Författarkliniken dag 1

Efter en kort introduktion av arrangör Ann Ljungberg äntrade stjärnskottet Jenny Rogneby scenen och berättade om sin karriär som är fylld av extremer.

Varför begår folk inte brott?

Rogneby berättade om sin uppväxt i Boden bland militärer och hur hon så småningom blev dansare och musikalartist. Det var ett jobb hon hade ganska länge. Hon fick skivkontrakt. En dag ringde en person och frågade om hon ville vara förband till Michael Jackson, vilket hon var inför 80 000 personer i Talinn. Senare var hon med i två musikprojekt samtidigt. Det ena innebar att gruppens låt Mr Friday blev utvald av en japansk radio-DJ till återkommande fredagslåt. De fick åka till Japan, spela in en skiva på en månad, och därefter komma hem till ett helt ovetande Sverige. Det andra musikprojektet lyckades ta sig in på Melodifestivalen 2007.

Efter det blev Rogneby mer bekymrad över alla utslagna i samhället och läste in dubbla examina i sociologi och kriminologi. Hon fick utreda alla möjliga sorters brott vid citypolisen i Stockholm. En av de saker som hon intresserade sig för var komplementfrågan till varför folk begår brott, nämligen varför vanligt folk inte begår brott. Hon fick då idén till Leona, som skulle bli hennes första bok. Hon tog tjänstledigt, sålde lägenhet och alla möbler och flyttade till Malta. Hon hade med sig Konsten att döda av Sören Bondesson, började med ett synopsis och när förstaversionen blivit klar kontaktade hon Sören Bondesson, utan någon koll på hur det fungerar med lektörer. Bondesson ville först ha ett kapitel. Hon passerade nålsögat och upptäckte hur hård Bondesson var. När hon senare skickade in boken till olika förlag hörde 10 förlag av sig. Det hon tyckte var intressantast där var hur de som hon upplevde som proffs hade så olika förslag på hur hennes bok skulle utvecklas. Hon valde till slut det förlag som förstod hennes bok bäst och hade mest muskler att marknadsföra henne, Bonniers Walhström & Widstrand. De valde ut henne som en av sina fokusförfattare det året, vilket betydde att alla intervjuer och marknadsföring tvingade henne att lägga polisyrket på hyllan så länge.

Hon ville inte gärna ge några tips, eftersom hon kände att det var förmätet, men berättade vad som hon trodde var orsakerna till att det hade gått så bra för henne. En sådan sak var att hon visste vad hon skrev om, vilket gjorde att hon slapp att göra så mycket research. Hon hade gått en kurs på Skrivarakademin och hos Ann Ljungberg, vilket hjälpte. Alla förlag hon pratade med berättade att hennes bok stack ut från mängden, vilket var något hon hade haft i bakhuvudet hela skrivprocessen. Sedan är det viktigt att skriva klart. Men Rognebys främsta teori till att det gick så bra är att hon använde en lektör. Det gjorde hela skillnaden.

Idag är hennes bok Leona utgiven i flera länder och flera länder har också velat göra film på boken.

Efter en kort paus introducerade Ann Ljungberg publiken för veterandramaturgen Veronica Grönte.

”Du har ju hela helgen på dig”

Grönte började berätta hur hon slutade att jobba i skolan 1993, men att hon senare återkom, då med mer verktyg för att arbeta med dramaturgi, eller som hon beskrev det: läran om att sätta ord på det självklara, det vi redan vet. När hon började fanns bara boken Dramatiskt berättande av Mats Ödeen på svenska och den var svår att förstå. Hon fortsatte genom att berätta sin egen variant, som bygger på Ola Olssons tankar om dramaturgi. Aristoteles menade att en berättelse ska ge oss hopp och att huvudpersonen ska utvecklas. Grönte visade bland annat en uppåtgående kurva med många hinder i vägen och sa att det är helt normalt att det finns hinder i vägen även i livet. Det är hindren och omvägarna man lär sig av och utvecklas av, menade Grönte, och visade upp en röd tråd som symbol för berättelsen.

Enligt Grönte är dramaturgi ett matematiskt system, där den första delen handlar om att bli utkastad från paradiset och sökandet efter ett nytt paradis. 25% in i berättelsen kommer den första vändpunkten, då något stort och spännande men aldrig enkelt sker. Den andra delen är en fördjupning, där vi lär känna huvudpersonen bättre. I mitten av berättelsen finns en känslomässig dal, där huvudpersonen känner att ”är det här allt?” Den här nedgången är också helt normal – även i vanliga livet. Det här leder till ett ifrågasättande av målet och senare ett tappert försök att nå målet, men sedan kommer en del där huvudpersonen stöter på större problem. Värre och värre, men med fler erfarenheter. Innan ljuset kommer hinner det komma en vändpunkt där allt är mörkare än någonsin, efter omkring 75% av texten. Efter det tvingas huvudpersonen göra något särskilt för att nå sitt mål, och accepterar sig själv. I och med det har huvudpersonen återupprättat paradiset.

