Skriv 2016, dag 2

Mindre än ett dussin timmar efter att dag 1 av Skriv2016 slutade, började dag 2. Det regnade lätt vid Dieselverkstan. Många av oss hade inte bara varit med på dag 1, utan också på Författarkliniken året innan (dag 1, dag 2) och kanske också på bokmässan. Men stämningen var ändå på topp när dagen började.

Utgivningspanel

Tollström och Åkerlind

Tollström och Åkerlind

Dagens första punkt var två som har god insikt i bokutgivningsbranschen: Catrine Tollström och Ewa Åkerlind, introducerade av Ann Ljungberg.

Den fråga som Simona Ahrnstedt diskuterade (om agenter) dagen innan blev även här ordentligt genomgången: Förlagsbranschen håller långsamt på att förändras i Sverige. Man måste inte gå via agenter, men alltmer blir agenterna en slags grindvakter. Om man har ett riktigt, riktigt bra manus, som ens testläsare blir lyriska över, kan det vara en idé att skicka sitt manus till en agent. Det bör dock inte vara det första man gör. Å andra sidan vill förlagen inte heller ha några ofärdiga manus.

Att ha en agent kostar pengar, särskilt i USA. Å andra sidan gör agenten massor om man betalar. Därför behöver man fundera på vad man vill med sitt författarskap, om man vill ha ett förlag i ryggen. Enbart i New York finns det  800 agenturer.

Att sälja i grannländer och kanske Tyskland är en särskild utmaning, som man behöver se som en egen målgrupp. För att sälja kan man kontakta förlag i andra länder. Tyska förlag beställer ibland böcker. Den som är utgiven på ett förlag har en fördel, eftersom åtminstone större förlag har egna agenturer, eller så har författaren egen agent. Eftersom det är kostsamt att översätta böcker kan det vara glädjande att veta att det är det köpande förlaget som betalar översättningen. Ett tips för att få böcker översatta är att prata med en kommun, för eventuellt samarbete. Som alltid gäller det att vara kreativ.

Tollström berättade om hur hon hade gjort med sin roman Experimentet. Hon hade gett ut den på HOI under titeln Bödeln Frälsaren Observatören. Boken hade gått vidare till final i Selmapriset och fick goda recensioner, och det dröjde inte länge innan den köptes upp av Harper Collins. Men hur gick det till? Tollström berättar att hon velat marknadsföra boken ordentligt innan den ens kommit ut. Därför var de dryga tre månader som HOI hade innan boken var klar i kortaste laget. Harper Collins ledtid på ett år passade Tollström bättre. Hon var beredd att lägga ner en hel del tid på att marknadsföra boken, vilket är nödvändigt idag. Harper Collins bytte titel på boken, något Tollström tror förbättrade chanserna, liksom bytet av omslag.

Tollström sade också att hon lärde sig mycket av det som krävs idag: hon tog sig tid att lära sig hur man sköter en webbplats och gick kurser i det hon inte kunde när det gäller det digitala. Exempelvis skaffade hon en Facebooksida och ett Twitterkonto – sent, men nu har hon i alla fall en. Det är en nödvändighet, särskilt för Tollström som bor långt ute på landet och inte syns på releasefester. Tollström fortsatte med en kortkurs i hur man agerar på sociala medier:

  • man får inte vara för säljig
  • det man lägger upp måste vara äkta, känslor – det är det som når fram
  • man får lägga upp personliga saker, men det är bra med en särskild sida eller konto för sitt yrkesmässiga arbete
  • man ska inte titta på hur andra gör och härma, eller ta en roll. Istället ska man behålla sin personlighet

Dessutom pratade Tollström om en viktig framgångsfaktor: det måste finnas något som media kan tänkas vilja skriva om, till exempel intressanta eller udda husdjur. Själv hade hon en papegoja och tidigare även åsnor, vilket gjorde att lokaltidningen och -radion gjorde intervjuer med henne. Hon pratade om sina böcker och bjöd samtidigt på hembakat fikabröd eftersom hon älskar att baka. Senare blev det därför lättare att kontakta journalisten igen och anknyta till tidigare samtal. Ju fler sådana uppslag man kan ge förläggaren, desto lättare blir förläggarens jobb, vilket de uppskattar. Fundera därför på vilka spännande saker som journalister skulle kunna tänkas gå igång på.

