Författarkliniken dag 2

Igår skrev jag om vad som hände på dag 1 av Författarkliniken. Idag kommer den spännande fortsättningen.

Dagen började kl 9.00 med dagens höjdpunkt: skrivcoachpanelen. På scen satt då Johanna Mo, Jeanette Niemi, Jens Klitgaard, AC Collin, Anna Gable, Ann Ljungberg och Lennart Guldbrandsson och svarade på frågor. Precis, eftersom jag var med på scenen förde jag inte jättenoggranna anteckningar och har svårt att vara neutral inför det som hände. Den som har en bra sammanfattning får gärna kontakta mig så länkar jag till det här. Tills dess länkar jag till min egen sida om lektörer, där flera av de frågor som ställdes får svar.

Efteråt satt vi kvar på scenen så att delar av åhörarna kunde komma fram och få snabbcoachning. Varje person fick ett par minuter, då vi läste ett A4 eller så med text och kom med lite snabba kommentarer. Även det är svårt att bedöma och skriva mer om, men jag upplevde hur flera personer av dem som kom fram då senare kom fram och gav positiv feedback på min feedback.

Därmed får det vara nog med självförhärligande. Näst upp på scen var PeKå Englund.

6 kapitel innan jobbet, 6 kapitel efter jobbet

PeKå Englund inledde med att berätta om hur hans morfar var en udda figur som ibland kom på flera dagar innan utsatt tid och då hittades sovande på uppfarten. Han skrev bok när han var ung och höll sedan på med en till när han var gammal. Englund konstaterade sålunda att det fanns tre yrken han inte ville ha: bankrånare, hemlös och författare. Ändå hade han lärt sig läsa och skriva tidigt. I skolan var han lugn på utsidan, men hjärnan gick på högvarv. Han hade tänkt bli jurist eller läkare, men det slutade med att han hoppade av skolan och sökte jobb på Örebro-Kuriren. De tackade nej, men chefen menade att de kanske behövde någon på sporten. Englund gick in och sa att han hade blivit tillsagd att han skulle börja och fick sina första uppgifter. Så småningom blev han chef, trots att han har svårt för att säga till andra – eftersom han inte tycker om själv att bli tillsagd vad han ska göra.

Under en bilresa med Maria Callas på stereon började en idé pressa på. En massa kopplingar till Tintin, fotbollslaget Stoke City och byggen i Örebro verkade ge material till en bok på 1100-1200 sidor. Han försökte tränga bort tankarna, men till slut kunde han inte komma undan och kontaktade då Ann Ljungberg och bad henne att pusha honom. När hon tog honom på orden fick han till slut press nog på sig att sätta sig ner och skriva. Det blev sex kapitel innan jobbet och sex kapitel efter jobbet, så att han skulle kunna få boken ur huvudet. Varje gång han tog bilen kom dessutom massor av nya idéer, så det blev en kamp emot sin egen hjärna. När han var klar skickade Ann manuset till en agent. De blev intresserade direkt och efter att Englund insett att de inte ville ha betalt mer än provision skrev han under avtalet. Därefter gick det snabbt. Dock hade Englund inte berättat något för släkt och vänner – eftersom han var rädd att de skulle se på honom som på morfadern – så när systern ringde och kommenterade att hon sett att han skulle bli utgiven förnekade han det först.

Boken kom ut och Englund fick sitta i TV-soffor, etc. Det hjälpte, enligt Englund, att han lärt sig från tidningsvärlden att man ska ha ungefär var tionde person emot sig, eftersom man inte gör ett bra jobb. En annan lärdom var att redaktionen hade tre personer på redaktionen som verkligen hade tydliga roller: en som reagerade när nyheterna skedde, en som hade sympati och en som planerade. Englund kallade dem för magen (reaktion), hjärtat (sympati) och hjärnan (planering). När en av dem var ledig lärde sig Englund att växla roll så att det alltid fanns en av varje roll, eftersom man behöver alla tre. (Den viktigaste rollen menade dock Englund var hjärtat.) Den lärdomen förde han med sig till sitt skrivande.

En ytterligare lärdom var principen BÖFIK: nyheter behöver vara, och det gäller litteratur också, Berörande, Överraskande, Folkligt, Inspirerande och Kunnigt. Vissa funderade över ”folkligt”, men Englund förklarade att det folkliga binder ihop grupper, exempelvis genom att vara tidsmarkörer och tog exemplet med Tintinalbumen som som hade fått folk att nicka igenkännande när de läste boken. Sista råden från Englund var:

  • Läs, tänk, läs, tänk och skriv
  • Lita på hjärtat
  • Gör eller upplev monotona saker, som musik
  • Snacka inte sönder utan skriv
  • Se det komiska i oron och skratta åt de knäppa grejerna du gör

Därefter gick fyra agenter och förläggare upp på scenen för dagens andra paneldiskussion. Det var Ewa Åkerlind, Christine Edhäll, Lotten Skeppstedt och Anna Svedbom.

