Träning, exponering, karmapoäng och status kan vara bra saker.
  • finns det några varningstecken? Är några av de man ska samarbeta med knäppgökar är det inte så stor chans att jag blandar mig i, och inte heller om det antyds att det kan ”bli en fortsättning”.

Har jag brutit mot alla de här reglerna? Ja. Och jag har ångrat mig. Men det har åtminstone varit mitt beslut.

[Det här är ett avsnitt ur boken 10 tips för att leva på din kreativitet ur serien Tre hattar. Just den här texten skrevs av mig, Lennart Guldbrandsson, men boken innehåller också texter av Kim M. Kimselius och Kristina Svensson. För mer information om gratiskulturen och hur gratis är mer komplext än du anat, läs boken Free – Radikalt pris av Chris Anderson.]

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips Taggar: , , , , , , , ,

Hur man betonar allvaret i en text

Berättelser bygger på att allting inte är lika viktigt, ungefär som att det blir konstigt när man försöker BETONA. ALLA. ORD. I. EN. MENING. Jag har tidigare skrivit om hur man kan betona saker, men hur vet läsaren att det blir allvar?

Låt mig ge ett kort exempel från en recension i London Book Review, ur en text om böcker som handlar om svordomar. Exemplet rör två personer som samlade soldatsånger från första världskriget:

De hävdade att soldaterna använde ordet ‘fucking’ så ofta att det bara var en varning för ‘att ett substantiv är på ingång’. I en normal situation används svärord för att betona saker, men Brophy och Partridge upptäckte att obsceniteter överanvändes så mycket av militären under första världskriget att om en soldat ville uttrycka känslor så undvek han att svära. ‘Så om en sergeant sa: ‘Hämta era fucking gevär!’ sågs det som en rutinhändelse. Men om han sa: ‘Hämta era gevär!’ förstod alla genast att det var bråttom och farligt’. (Källa)

Min poäng är att allvar handlar om att bryta mot mönster. Rätt gjort kan det här framkalla kalla kårar hos läsaren, när läsaren inser att en situation är mycket farligare än vad som tidigare antytts. Och som vanligt utgår de här känslorna från rollfigurerna. Det är de som behöver bryta det här mönstret. Men för att kunna göra det behöver du förstå att situationen kräver det allvaret. Har du den kollen på dina berättelser?

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Gestaltning, Skrivtips, Språk och stil Taggar: , , , , ,

Antagonisten är berättelsens hjärta

Det finns många saker din berättelses motståndare ska göra: sätta stopp för din huvudperson, skapa spänning, göra slutet mer oförutsägbart, ge huvudpersonen ett mått av anspråkslöshet, komma med textens bästa repliker – och kanske döda mentorn.

Men en av de viktigaste uppgifterna för antagonisten är att framföra kritik mot den värld som du presenterar i början av berättelsen och som huvudpersonen är en del av. Nu menar jag inte att rollfiguren måste säga den här kritiken rätt ut, utan att det blir rollfigurens handlingar som säger något, under ytan. Den här kritiken kan dock inte vara vilken kritik som helst, utan den behöver vara rimlig och sann. Det är alltså antagonisten som tar upp berättelsens hjärta. Många gånger går antagonistens lösning på sin kritik för långt eller är felriktad, men den kan inspirera protagonisten att agera på rätt sätt. Om kritiken inte känns rimlig och sann, kommer berättelsen att kännas påhittad och krystad och frikopplad från verkligheten.

Så vad innebär din antagonist för kritik mot det status quo som du presenterar i början?

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Gestaltning, Rollfigurer, Skrivtips Taggar: , , , , , , ,

Att manövrera sina rollfigurer till rätt ställe

En viktig del i allt skönlitterärt skrivande (särskilt om man är en planerare) är att veta hur man manövrerar sina rollfigurer till rätt plats i storyn. Om rollfigurerna inte befinner sig på rätt plats kan det nämligen bli känslomässiga, geografiska, intellektuella, etc hopp i berättelsen. Sånt förstör upplevelsen för läsaren. Bra manövrering å andra sidan syns inte, och kan till och med öka på berättelsens spänningspunkter och karaktärisering.