Sedan är det lättare att bli omskriven om ens böcker är självupplevda. Om man till exempel genomgått misshandel, och sedan skriver om samma ämne, finns det något som media kan ta fasta på i sina intervjuer. Ett exempel är Elisabet Aktéus Rex som skrev en bok med tre olika slut där sluten handlar om olika alternativ för en kvinna med sin älskare. Det i sig skapade ett litet intresse, men när det visade sig att situationen var självupplevd, fick hon mer uppmärksamhet. Det var förstås personligt och känsligt, och därför kan man behöva fundera på vilka som kan ta illa upp – och den listan kan bli lång – men det kan också bli den skjuts boken behöver. Om det är så att man inte pratat om det innan kan det bli nödvändigt med krishantering. Man får inte dölja, utan rätt väg handlar om att inte dölja, utan pudla, och då gäller det att agera fort som tusan.

Här styrdes samtalet in på författare som använder pseudonymer. Det finns fortfarande några författare som använder pseudonymer, exempelvis Elena Ferrente. Åkerlind berättade att Ordberoende skulle inte ge ut författare som vill skriva under pseudonym – eller fundera mycket över det, eftersom det blir så mycket svårare att sälja böckerna: den författaren kan inte sitta i TV-soffan eller bli intervjuad i radio eller tidningar. Delvis beror det på genre, men i hög grad behövs författarens marknadsföring för att böcker ska sälja. Om man vill skriva i en genre där författarens närvaro inte är lika nödvändig, framhölls genren erotik. Där kan böckerna sälja via internetbokhandlar istället. (I stort sett samma ”regler” gäller för författare som inte tycker om att marknadsföra sina böcker.) Nu ger Ordberoende inte bara ut självbiografiskt eller böcker med personlig vinkel, men de är mycket lättare att sälja in bara. Vanliga romaner säljer också bra, menar Åkerlind, så länge det finns något udda. Exempelvis slog hon ett slag för ”mappilit” för mappisar. Mappis är en förkortning för Mature Affluent Pioneering Person (Mogen, välmående pionjär).

Både Tollström och Åkerlind betonade att medier dock sällan står på kö för att skriva om författare. Därför håller Åkerlind kurser för hur man tar sig till TV-soffan. En liten försmak var att tänka på möten med journalister som dejter. Om man vill få en journalist på kroken får man ge hintar men inte hela storyn, så att journalisten blir nyfiken och vill veta mer.

Härnäst diskuterades skillnaderna mellan egenutgivning och stort förlag, eftersom Tollström hade erfarenheter av bägge:

  • på ett större förlag tappar man viss kontroll. Man har inte så mycket att säga till om. Däremot litar man på personerna, eftersom de är superproffsiga och vill samma saker. Frågan vilket man ska välja handlar därför bland annat om hur man är som person. Klarar man att släppa ifrån sig det?
  • på ett större förlag handlar allt om hur mycket man säljer. Säljer man mycket kan man få mer inflytande och status
  • jobbet med redaktör är inte annorlunda
  • det går fortare med egenutgivning, men det varierar för olika förlag. Det är som Tollström sade ovan inte bara något negativt med mer tid, eftersom det ger utrymme att skapa intresse och få förbeställningar

Tollström inte säker på att hon bara kommer att ge ut via Harper Collins i fortsättningen, eller bara hybrid. Det beror på projekten.

I genomsnitt säljer de böcker som ges ut på förlag 800-1000 exemplar. Det betyder att eftersom några säljer mångdubbelt av det, kommer några inte komma upp i ens en tiondel av det.

Ett trick som togs upp användes flitigt på skrivkurser i USA. Där tar man en helg på sig att skapa en bok: komma på en idé, göra en innehållsförteckning, och skapa ett omslag. Sen lägger man upp boken på Amazon, varpå alla kursdeltagare förbeställer varandras böcker för 99 cent. Dessutom får man sina vänner och släktingar att göra detsamma. När folk har beställt boken har man 90 dagar på sig att färdigställa boken. Om man får över omkring 100 personer som förhandsbeställer boken, hamnar man på Amazons bästsäljarlista, vilket är ett starkt marknadsföringsargument. Skulle det vara så att man får stor spridning på sin bok kan förlagen nappa, något som hänt både E.L. James och Emelie Schepp.

Frågan om hur man kommer in i bokhandlarna är en som många egenutgivare funderar över. Den stora utmaningen är att bokhandlare inte vill ha böcker. Därför är det en enorm process innan böcker hamnar i bokhandlar:

  • stora bokhandelskedjor köper in material centralt. Om man inte är bästis med en handlare eller om man inte skriver om något med lokal anknytning kan det vara svårt
  • det finns tre perioder att sälja in sina böcker. Varje gång sker det med cirka ett halvårs framförhållning. I oktober säljs böcker till våren, i mars-april säljs höstböcker, i augusti säljs de böcker som kommer ut i julhandeln. Anledningen är att böckerna måste hinna säljas in till läsarna. Veckotidningar och tidskrifter har lång presstid, exempelvis, och förlagens säljbolag får material av förlaget, så det behövs mycket tid
  • förlagens säljorganisationer åker på säljmöten med bokhandeln dagarna innan bokmässan. Dit är inte alla välkomna. Ibland har de med sig författarna
  • om det finns köpare, kan bokhandlarna köpa in, men det krävs ISBN och att boken är registrerad på Bokinfo

Men både Åkerlind och Tollström menade att en viktig arena är biblioteken. Därför bör man ta reda på hur biblioteken fungerar, och andra platser där böcker säljs.