Får man publicera sin text på nätet om man vill bli utgiven sedan?

Panelen besvarade ganska många frågor och krossade en hel del myter. Längre diskussioner markeras med fetstil.

Varför ska man ha en agent? Om man har en agent så betyder det att flera personer är involverade och står på ens sida, och de blir ett bollplank. De kan hantera administrationen, vilket tenderar att växa mycket, framför allt när man ska ges ut internationellt (ett bra sätt att öka chansen att försörja sig på skrivandet). Ofta läser agenten förstaversionen och blir ett filter innan förlaget. En stor fördel är att agenten gärna diskuterar hela författarskapet ur ett strategiskt perspektiv – vart man är på väg, hur bok 2 och 3 kommer att se ut, om man har tänkt att lansera sig utomlands och liknande frågor.

Utomlands är agenter mycket vanligare och ett krav för många förlag för att över huvud taget läsa ett manus. I Sverige har det startats flera agenturer senaste åren. Tidigare var det därför de stora förlagen som hade egna agentavdelningar, men senaste åren har ibland författare gått från förlagets agentur till en annan utan att byta förlag. Det kan ibland ses som ett förlorat samarbete att byta förlag och är ett tecken på att författaren och förlaget har förlorat respekten för varandra. I Sverige är vi fortfarande ganska trogna förlagen, eftersom det finns relativt få agenturer. Det är dock ett stort jobb att byta förlag och kan ses som opportunt eftersom förlaget lagt ner stora resurser på att bygga ett varumärke. Just relationen var något som såväl agenter som förläggare tryckte på.

Hur blir man utgiven? De presenterade fyra vägar: Både förlag och agenturer letar aktivt efter texter och tar kontakt med författare, så alla utgivna författare har inte skickat in sina texter. En metod som man kan använda sig av är att bjuda förläggare på lunch och pitcha sin idé. Självpublicerade texter som säljer bra tas ibland in, arbetas om och ges ut. Och evenemang är bra tillfällen att träffa bra, trevliga människor med bra historier.

Den digitala utvecklingen gör att framför allt ungdomar delar sina förstaversioner på exempelvis Wattpad, får feedback av läsare och skriver om, vilket gör att de snabbt utvecklas som författare. Det här föranledde frågan om ett manus blir ”förverkat” eller blir outgivbart om det redan lagts ut på internet. Där rådde skilda meningar: Ewa Åkerlind menade att en redan utgiven bok blir svårare att sälja, särskilt om man inte gör en total omredigering, ompaketering, etc. Lotten Skeppstedt menade å andra sidan baserat på en undersökning av Johan Svedjedal att de flesta författare på Bonniers innan de blivit utgivna tryckt upp böcker själv eller börjat på ett mindre förlag. Genom att publicera sig på nätet eller i en egenpublicerad tryckt utgåva kan nya författare skaffa en läsarskara som sedan följer med när boken kommer. (Jämför gärna Wilderängs diskussion från dag 1.) Vissa imprints särskilt i USA ger ut böcker digitalt till en billig eller låg kostnad för att få feedback så att de senare kan ge ut bok 2 eller 3 ”på riktigt”. Inte så många förlag undviker det, enligt Skeppstedt. Alla var dock överens om att förlagsarbetet till stor del handlade om att stötta det framtida författarskapet. Därför är agenturmodellen en fördel, eftersom de för diskussioner om författarskapet. Det är även något som fåpersonsförlag ägnar sig åt. Trevliga, bra personer är lika viktigt som ett bra manus, eftersom man ser längre än en enskild bok. Oavsett lönar det sig att tänka igenom en strategi när det gäller digital publicering.

Hur lång tid tar det att ge ut en bok? Två motfrågor: Varför så bråttom? Är det inte bättre att boken blir bra? Det tar tid att göra en bok. Om det kommer in ett manus om ett extremt aktuellt ämne som dessutom är mycket välskrivet går det att ta snabbspåret, men det är sällsynt.

Vad kostar det med en agent? Det brukar inte kosta förrän författaren fått ett avtal med ett förlag, och då tar agenten provision på vinsten. Det är en investering för både författare och agentur.

Vad är förlag ute efter? HarperCollins är ute efter feelgood med hjärta och humor (det var något som alla sökte efter). Harlequin – svensk romance, hetare manus. Ordberoende söker efter sånt som går att marknadsföra, sånt som går att relatera till. Type & Tell ville gärna att deras böcker skulle plockas upp av förlag och ges ut. En försäljningskanal är bokhandlare. De vill gärna ha chicklit med 40-50-åringar och livspussel, eller böcker med lite busigare 60+-kvinnor. Agenterna sa att de inte är så bra att leta efter trender och följa andras förväntningar utan ville se till individuella författarskap.