Ett par sätt att manövrera rollfigurerna som brukar fungera är att:

  • om du vill att dina rollfigurer ska till punkt A, låt dem vara på väg till punkt B eller vilja stanna hemma
  • låt dem försöka ett par gånger innan de lyckas, och framför allt om du tvingar dem att bli mer ärliga än de någonsin varit tidigare
  • låt rollfiguren tro sig vara framme, när den i själva verket bara är halvvägs
  • göm framgången bakom misstaget
  • bygg från vardera änden, d.v.s. genom att planera utvecklingen steg för steg både från där rollfiguren befinner sig nu och där rollfiguren behöver sluta, tills de möts i mitten

Det här kommer jag skriva mer om i min nästnästa skrivbok, Författarens intrigbok. Min nästa bok handlar om struktur och kommer förhoppningsvis i tid till bokmässan.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Mina böcker, Rollfigurer, Skrivtips Taggar: , , , , , ,

Har du vad som krävs för att skriva dåligt?

Min sambo är lärare och inleder ibland de perioder då hennes elever ska hålla tal med en enkel utmaning: håll ett så dåligt tal som möjligt. Det här brukar bli jätteroligt, eftersom eleverna anstränger sig för att mumla, läsa innantill, stå med ryggen mot publiken, och så vidare.

Poängen till den historien återkommer jag till snart. Jag ska först bara berätta vad som fick mig att skriva om det här:

En vän till mig tipsade om en rolig tävling, The Lyttle Lytton Contest. Utmaningen där är att skriva en så dålig inledning på en roman som möjligt. Nyligen presenterades årets “vinnare”. Men en bra sak var också att tävlingsledaren skrev ut några av de återkommande sätten att skriva dåligt som inte fungerar. Åtminstone inte vad han anbelangar, och åtminstone inte varje gång. Här är den listan:

  • Word error: He opened the door fastly.  —Stan Clooney
  • Eyes and hair: Haileighe Summers sat, tears crossing her azure eyes, as Xackary Florets, the chestnut‐haired love of her life, lay expiring.  —Daria
  • Obnoxious objectivist: Join me, traveler. Join me in slaking my thirst for truth at the wellspring of Reason.  —Aidan Lockett
  • Reference to better‑known work: The wizard’s beard was long, much like Gandalf’s in The Lord of the Rings trilogy, who was also a wizard.  —Luke Fowler
  • Fun with onomatopoeia and personification: RING! John stood up to see what the doorbell wanted.  —Brad Porter
  • Smarm: Back then, few believed that World War III would involve fighting, not with guns and swords, but with hearts and minds.  —Benjamin Johnson
  • Mixed media: Setup of Act One, Scene One “The Killing”: please set your Oculus filter to sepia and put on Bagatelle No. 25 in A minor (WoO 59, Bia 515).  —Bjorn Edstrom
  • Meta: My name is Amy and you’re going to like me because I’m a strong female character!  —Samantha Pine
  • Repetition: Olivia wore a sexy red dress that was just sexy enough that people who saw her thought she was sexy but knew she wasn’t a slut.  —Mary Potts
  • Murder of people and of the language: “How could I have done this?” cried Jeremy, during a solemn reaction to his beloved corpse, whom he called a wife.  —Jude Loveless[källa]

Tillbaka till poängen

Anledningen till att min sambo gör den där övningen med de dåliga talen är inte bara att det blir en skön stämning, eftersom ingen längre känner så stor press på att lyckas, även om det är en bra isbrytare.

Den stora fördelen är istället att eleverna lär sig oväntat mycket om att hålla bra tal. Antagligen är det ett snabbare sätt att få eleverna att lära sig om hur man håller bra tal än genom att studera bra tal. Jag brukar därför ibland använda mig av samma metod i mina skrivkurser (“skriv dåligt”), med mycket lyckat resultat.

Eller som Ralph Waldo Emerson uttryckte det:

Men efter ett par gånger har min sambo sett de flesta metoder att hålla dåliga tal. Det där med att mumla och att läsa innantill återkommer gång på gång. Det är nytt för eleverna men inte för henne. Givetvis är det en del av arbetet med att vara lärare, att vara med om samma sorts lärandeprocess gång på gång.

Men tänk dig istället att du är eleven, och att läraren är ett förlag eller en recensent!

Du kanske gör precis de här återkommande misstagen. Jag brukar därför säga att författare har mycket större chans att lyckas om de ägnar en del tid åt att täppa till luckor och att se till att de inte irriterar läsaren. Hur gör man det?

Låt mig ta mitt senaste stora skrivprojekt som exempel: jag fick i uppdrag att spökskriva en bok, baserat på en förstaversion. Jag hade tre månader på mig. Hela den första månaden ägnade jag åt att läsa ursprungsmaterialet och att se var problemen låg. Vilken kritik skulle boken få? Hur skulle jag kunna förhindra den kritiken? Det här gjorde att jag sågade sönder den idé jag arbetade utifrån i små, små bitar, så att bara det verkligt bra fanns kvar. En del ryggar för det här arbetet, eftersom de är rädda för att det inte ska bli något kvar. Jag tänker tvärtom: jag visste redan från början att det skulle bli saker kvar, eftersom jag hade blivit attraherad av idén, och jag visste också att de bra sakerna skulle återstå. Med de andra sakerna borttagna eller ändrade, skulle mitt grundmaterial bli mycket bättre. På det sättet skulle min förstaversion åtminstone inte bli helt och hållet skräp.