Jan Arnald

Efter en kort fika samlades auditoriet igen, denna gång för att lyssna på Jan Arnald, som kanske är bättre känd som Arne Dahl. Per Adolfsson intervjuade, och började med frågan om vem som satt bredvid honom, Dahl eller Arnald. Arnald svarade att Dahl är mer känd, men att han skrivit flera böcker innan hans pseudonym dök upp.

Jan Arnald och Per Adolfsson

Jan Arnald och Per Adolfsson

Anledningen till att Arnald valde att skriva under pseudonym var politisk. Arnald var trött på all kändisfixering och undrade hur läsarna skulle reagera om de inte hade något ansikte att förhålla sig till eftersom boken saknade avsändare.

Effekten för Arnald personligen blev dock en annan. Han hade skrivit 4-5 böcker, men eftersom han var litteraturvetare och litteraturkritiker kände han en allt större press på sig. Böckerna han skrev måste vara perfekta. Det gjorde att han kände att han tappade den riktigt goda berättelsen. Samtidigt hade han läst mycket deckare men avfärdat det som skräp. När han sedan läste Henning Mankells deckare insåg han att det gick att göra något mer litterärt av deckargenren. Man kunde ”skyffla in den riktiga litteraturen i deckaren”. Han kunde använda den grekiska mytologin och Shakespeare, och komma bort från de platta rollfigurerna och intrigbaserade böckerna där språket var ovidkommande. När Arnald skapade personan Arne Dahl skrev han enbart för sig själv med förhoppning om att bli botad från sin skrivkramp. Det var rätt steg att ta för Arnald. Även om det var irriterande med två namn var det ett strategiskt bra val. Det gav honom ett nytt författarskap, och förändrade i viss mån hans syn på litteratur. Istället för hans tidigare lite samhällsfrånvända syn på sitt författarskap, blev han mer fokuserad på läsarna.

Arnald pekade på flera skillnader mellan deckare och litterära böcker:

  • slutet är den främsta skillnaden. I deckare finns ett kontrakt mellan författaren och läsaren om att det kommer att ske en upplösning, som kommer att ge läsaren ”closure”. Ett motexempel är Paul Auster som i sina böcker inte hade några ordentliga slut. Det flyter bara ut, utan upplösning. Det har lett till adelsmärke för mer litterära böcker att saker bara flyter ut. Arnald ville hålla sig till deckargenrens regler, men beslutade sig för att allt inte måste ta slut – fallet måste få en ”sanning”, men inte allt. På det sättet fungerar deckaren som en helande genre, med sitt löfte om att det kommer att bli bättre. Arnald fann att det fanns ett drag av lathet hos ”finare” författare och menar att om man inte lyckas som författare kan man ge ut det som finare litteratur
  • deckare innehåller en större hantverksmässig del. I mer litterära verk finns det en frihet, men det krävs ändå en plan för att skapa bra litteratur
  • kulturdebatten föredrar de litterära verken och slänger fortfarande ur sig en del förakt, även om det blir allt mindre. Arnald möter det hela tiden. Svenska Akademien exempelvis har deckarförakt, men kommenterar bakom skål och vägg att Arnald gjort något ”smart ekonomiskt”. Framför allt är skillnaden att det är något som är fel när man når många läsare. Arnald anser dock att litteratur är kommunikation, så att nå läsare är viktigt. Han menar att det är olika i olika länder, och att Sverige är lite annorlunda de flesta andra länder. I Danmark fick nyligen en deckarförfattare ett tungt litteraturpris. Det skulle inte hända i Sverige, och orsaken är Nobelpriset, som gör att den litterära romanen hamnar i ett elfenbenstorn

Som framgångsrik författare fick Arnald givetvis frågor om hur hans skrivprocess ser ut. Han beskrev det så här:

När han skriver sina böcker om A-gruppen börjar han med att hålla fingret i luften och känna vart vindarna blåser. Han letar efter nya sorters brottslighet: nya våldsbrott eller finansiella brott, och funderar sedan på vilken betydelse det har. Därefter skapar han en story kring det brott. Nästa steg för Arnald är att börja med att skriva en halvsida om vad det är för bok: vad handlar den om? Vilken känsla ska den ha, och vilken effekt ska den ha på läsaren? Det är inte en baksidestext, utan en ordentlig presentation om vad det är Arnald vill uppnå. Han beskriver bokens perspektiv. Den halvsidan är väldigt konkret, och Arnald använder den till att övertyga sig själv, så att han ser den bok som saknas i bokhyllan. Är det exempelvis mer av en spionroman än de övriga i serien? Halvsidan är bara på idéplanet. När han är klar med den kommer arbetet med att skriva en synopsis och bygga upp ett schema när idén är klar. Han kollar vad som behövs göra research på och boxar in vad han vill åstadkomma. En annan viktig del är att klargöra för sig själv vad det brottet säger om vår tid, men också att fundera på om det finns naturliga trådar mellan de olika berättelserna.

Arnalds böcker som Arne Dahl har många huvudpersoner, vilket betyder att 7-8 poliser måste ha saker att göra. Det betyder många trådar. Därför gör han en tidslinje och etablerar när olika saker händer. Arnald inser att det kan se stelt och kantigt ut, men han följer inte planen slaviskt, men sade att det är en bra förutsättning. Trots planen finns  det alltid utrymme för improvisation. Arnald ville också vända på det och sade att processen med att börja med ett skelett gör det mycket lättare att sätta kött på benen. Om man inte har redan intrigen, då missar man rollfigurerna. Dessutom underskattar många författare behovet av att planera.

När det gäller ämnet research, kommenterade Arnald att det dyker upp många bra uppslag under researchen. I själva verket har research ofta varit utgångspunkten för hans böcker. Han har läst något och undrat vad det är för konstigt fenomen. Ett exempel är hur man sålde lik till begravningsbyråer och lät bli att behandla sjuka eftersom de var mer värda som döda. Det säger något om vad som händer i Östeuropa, den superkommersialism som finns där. Vad kan det bli för story?

I Arnalds nya bok Utmarker har han inte jobbat så. Han började med ett mindre schema och färre huvudpersoner. Det var bara två huvudpersoner, och deras perspektiv var annorlunda det vanliga närmast allvetande perspektivet. Avsteget från den vanliga mallen med internationell brottslighet, massiv research och många personer berodde på att Arnald inte kunde driva det längre. Han ville göra mindre research om hemska saker och vände sig bort från samtiden. Dessutom var det osäkra, begränsade perspektiv intressantare. Kanske ljuger någon av ingångspersonerna. Det var också ett alternativt sätt att angripa klyschorna inom deckargenren. Istället för att identifiera klyschorna och undvika dem har han gjort tvärtom, och anammat dem genom att inkludera dem i början och därefter långsamt skala av dem. Han ville ha djupare psykologi och frångå de vanliga utvikningarna. På det sättet är Utmarker mer likt Arnalds sätt att skriva än Arne Dahls.

Frågan kom därför om Jan Arnald skulle kunna skriva bok tillsammans med Arne Dahl. Arnald förklarade då att han skrivit 10 böcker i A-gruppsserien och tänkte sluta där. Men han fick separationsångest och skrev då boken Elva, som är en blandform, som om Arnald berättade om A-gruppen.

Arnald är mån om att hela tiden förbättra sitt författarskap, men vad vill han förbättra? Det första han nämnde var att förändra invanda mönster. Att skriva Utmarker i en annan skala, med mer psykologi, istället för att skriva varianter av det etablerade mönstret är ett sådant försök. Det är lätt att bara köra på och skriva samma bok, på samma sätt som James Patterson. Arnald menar att det inte handlar om något intresse för litteraturen då. Framför allt vill Arnald föryngra sig och läser därför yngre författare. Det ger honom ny energi. Arnald menade att han var duktig på några av de saker som han slängde för att förnya sig, och att det är den stora utmaningen, att inte bara fortsätta för att man är bra på något. Men Arnald har även skrivit fyra barndeckare utan våld, där spänningen ligger i det lilla. Även där började han genom att skriva en översikt över berättelsens trådar: när ska saker avslöjas, vad är det stora avslöjandet? Ska det vara en tidig klimax eller en klassisk kurva? Finns det andra avgörande händelser på vägen? Ska det vara roligt, spännande? Vilket perspektiv och andra grundläggande val ska boken göra?

En fråga från publiken var hur Arnald såg på anklagelsen om att deckare bidrar till mer elände i världen. Han svarade att världen inte bara handlar om trevliga saker, och att deckaren fyller en funktion hos läsaren. Det är därför deckaren inte är en tillfällig trend. Oro och hot känns abstrakt, liksom rädslan för terrorister och samhällsutvecklingen. Deckaren sätter in det i behändig form och ger ett löfte om att problemen ska få en upplösning, att rättvisan kommer att segra.