En sammanfattning av en texts dramaturgi kan sägas vara att hjälten hjälper, medan skurken stjälper. Grönte baserade det på gestaltterapeuten Wolfgang Köhlers teori om hur folk uppfattar motsatserna Maluma (mjuk och rund) och Takete (spetsig och hård). [Uppdatering: Kort förtydligande om teorins ursprung. Lumumma är en översättning av Ola Olsson från originalets Maluma.] [Uppdatering 2: pinsamt nog skrev jag namnen Lumumma och Maluma i fel ordning förra gången.]

Grönte visade därefter den välbekanta Lotto-reklamen om Åke som blir inkallad till chefen för att skriva en rapport över helgen och analyserade den med hjälp av den matematiska dramaturgin.

Dramaturgi är ett område som har varit lite kontroversiellt genom åren, trots att dramaturgi är en beskrivning av det som är naturligt och sådant vi redan vet.

I frågan om man ska prioritera struktur eller trovärdiga karaktärer menade Grönte att förlagen söker efter trovärdiga karaktärer. Hon hänvisade därför till enneagram-teorin, som bland annat Meryl Streep använder.

[För den som är mer intresserad av dramaturgi, rekommenderar jag min genomgång av struktur. I e-boksversionen kommer jag också att inkludera både Grönte och Ola Olsson och mycket annat extramaterial.]

Lunchen följdes av deckarförfattaren Ingrid Elfberg som berättade om research. (Här och i sessionen efter delades publiken upp i flera spår. Jag stannade kvar i huvudlokalen.)

Är det okej att bara hitta på?

Den tråkigaste uppmaningen med research är att gräva där man står, snarare än att börja med ett helt okänt ämne. Framför allt är det dock en fråga om arbetsinsats. Det är mycket enklare att använda saker man redan känner till, och sedan läsa på de saker som krävs för historien. En aspekt på det är att se till att börja med historien snarare än med researchen. Då slipper man ta reda på en massa saker i onödan och kanske intervjua experter som man sedan tvingas göra besvikna genom att inte ta med informationen de bidrog med. (Om det ändå skulle hända, kan man dock tacka så mycket för hjälpen, och hänvisa till den elake redaktören som tyckte att man skulle stryka scenen, och säga att man kommer ha nytta av det framöver.) Om det är något som man inte redan kan menade Elfberg att man bör prova själv, jobba med det, eftersom man behöver intryck från de fem sinnena och de erfarenheter som man får genom att vara på en plats. Hon tog exemplet med en författare som bara sett en plats på bild, men som när hon besökte platsen såg en vråk som tog en orm, vilket hon sedan lade in i berättelsen. Genom att ta promenader i sin hemstad kan man ofta upptäcka ställen som de flesta infödda inte känner till. Google Street View är praktiskt för de ställen som man inte kan eller vill besöka.

En fråga som Elfberg ofta får är om experter vill hjälpa till och om det inte är väldigt pinsamt att fråga om hjälp. Det kan det vara, menade Elfberg, som tillade att folk ändå ofta är mycket mer hjälpsamma än man tror. Man ska heller inte glömma offentlighetsprincipen, som gör det lätt att göra research. Det är lätt att missförstå experter, så det är viktigt att dubbelkolla så att man förstått rätt, inte minst eftersom det inte alltid är lätt att hänga med att anteckna när en expert börjar prata.

Man får såklart hitta på saker, sa Elfberg, men man får vara beredd på följderna. En del läsare är mycket bokstavliga och tror på det man skriver, så om man hittar på en plats där en elak människa bor, kan de få för sig att de vet vem man egentligen syftar på. Dessutom kan man inte utan ansvar peka ut folk. Däremot ska man hålla det realistiskt och gärna ange i efterordet att man har ändrat.

Dubbelkolla också namn på dina rollfigurer, både genom att se så att du inte kallar flera personer (i olika böcker) samma sak, och genom att se om namnet pekar ut en väldigt liten grupp tänkbara personer.

När det gäller exempelvis polisens arbete är en viktig fråga var gränsen går, både för vad polisen kan men också vad som är möjligt för brottslingar att göra. Polisen har ett regelverk som man kan få hjälp med. Vad brottslingar kan göra är ofta bortom polisens möjligheter, men de kan inte göra allting.

Elfberg berättade också om hur hon själv skapade en avatar (en falsk användarprofil) på såväl nätdejtingsajter som otrohetssajter. Hon redovisade bland annat att många män fick massor av erbjudanden genom att lägga ut bilder på flotta sommarhus och tjusiga bilar, samt att många män på dejtingsajterna sökte mycket yngre kvinnor, men att åldern var närmast irrelevant på otrohetssajterna, troligen eftersom dejten ändå inte ska visas upp för någon. Är man över 50 år duger man helt enkelt till ”hanky panky”.