Nu tror jag inte att man helt kan undvika all kritik. Som jag brukar säga: bränt barn skyr elden, men missar översvämningen. Man missar alltid några saker eftersom man har blinda fläckar. Men det är lätt att börja med något “okej” och tro att det ska räcka.

För att veta hur något “okej” eller till och med bra ser ut behöver man hålla koll på vad som är dåligt. Man behöver ställa in sin inre kvalitetskompass. Det kan man göra genom att ställa upp i tävlingen The Lyttle Lytton Contest. Deadline för nästa års utmaning (2019) är den 15 april. Man skickar in genom formuläret som finns här: http://adamcadre.ac/lyttle.html. (För läsare längre fram i framtiden brukar deadline vara just under våren.) Det tänker jag göra. Gör det du också, så får vi se om du har koll på vad som är en dålig inledning, och i förlängningen kanske också en bra

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivproblem, Skrivtips, Språk och stil Taggar: , , , , , , , ,

Vad du kan lära dig av att teckna äpplen

I sådana här sammanhang är det lätt att man fastnar i samma gamla råd. Det är därför jag ofta brukar börja med vilka myter som finns eller vad som saknas. Den här gången tänkte jag dock närma mig ämnet skrivande från ett annat perspektiv, för jag tycker att det är viktigt att inse att det finns gott om goda kunskaper som det är lätt att missa för att de finns inom andra områden.

Ta teckning till exempel. Hur tecknar man ett äpple? Jag har länkat nedan till en kort videoguide som går igenom ett par tekniker som professionella tecknare använder, nämligen genom att bryta ner äpplet i olika beståndsdelar. Om du letar efter liknande videoguider kommer du att märka att det är en vanlig metod, oavsett om ämnet är teckning, att spela musik eller att jonglera.

När det sedan kommer till skrivande är svårare, för vi tränar sällan på enskilda saker i taget. Men det går alltid att lära sig att hitta de där beståndsdelarna och det gör man genom antingen genom att låta någon annan visa dem eller genom att upptäcka dem själv. Det är när man upptäcker själv som det fastnar bäst. Därför brukar jag säga att det bästa sättet att lära sig att skriva är att skriva av andras texter. Testa att skriva av ett helt kapitel eller bara några stycken och försök att se tekniken bakom. Vad lärde du dig?

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips Taggar: , , , ,

Går du längst ut på grenen?

När du skriver, följer du då stammen, där det är tryggt att klättra, eller tar du dig ut på grenarna, där det visserligen är mer riskabelt att klättra, eftersom… det är ju där frukterna finns?

För min del brukar jag skriva ett synopsis så att jag vet vart det ska sluta, *men* jag lämnar vissa luckor i det och försätter mig medvetet i svårare problem, för att jag ska bli tvungen att komma på bättre saker än vad jag trodde att jag skulle komma på. Ibland får jag backa, men oftast lyckas jag komma på geniala saker som jag aldrig hade kommit på om jag inte hade tvingat ut mig själv på den där grenen.

Så hur gör du?

(Ovanstående bygger på ett citat av Frank Scully.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips, Struktur Taggar: , , , ,

Hur du vet att dina vändningar är tillräckligt stora

Är det bara en liten blipp eller en riktig vändning?

Jag läser ofta berättelser där det inte finns några stora vändningar efter det att berättelsen startat. Det kan finnas några konflikter, men det som hade kunnat vara en vändning är bara en “blipp”, något som tillfälligt sätter huvudpersonen i en krånglig situation. Det här har fått mig att dra slutsatsen att vändningar är lurigt. Så hur gör man?

En vändning är något som inte går att återställa eller ta tillbaka, såsom en persons död, ett förfluget ord som förändrar en relation, att någon får sparken, att ett nytt mål dyker upp, eller liknande, eller att personerna förflyttar sig från en plats till en annan. Det här betyder att scenerna i texten inte går att flytta över den gräns som vändningen innebär. Om du kan ha en scen nästan var som helst i berättelsen beror det antagligen på att du saknar ett par vändningar. Då får du antingen trycka ihop det du redan har så att det passar in mellan vändningarna eller välja bort några av sakerna. Hur många vändningar behövs det? Det beror på storyn och hur spännande delarna mellan vändningarna är, men efter att storyn börjar brukar det åtminstone behövas två stora vändningar. Hur man placerar ut de vändningarna är en del av det man brukar mena med begreppet struktur. Läs mer om det här.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Intrig, Skrivproblem, Struktur Taggar: , , ,

Att knyta an till dina läsare

Det finns en kraft som det är praktiskt taget omöjligt att kämpa emot och som det i själva verket finns goda skäl att utnyttja för att lyckas med sina berättelser. Den kraften är nostalgi.