Arnald tipsade publiken om två böcker som handlar om att skriva deckare: Elizabeth Georges bok Skriv på och Konsten att döda av Sören Bondesson.

Avslutningsvis tog Arnald strid för författarens yrkesroll, att beskriva andra personers verklighet. Han vände sig därför emot ”förbudet” för män att skriva ur kvinnas perspektiv, och vita att skriva ur svartas perspektiv. Det viktiga är att gå in i rollfiguren och inte rygga för de dåliga sidorna, så att man visar att det är en mångfacetterad person med böjelser och konstiga hobbies. Själv bestämmer Arnald tidigt vissa premisser för sina rollfigurer, som att det är en familjefar, men resten kommer fram under tiden. Han sade att man måste vara intresserad av rollfigurerna och vilja veta mer.

Jessica Schiefauer

Författaren Jessica Schiefauer kunde tyvärr inte komma till Skriv2016. Däremot kom den ickeskrivande Jessica Schiefauer. Hon berättade om sina två personligheter och om hur de samverkade för att orsaka skrivkramp.

Schiefauer berättade om de tio år det tog att få första boken färdig och hur de handlat om hennes inre bild av hur det är att vara författare: man dricker te och har det mysigt, bara man fick debutera. Schiefauers sinnebild låg nära Clarice Lispector: elegant, slank, ständigt kreativ, välstädad, påkostad. Det var en dröm om en känsla, ”att hon inte hade det så berodde på att hon inte debuterat”. Hon blev refuserad 30 gånger och skrev om det som skulle bli boken Om du var jag många gånger. Efter 2009 då hon debuterade var hon fortfarande ganska osedd och oläst. Under den tiden var det bara hon och texten. Det betydde att hon var 100% närvarande i skrivandet, eftersom hon skrev för sig själv. Hon tänkte inte på trovärdighet eller på vad någon annan skulle tänka.

Men drygt 2,5 år efter debuten hade hennes andra bok, Pojkarna, fått Augustpriset (i en kategori som omfattar både bilderböcker och ungdomsromaner) och då förändrades Schiefauers liv. Hela drömmen slog in. Det blev tal om filmatisering, teaterpjäser, och hennes böcker sålde utomlands – och det ledde också till att hon fick prata om sig själv. Det var dock inte hennes skrivande jag som fick prata, utan hennes ickeskrivande jag. Den del av henne som är glad och gillar pengar och status. Schiefauer beskrev hur hennes författande jag var: en bohem, som inte tittar på konsekvenser, inte planerar, utan släpper skrivandet löst. Först sent i processen kommer hjärnan med, för om hjärnan kommer med för tidigt blir det inget, annars går det inte att skriva. För henne var intervjuerna fruktansvärda. Hon kunde säga hur man skriver, eftersom hon snarare går att symbolisera med hjärtat än med hjärnan. Hon söker med kroppen. Som Schiefauer förklarade: många ville veta om författaren, så hon låtsades vara henne. Det kändes som att hon gick omkring med ett falskt ID-kort. Hon fick helt enkelt massor av frågor som egentligen var riktade till den skrivande Jessica Schiefauer och ljög.

Det blev inte lättare efter framgångarna, utan svårare. Det var då hon fick skrivkramp. Men Schiefauer ville inte enbart se skrivkrampen som en del av en process. Hon kunde inte längre skriva utan tanke på mottagandet. Hon insåg dessutom att hon aldrig mer kommer att uppleva det. Det gjorde att hon började känna tvekan om hon skulle klara av att skriva igen.

Schiefauer liknade sitt skrivande jag vid ett skrikande barn som kämpar för att ta utrymme. Den skrivande Jessica försöker grälsjukt säga något, medan det jag som inte skriver inte förstår. Därefter försöker den ickeskrivande Jessica att förstå och få Jessica att skriva, men då vill skrivande Jessica inte. Hon vill vara självständig. Den ickeskrivande Jessica kan pröva hot, tjat, skuldbeläggande, mutor, men det leder till en dålig relation mellan jagen.

Dessutom har hennes tid förändrats efter hon fick barn. Det går inte, menade Schiefauer, att jämföra tidsbristen innan man får barn, med tidsbristen efter. Likheten mellan framgångarna och att ha barn är att det inte är en meningsfull metafor: nu har hon bägge så det är bara att vänja sig.

Den tredje boken är symptomatisk: den inte skrivande Jessica ville överträffa de två tidigare, varpå den skrivande Jessica kände sig tvingad. Hon ville skriva något eget, men skrev bok nummer tre under hot, vilket gjorde båda olyckliga. Om relationen ska fungera, måste det finnas respekt. De måste samsas.