En vanlig fråga är hur man ska göra med att namnge folk i sina självbiografier. Elfbergs råd: välj dina strider och välj en strategi. Om släkten är trevlig kanske det går bra, men det finns många som råkat illa ut när släktingar stämt författare som hängt ut dem i böcker.

Därefter kom Ann Ljungberg själv upp på scenen.

Alla romaner för dig som har bråttom

Under Ljungbergs 12 år som lektör, skrivcoach och föreläsare har hon upptäckt att gestaltningen är en av de viktigaste delarna av skrivandet. Hon illustrerade det här genom Henrik Langes bok 80 romaner för dig som har bråttom, där varje roman presenteras på tre serierutor. Man behöver inte mer för att förstå historien. Resten är gestaltning. Men, som hon uttrycker det: ”vi är för smarta, vi människor”, eftersom vi under vanliga samtal kan föreställa oss själva vad det betyder om någon säger att det varit en underbar dag. I en text krävs mer. Ljungberg förklarade att skillnaden ligger mellan att förklara och att beskriva. En förklaring är vag, medan en beskrivning är mer individuell och bygger på olika känslor, vilket förmedlas av bilder. Ofta behövs ingen förklaring.

Ett ställe där många författare förklarar är inledningen. Första meningen, första stycket eller till och med första kapitlet kan vara sådana förklaringar, som det går att ta bort. I själva verket, ju färre förklaringar och fler beskrivningar, desto smartare tycker läsaren att din text blir. Då blir läsaren en medskapare. Man kan ganska lätt avgöra om man beskrivit för lite, genom att fråga vanliga testläsare. Om man däremot beskrivit för mycket blir det tråkigt. Låt läsaren tolka.

Känslor, egenskaper och beteenden är sådant som är bra att beskriva, till exempel genom att göra scener istället för att låta läsaren läsa något stillastående. Tänk på att egenskaper kan vara tillfälliga, påverkas av olika relationer eller vara fasta. Ljungberg tipsade om Elisabeth Akteus Rex Gestaltningsbibeln och Linda Edelsteins Writer’s guide to character traits.

Man behöver inte alltid gestalta. Det skulle bli väldigt långt. Välj beroende på fokus i berättelsen. Strunta i att beskriva transportsträckor, exempelvis, och förklara dem istället.

Fyra tekniker är att 1) hellre använda verb än adjektiv, 2) tänka filmiskt, 3) tänka filmiskt och 4) undvika klyschor. Skapa istället bilder som kan bli klyschor senare. En ytterligare teknik är att lista 7 tillfällen då man upplevde känslan, eftersom det försätter en i samma känslotillstånd. En författare som fått frågan om hur hon skrev sexscener svarade att hon naturligtvis kåtade upp sig innan. En sista teknik var att fokusera på objekt, vilket kan ge metaforer som framkallar känslor.

En kort paus innebar att det fanns tid för bokförsäljning i entrén. När alla åter var samlade under dagen kom Lars Wilderäng upp på scenen.

Drar in läsarna via bloggen

Wilderäng berättade hur han arbetade mellan 60 och 80 timmar i veckan, men att vissa såg det som semester. Det berodde kanske på att vissa tyckte att hans läsning och TV-tittande inte skulle räknas in, men Wilderäng resonerade så att han läste och tittade i researchsyfte med ett professionellt öga.

Hans liv som författare började med ett blogginlägg, som med lite mer research blev en roman. Romanen fick han ge ut på egen hand. Efter att den sålt ”för bra” blev han dock antagen av Masolit förlag, som gav ut hans roman igen. Förlaget, menade Wilderäng, hade mer muskler än vad han själv hade haft.

Wilderäng fortsatte att blogga och skriver fyra blogginlägg om dagen, vilket tillsammans med fyra romaner (hittills), krönikor och artiklar, etc blir en mycket försvarlig mängd ord. För att klara det har Wilderäng ett par tekniker. En var att ha maratonpass då han skrev mycket på en relativt kort period för att komma igång. En annan var att blogga och finnas på sociala medier mycket, eftersom det drog in läsare, som sedan både köpte hans böcker och hjälpte honom med researchen. Det är hårt och tar tid, menar Wilderäng, vilket är orsaken till att så många slutar. Länka till andra bloggar, skriv ofta och lägg in reklam på din blogg så att du får motivation att blogga ofta och skaffa läsare.

En fråga som uppkommer lite då och då rör plagiat. Wilderäng berättade bland annat hur vissa läsare trodde att Wilderäng plagierat eftersom de hade läst mycket färre böcker och gjort mindre research, vilket då gjorde att de inte hade koll på hela ämnesområdet.