Douglas Adams formulerade det bra i The Salmon of Doubt (min översättning eftersom den inte givits ut på svenska än): “Allting som finns i världen när du föds är normalt och vardagligt och är bara en naturlig del av hur världen fungerar. Allting som uppfinns mellan det att du är femton och trettiofem är nytt och spännande och revolutionerande och du kan antagligen få jobba med det. Allting som uppfinns efter det att du är trettiofem bryter mot naturens ordning.”

Själv växte jag upp med superhjälteserier, och även om min smak förfinats och fördjupats sedan barndomen, har superhjältefilmerna en plats i mitt hjärta – hur ytliga och bristfälliga de än är. Du har säkert liknande saker du känner ett band till och förlåter trots dess brister, oavsett om det är Star Wars och Harry Potter eller nobelpristagare i litteratur.

Som författare kan du använda det här för att knyta an till en större målgrupp än dig själv. Men att nöja dig med att utnyttja nostalgin är att vara lat. Bygg på den, lek med den, utmana den lite och ja, till och med hota den. På det sättet kommer både du och dina läsare att växa trots att du går in i era fantasier genom era gemensamma konservativa drag.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Gestaltning, Skrivtips, Språk och stil Taggar: , , ,

Hur du varierar dina meningar

Jag i ettan.

När jag gick i lågstadiet och de andra precis lärde sig skriva (jag var tidig med att läsa och skriva), skrev vi dagbok för det som klassen gjorde. Förutom att det var ett bra sätt att komma ihåg vad vi hade gjort – så att det inte blev tjat om att “vi aldrig gör något” – var det ett utmärkt sätt för alla att skriva samma sak, så att fröken kunde hjälpa oss att få till bokstäverna. Det fanns bara ett problem som jag minns det. Vi började varje rad med “Vi har…”: “Vi har varit i skogen. Vi har besökt en bonde. Vi har börjat med engelska.” och så vidare. Det här kändes tjatigt.

Som lektör upplever jag ibland att de författare vars texter jag läser nästan har samma upplägg. Det är sällan så upprepande som “vi har, vi har”, men det finns väldigt många meningar som börjar med något av följande:

  • hon (fiktivt exempel: “Hon gick fram till dörren och…”)
  • han (“Han fick se en…”)
  • jag (“Jag befann mig i en lummig park…”)
  • de (“De delade upp sig i mindre grupper och…”)
  • det (“Det blå huset tornade upp sig över dem…”)
  • den (“Den skimrande stenen flög upp, upp genom luften…”)
  • [namn] (“Mia drog fram kniven och…”, eller “Aktiebolaget Fumiero startades av Javier Fumiero för att hämnas på hans bror…”)
  • [substantiv] (“Solens strålar slog mot fönstret…” eller “Smällen kom snabbare än de hade trott…” eller “Flera av dem nickade motvilligt…”)

Det är inte fel att börja meningar på det sättet. I själva verket är det kanske det vanligaste sättet att börja meningar till vardags. Men om alla meningar börjar på det sättet blir texten statisk.

Ett sätt att variera sig är att ställa frågor, men i skönlitteratur är det svårt att göra det för ofta utanför dialog utan att texten verkar osäker.

Ett annat sätt är att använda sig av utrop, men då kan texten verka korthuggen eller militärisk.

Ytterligare ett annat sätt att komma bort från standardmeningarna är att vara lite rebellisk och börja meningen med “och” eller “men” (vilket är helt okej, så länge det inte sker för ofta), men titta på ordet efter. Tillhör det ordet något av typerna ovan? Troligen. Då är det ju inte att variera egentligen.

Man kan också variera meningarnas längd, såsom Gary Provost visar här:

Det påverkar inte så mycket hur meningarna börjar, men det är bra ändå.

Så hur gör man för att variera hur man börjar sina meningar?

För att lära sig hur man kan variera inledningarna på meningarna behövs lite, lite grammatik. Det är inte många som blir glada av grammatik, men oroa dig inte. Efteråt kommer du kunna snobba med några riktigt bra termer. (Jag har tagit bort de flesta termerna, men mer förklaringar finns i länkarna.)