I själva verket, menade Schiefauer, finns det tre parter:

  • Texten behöver bli lyssnad på och vill bli sig själv. Man kan stympa dem, men risken är dött skal, en själlös produkt
  • Det skrivande jaget vill testa former, stiler, egna saker. Schiefauer visade på hur Meg Rosoff försökte pressa in sig i hästboksgenren och fick rådet av förläggare: ”Write as fiercefully as you can”, så skulle hon (förläggaren) fixa ett förlag som gav ut det
  • Den vanliga människan som har en massa idéer om hur det borde och kunde vara.

Relationen mellan de här parterna är aldrig smärtfri och växlingarna sker aldrig av sig själv. Det som fungerar för henne för att ge plats åt det inre skrivande barnet är:

  • stäng aldrig av radion. Hon lyssnar mycket på P1 i de många pauserna det skrivande jaget tar. Det gör att hon upptäcker nya saker. När hon upptäcker något, antecknar hon uppgifterna om programmet och laddar ner det. Det viktiga är det som väcker intresset
  • umgås med andra som skriver. Hon tänkte här på Bloomsburygruppen. Men ibland söker hon bevis på att det finns en belöning på det som finns efter skrivkrampen, och ibland söker hon deppiga skrivande bekanta. För Schiefauer var det därför viktigt att hitta personer som passar den fas hon är i
  • eller låt bli att umgås. Schiefauer menade att krivande människor är inte nödvändigtvis lika, och det svårt att få råd av andra sorters författare

Avslutningsvis avslöjade Schiefauer att hon hade tänkt att säga upp sig från att tala, men medan hon skrev, fick hon umgås med sitt skrivande jag, som var särskilt skrivkrampande. Hon petade lite på det skrivande jaget, bara för att se så att hon inte var död. Nu har hon rört på sig, gäspar lite och tittar i taket. Kanske kommer hon snart att gå upp. Men det hänger på att den ickeskrivande Jessica ger henne plats.

Daniel Alegi och Christina Larsson

Efter andra dagens lunch tog en trio över scenen för dagens workshop, nämligen manusförfattaren och filmaren Daniel Alegi, författaren Christina Larsson och moderatorn tillika lektören Jens Klitgaard. Temat var hur man tar in filmens dramaturgi i berättandet. (Jag satt kvar i stora salen, men det fanns två andra workshoppar.)

Klitgaard berättade att Alegi varit en mentor för honom, och att Alegi varit lärare i hela världen, för att hjälpa folk som vill berätta att göra det bättre. Alegi, som var först ut och höll sin presentation på engelska, berättade att ”film is a language that everybody speaks” och att ”if the scene works, it works”. Det betyder att film är en internationell konstform. Alegi berättade om begreppet cinematisk, som syftar på något som bara kan göras på film, d.v.s. inte är statiskt.

Därefter visade han en metafor: en entomolog och en fjäril. Entomologen kan inte flyga och fjärilen vet inte vad den är för art. Metaforen symboliserar skillnaden mellan teorin bakom berättande å ena sidan och berättaren å andra sidan. De är oskiljaktiga. Och till skillnad från fjärilen kan en berättare ha nytta av att lära sig att arbeta med struktur och improvisering, kontrasten mellan frihet och format. Alegi fortsatte med andra ord på Jan Arnalds linje att mer struktur ger mer frihet: om man improviserar allt kommer man att fastna och oroa sig mer.

Alegi bad publiken att tänka sig att en berättelse består av tre delar: början, mitten och slutet. Men berättelsen börjar ofta inte med den första scenen. Istället rekommenderade Alegi att man börjar med premissen (del 1), och sedan, snarare än att fortsätta med del 2, går direkt på del 3, slutet. Till exempel, om berättelsen börjar med premissen att en kvinna står vid en diskbänk och drar i ett snöre som kommer upp ur vasken och till slut drar fram en man som är insvept i plast, då är nästa steg att avgöra hur berättelsen ska sluta. När man vet slutet är det lättare att bygga upp berättelsen. Anledningen är att mitten av berättelsen inte kommer att leda till slutet, utan om vi vet hur det slutar så har vi friheten att utveckla mitten hur vi vill. Alegi liknade det vid att gå på lina mellan två skyskrapor: det går inte att lägga ut linan medan man går, utan det gör man innan man börjar gå.