Man får kritik och det är bara att vänja sig vid. Man får acceptera att läsarnas upplevelser är väldigt olika. Där är internet en bra lärare. Wilderäng påpekade dock att kvinnor drabbas mycket hårdare av kritik, som ofta går in på deras privatliv snarare än att kritisera deras prestationer.

Wilderängs skrivprocess involverar Scrivener, där han använder ganska få kort med korta beskrivningar av vad som ska hända. Därefter skriver han synopsis och sedan själva texten.

Två tips om det finstilta från Wilderäng: 1) ta hjälp av Författarförbundet. Inför den första boken är det gratis. Efter 2 böcker kan man bli medlem, men många fördelar. 2) anslut dig till ALIS, som betalar ut ersättningar för inspelningar av talböcker för synskadade.

3-minuterspresentationer

Under eftermiddagen fanns det några korta presentationer, där 6 författare fick chansen att presentera sina böcker. De författarna presenteras bättre på Författarklinikens Facebooksida.

Varför Sara Lövestam inte vet vad som är hennes högsta önskan

I dagens roligaste presentation talade Sara Lövestam om varför hon förklarade pluskvamperfekt på krogen, att Bonniers såklart måste ha varit homofoba som inte antog hennes illa dolda självbiografi, och att hon inte insåg först att lärare som säger att man är bra på att skriva inte nödvändigtis jämför med den allra yppersta eliten. Som många ungdomar var hon språkligt utvecklad, men kanske inte så medveten om dramaturgi.

Delar att Lövestams presentation handlade om hennes språkintresse och hon berättade bland annat att hon i en gammal ”Mina vänner”-bok hade svarat ”vet inte” på frågan vad som är hennes högsta önskan. Det berodde på att hon tog superlativer på allvar och att hon inte riktigt kunde säga vad som var hennes allra, allra högsta önskan. Det blev alldeles för komplicerat att förklara det.

Under presentationen nämnde Lövestam 5 bud som hon försökte leva efter:

  1. Ta skrivandet på allvar, d.v.s. avsätt tid och se till att ta reda på var dina brister är – och rätta till dem
  2. Skriv vad du vill – författare och förläggare har ibland olika uppfattningar om vad författaren bör skriva, och bra förläggare anpassar sig, eftersom de vill att författaren ska bli bättre och respekterar det som författaren redan har uppvisat
  3. Du bor i en kropp, vilket betyder att även författare får yrkesskador, så se till att gymma och stretcha
  4. Älska din historia – kom ihåg varför du blev kär från början
  5. Fira, ofta. Skjut inte upp det. Det är bra att ha drömmar om vad som kommer, men det är viktigt att fira sig själv också

Lövestam berättade att för henne har scener minst två bottnar. De här är är några av de saker som går att kombinera: relation växer, handlingen förs framåt, eller något planteras.

Därefter hade vi fest. Och imorgon kommer dag 2. Då ska jag själv medverka i programmet.

Publicerad i Gestaltning, Jobbet som författare, Skrivtips, Struktur Taggar: , , , , , , , , , ,
6 comments on “Författarkliniken dag 1
  1. Kim M Kimselius skriver:

    Tack för att du delade med dig av din upplevelse. Nu ska jag läsa vidare på nästa blogginlägg från din dag på Författarkliniken.
    Kram Kim 😀

  2. Michaela skriver:

    Vilka fina sammanfattningar du skrivit, tack!

  3. Pia Widlund skriver:

    Vilken bra sammanfattning!!

  4. Lennart Guldbrandsson skriver:

    Tackar 🙂

7 Pings/Trashbacks för "Författarkliniken dag 1"
  1. […] Lennart Guldbrandsson har sammanfattat dag 1 av Författarkliniken här. Och han har har lovat att även lägga upp en sammanfattning av den andra […]

  2. […] skrev jag om vad som hände på dag 1 av Författarkliniken. Idag kommer den spännande […]

  3. […] med i frågepanelen som syns på bilden) har däremot både ingående och informativt bloggat om dag 1 och dag […]

  4. […] bok och var sådär märkligt udda och konstig. Vad alla författarna pratade om kan ni gå in på Lennart Guldbrandssons hemsida och läsa om. Han var en av författarcoacherna som var med i panelen med lektörer som […]

  5. […] på förra årets Författarkliniken, som jag besökte och skrev ”protokoll” över (dag 1, dag 2). Även i år kommer jag att beskriva vad som händer. Jag ska försöka att hålla mina […]

  6. […] Många av oss hade inte bara varit med på dag 1, utan också på Författarkliniken året innan (dag 1, dag 2) och kanske också på bokmässan. Men stämningen var ändå på topp när dagen […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*