Svenskan har en ganska fast ordföljd. Men det finns två tillfällen när vi byter ordföljd:

  • i bisatser, till exempel “… att hon inte borstade tänderna.” Att börja med bisatsen (som jag gjorde nu) kan ge en hel del variation, men i slutänden blir det tjatigt även med alla underordningsord, såsom “fast”, “eftersom”, “om” och “medan”
  • när vi vill betona något

Det är det sista jag tänkte prata mer om här.

När vi vill betona något flyttar vi vanligtvis saker till början av meningen. Den platsen i meningen brukar kallas för fundament. Fundamentet är allt det som står framför det böjda verbet. Vanligtvis består början av något av de ord jag räknade upp tidigare: hon, han, den, det, etc. Men det går också att flytta annat dit. Sånt som blir påverkat, till exempel. “Honom hade jag aldrig sett förut”, eller “Bilarna parkerade de på en bakgata.” Det som blir påverkat är också saker och personer, så det är inte så stor skillnad i början av meningen jämfört med den vanliga ordföljden.

Men det finns andra saker man kan betona. Nu kommer vi in på det riktigt häftiga. Vi ska prata adverbial. Det finns få saker som är så användbara som adverbial. Många anstränger sig för att hitta rätt detaljer eller att använda aktiva verb. Själv letar jag efter adverbial.

Om du inte är säker på vad ett adverbial är behöver du inte känna dig okunnig: Adverbial beskriver omständigheterna kring en handling eller eller tillstånd. De svarar ofta på frågorna när, var, vart, varifrån, varför, hur och hur mycket, och sitter ofta i slutet av meningar, så här: “Anders åkte redan klockan fyra.” Om man vill betona tidpunkten kan man flytta adverbialet till fundamentet: “Redan klockan fyra åkte Anders.” Märker du hur det inte finns något han, hon, den, det, etc, i inledningen? Hux flux har meningen fått lite liv.

Som jag antydde finns det många sorters adverbial. De svarar på olika frågor. Till exempel:

  • tidsadverbial beskriver när något sker (se ovan, även “Anders åkte direkt.”/”Direkt åkte Anders.”)
  • rumsadverbial skildrar var något sker (“Anders åkte till Borneo”/”Till Borneo åkte han.” – för att ytterligare betona kan man variera med “han”)
  • sättsadverbial gestaltar hur något sker (“Anders åkte långsamt men bestämt”/”Långsamt men bestämt åkte Anders.”)
  • omständighetsadverbial förklarar bakgrunden till hur något sker (“Anders åkte tillsammans med två hundar och en papegoja”/”Tillsammans med två hundar och en papegoja åkte Anders.”, “Anders åkte utan att riktigt veta varför”/”Utan att riktigt veta varför åkte Anders.”)
  • orsaksadverbial berättar varför något sker (“Anders åkte av generositet”/”Av generositet åkte Anders.”)
  • etc (det finns flera typer)

Men adverbial kan också styra hela meningar. De adverbialen kallas satsadverbial. Tydligast är kanske när man använder ordet “inte”, som i “Anders åkte inte.” (Vissa av de här är svåra att vända på, eller ger en annan känsla, som “Inte åkte Anders”, men ibland går de att skriva om med andra ord.)

I skönlitteratur kan adverbialen ge en mycket större variation än de flesta andra sätt att variera meningarna. Vill du exempelvis betona hur något gick till kan du lägga det först i meningen. Titta gärna tillbaka på den här texten och se om du kan identifiera de olika inledningarna jag har använt. Experimentera gärna.

Att avsluta meningarna med en poäng

Ibland är det viktigare att lägga poängen sist. I humor är det nästan ett krav, men låt dig inte begränsas av tanken att det bara är där som det finns poänger med att spara på ett ord till rätt tidpunkt. I såväl poesi som skönlitteratur finns det flera skäl att vända och vrida på meningar. För förståelsens skull, för överraskningens skull, för symmetrins skull, för känslans skull, eller för att ge läsaren en känsla av att allting är ödesmättat.

Det finns många saker att tänka på här. Lägg exempel märke till hur komikern Gary Delaney nedan lägger en viktig fras i slutet av en mening. Ibland är den poängen huvudsatsen (som här), eller ett adverbial (omständigheterna kring en handling). Men det kan också vara vem det är som gör något eller, vilket är det svåraste på svenska, att lägga verbet sist.

Oavsett finns det en poäng med att laborera med meningar för att se var någonstans du ska lägga de olika elementen. För du lägger väl inte bara allt där de råkar hamna?

Gary Delaney, som lägger poängen sist.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Skrivtips, Språk och stil Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,