Därför ville Alegi att författare skulle sätta frågan ”vad händer härnäst?” åt sidan. Gissa inte vad som ska hända härnäst. Det skapar bara onödig friktion. Istället bör man fokusera på ”vad händer just nu?” och vad som hindrar rollfigurerna från att komma till slutet. Här handlar det, enligt Alegi, om olika alternativ. Rollfigurer behöver val – men valen måste också ske utan sådan lyx som tid för eftertanke, så att det blir ett så ärligt och ogenomtänkt val som möjligt, som kanske inte är lika mycket till rollfigurens fördel som annars. Ett sätt att göra det är att göra det svårt för rollfiguren att filtrera ut vad som är viktigt. Ett annat är att stressa rollfigurerna.

Destinationen löser sig ändå med de sex frågeorden:

  • destination: var? Vart är vi på väg?
  • identitet: vem? Vem är jag? Vad är jag?
  • kunskap: varför?
  • utveckla: hur?
  • mening: vad? Betydelsen finns aldrig på ytan och har ingen prislapp, utan vi måste gräva efter det, eftersom den är så värdefull
  • tid: när?

Lösningarna bygger på samma sex frågeord:

  • destination: belöning
  • identitet: upptäckt
  • kunskap: använda sig av
  • utveckla: engagera sig i kreativitet
  • mening: ge sig iväg efter
  • tid: problemlösning

Om man gör en berättelse som faktiskt spelar någon roll kommer det faktum att du är ärlig att vara viktigt. Därför är erfarenheter en författares största styrka: förmågan att projicera sina känslor, sina erfarenheter och verktyg, för att avgöra vart berättelsen ska ta vägen.

De problem som Alegi tog upp handlade om att berättelsen bygger på begränsad:

  • erfarenhet
  • vision
  • kunskap
  • tid
  • övning
  • utbildning

Kärnordet i mittdelen är ordet ”försöker”. Mitten handlar nämligen om att försöka och sedan lyckas, så låt rollfiguren testa olika saker.

Men Alegi betonade också viken av ellipser, med andra ord utelämnande av vissa delar. Han menade att det som inte innehåller konflikt inte är värt att ha med i sina berättelser. För att illustrera det visade Alegi en film med delfiner som simmar efter en båt och frågade om det fanns någon berättelse där. Svaret blev att om man hänger kvar vid rollfigurerna tillräckligt länge, så finns det en berättelse där.

Ett annat sätt att se på saken som Alegi presenterade var den tredelade historien:

  • Spola tillbaka – något som pekar tillbaka i tiden, antingen ens eget förflutna eller det sociala förflutna
  • Nu – konflikten mellan ”jag” och ”dem”, mäts alltid mot bakgrund av jaget
  • Spola framåt – något som pekar framåt i tiden, en personlig eller social belöning

Under en period som bygger på ”gilla”, bygger berättande på olikheter mellan de här delarna.

I den här berättelsekartan har varje berättelse två slut: nerslutet och uppslutet. Först nerslutet och därefter uppslutet, vilket vi har som symbol för vårt mål att besegra döden.

Alegi avslutade med att berätta om att de i antikens Grekland inte hade vår sorts skolsystem. Istället hade man pjäser som ett sätt att utbilda. Berättelser är viktiga pedagogiska instrument

När Christina Larsson tog över ordet gav hon ett mer praktiskt exempel på att skriva. Larsson är utbildad manusförfattare och statsvetare, men har också erfarenheter från restaurang- och designvärlden. Hon har skrivit fyra deckare och en feelgoodbok.

Efter att ha blivit refuserad för sina barnböcker, mötte hon en kvinnlig polis på ett hotell. Hon beskrev hur hon blev intresserad av hennes pondus och utstrålning, och kopierade det till sin nya rollfigur, som dock inte fick ta över förebildens andra lyckade sidor. Det gjorde att hon övergick till deckargenren.

Larsson förklarade senare hur hon skapar rollfigurer, och att det för henne kommer tidigt i processen. Hon bygger karaktärer med hjälp av bilder. Rent konkret sätter hon ihop collage med kända och okända människor och försöker att tänka sig dem på ett möte. Därefter fokuserar hon på våra förutfattade meningar om dem och lär känna sina karaktärer mer än vad de vet själva. Larsson menade att hon inte kör fast i sina berättelser, eftersom hon alltid vet vad rollfigurerna skulle göra göra.

De tre dimensionerna hos en rollfigur

De tre dimensionerna hos en rollfigur

Bland annat tittar hon på en rollfigurs tre dimensioner: det fysiska, det sociala och det psykologiska. Hon bestämmer så mycket hon kan, men rekommenderar att man inte väljer extrema grejer om man inte ska använda dem, såsom att man inte ska göra en rollfigur transsexuell om det inte har betydelse för berättelsen.

Efter att ha skapat rollfigurerna på det här sättet så att de blir olika blir det dynamik när de möts, och där behöver det inte hända så mycket.

När det gäller exempelvis intressen får man som författare överväga vilket som blir bäst av att använda det första man tänker på (om Anna-Greta på ålderdomshemmet och Douglas som finansman), eller att låta dem byta intressen. Man kan också låta dem korsbefrukta varandra, så att man byter i en triangel, fyrkant, etc.

Det är viktigt att ta fram hjältens svagheter och skurkens positiva sidor, menar Larsson. Det är därför Thomas Harris gjorde Hannibal Lecter till en intelligent gentleman förutom de rent psykopatiska handlingarna.

Men Larsson öppnade också för att det kan finnas karaktärer utan utveckling. Hon exemplifierade med Miss Marple, Robert Langdon och Sherlock Holmes. Anledningen till att vi accepterar dem trots att de inte utvecklas är att de redan är perfekta. Men riktlinjen är att göra rollfigurer som Mattis, Ronjas pappa, som får ändra sig genom berättelsen och göra det som är otänkbart i början, nämligen samarbeta med sin fiende. Just att vara tvungen att göra det som är det värsta tänkbara, är ett gemensamt drag för många av de bästa berättelserna. Om man har en rollfigur som är både präst och sverigedemokrat och har en dold agenda, måste hemligheten komma ut i slutet av berättelsen.

Larssons bild av särdrag, talanger och hemligheter

Larssons bild av särdrag, talanger och hemligheter

Berättelser bygger, enligt Larsson, på tre delar:

  • mål – vad rollfiguren har för mål
  • drivkrafter – varför rollfiguren vill nå detta mål
  • strategi – hur rollfiguren gör för att nå detta mål. Vilken plan använder han eller hon?

Med hjälp av de delarna kan människor göra allt man behöver i en berättelse.

Därefter började Larsson berätta om hur hon strukturerar upp sina berättelser. Hennes mål är att skriva 100 000 ord, och hon använder därför en överblick för att veta var hon är i historien. Det är lätt att börja en historia, menade Larsson, men allt svårare när man jobbar mot slutet. Därför är det bra att ha bihistorier som slutar tidigare, eftersom allt inte kan sluta samtidigt. Det blir mer dynamik då. För att komma dit behöver man ta hjälp av en duktig lektör, enligt Larsson. Fördelen med deckare är att man om man får svårt att fylla mängden ord, kan slänga in ett mord till, eller en ny misstänkt.

Larsson gick därefter igenom ett exempel på hur hon skulle kunna strukturera en berättelse utifrån några givna rollfigurer. Berättelsen kretsade kring en kvinna, Helena, som drömde om ett nytt kök och därför ville få en befordran. När hon sedan kom hem visade det sig att maken ville skilja sig. Därutöver var det strul med dagiset och modern, och en begynnande kärleksberättelse med en kollega.

Larssons bokstruktur

Larssons bokstruktur

Larsson avslutade med att berätta att det är skönt att veta strukturen, för då fastnar man inte lika lätt.

Lektörer och skrivcoacher

Skriv2016 avslutades med en lektörspanel med följande eminenta uppställning: Ann Ljungberg, Anna Gable, Jens Klitgaard, Lennart Guldbrandsson, och Mats Söderlund. Det är alltid svårt att berätta om sin egen medverkan. Särskilt som de olika personerna på scen hade olika synpunkter på de många utmärkta frågor som kom. För att förtydliga några av de svar som jag gav på de frågor vi fick kommer jag därför att skriva ett särskilt inlägg om det inom kort.

Avslutning

Några av de andra som skrivit om Skriv2016 finns här:

Som jag skrev i det förra inlägget om Skriv2016 kan man också utforska de olika hashtaggarna för konferensen: (Twitter, Instagram, Facebook).

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
2 comments on “Skriv 2016, dag 2
  1. Tina Back skriver:

    Alla trick där författare samarbetar för att lura algoritmer hos Amazon leder till avstängning. Tricken har funnits i många former genom åren. De fungerar tills alltför många hoppar på tåget. När man får höra om tipset på en svensk workshop har tåget lutat gå för länge sen 🙂 Risken med tricks gäller även Goodreads (samma ägare). Rekommenderas inte.

    • Lennart Guldbrandsson skriver:

      Jag tänker likadant, men ägnade mig framför allt åt rapportering här. Det finns mer jag har åsikter om…

3 Pings/Trashbacks för "Skriv 2016, dag 2"
  1. […] Dag 1 följdes, förutsägbart nog, av dag 2, som jag berättar mer om i nästa inlägg. […]

  2. […] sista punkten på Skriv2016 (dag 1, dag 2) var en lektörs- och skrivcoachpanel där jag deltog tillsammans med Ann Ljungberg, Anna Gable, […]

  3. […] din passion gör det lättare att hitta ett förlag, eftersom förlag letar efter passion […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*