När det gäller försäljning utomlands kan ibland utländska förläggare låta bli att bli imponerade av svenska försäljningssiffror, så ofta är det bra att lansera utomlands tidigt, så att man säljer rättigheterna på förväntningar, snarare än på bevisad försäljningskraft.

För att skicka in till dem som var på scenen ville de ha de första 50 sidorna text, ett synopsis (som inte var en baksidestext, utan hela historien) på 1-2 sidor, ett ordentligt följebrev som förklarar vad man vill med sitt författarskap. Instruktioner finns på förlagens webbplatser.

Kan dåliga texter förfölja en och göra det svårare att bli utgiven? För det första beror det på hur dåligt det är, men oftast inte. Inga förlag undersöker alla blogginlägg en författare har inför publicering, utan det handlar bland annat om hur stor läsarkrets som författaren har lyckats skapa.

Efter en kort paus klev Björn Ranelid fram som talare.

De fem sakerna man inte kommer undan

Ranelid förklarade att orden är det mäktigaste i universum eftersom de kan återuppstå från de döda. Han beskrev också att vi är unika och därför skriver på vårt unika sätt. Det universum man skapar när man skriver måste alltid vara större än det man berättar. Hitta 2-3 konstruktiva vänner istället för att få en massa negativ kritik.

Därefter räknade han upp de fem sakerna man inte kommer undan när man skriver skönlitterärt:

  1. berättarperspektivet (förstaperson, d.v.s. ”jag”-texter, eller tredjeperson, d.v.s. ”han” eller ”hon”-texter)
  2. tiden
  3. rummet
  4. persongalleriet
  5. språket – framför allt citattecken, förkortningar och skillnaden mellan ”jag” och ”man”

Läs de bästa: Kerstin Ekman, Peter Hoeg, Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer.

Låt inte åldern spela någon roll. Författare debuterar vid olika åldrar.

I övrigt bör Ranelid upplevas.

Efter att fler 3-minuterspresentationer fått utrymme (se Författarklinikens Facebook-sida) fick Susanna Alakoski ta över mikrofonen.

Jag talade finska. Jag talade svenska. Jag vet inte hur det gick till.

Alakoski berättade hur skrivande är märkligt på det sättet att det inte finns lika många kurser i det som det gör i de flesta andra ämnen. Hennes eget skrivande började med att hon sökte in på Skurups skrivarlinje, då det blev officiellt att hon ville bli författare. Där fanns för första gången andra nördar som ville prata om texter. Hon var självkritisk och blyg men var en av få som blev utgivna, så det var en liten revansch.

Delar av det Alakoski pratade om handlade om skillnaderna mellan fiktion, biografier och dokumentär text. Eftersom Alakoski är intuitiv och hellre skriver om ämnen än planerar och skaffar en överblick över berättelsen är fiktiva texter mer passande för henne. Man får ju ljuga, förbättra och försämra, och är friare i språket. Däremot är det inte säkert, som många tror, att det behöver vara terapeutiskt bara för att man skriver om något som ligger nära vad man själv varit med om.

Alakoski menar att det var svårt för henne att skriva biografiskt eftersom hennes biografi löd: ”Jag talade finska. Jag talade svenska. Jag vet inte hur det gick till.” Hon har gett några tänkbara förklaringar, men är inte säker. Dessutom uppstod frågan när hennes läsare ville veta om det som stod i biografin var sant och ingen frågade om det som hänt i verkligen kunde ha varit värre än det hon beskrev, vilket det ofta var. Ett problem med biografier, som Alakoski hade, var att det fanns någon slags krav på att det skulle vara kronologiskt, men att hennes skrivande är fragmentariskt och hoppar fram och tillbaka. Och biografier brukar handla om stolta yrkesliv och/eller en enskild ihållen känsla. Det, tillsammans med att biografier tenderar att levera svar, medan Alakoski hela tiden stöter på nya frågor och förlopp, gjorde att hon undvek biografier in i det längsta. Till slut skrev hon en biografi som ett experiment, och ifrågasatte formen samtidigt som hon använde sig av den.

Dokumentärromanen har problemet att man gör anspråk på sanning, men att man påverkas av att delar av ens minne formades när man var barn eller ungdom.

För att det ska fungera, menar Alakoski, att man måste höja berättelsen så att den inte bara handlar om en människa, utan även andras fattigdom, exempelvis.

Hennes avslutande tips handlade om att tänka i ämnen och beskriv känslor. Flöde är en kort sak. Därefter kommer att skriva om, jobba i sjok och kolla kronologin, etc. Tänk att ni ska skriva många saker och att ni ska få in rätt sak i rätt bok.

Sista punkten i programmet var Jenny Fagerlund som intervjuades av AC Collin.

Man måste våga tro på sin texts värde

Fagerlund, som förra året vann Harlequins tävling och kommer ut med en bok, berättade om processen att skriva boken. Hon hade fått sin bok refuserad och hade fått kritik, men när hon fick en månad på sig att skicka in till tävlingen fick hon äntligen skäl att genomföra omskrivningen. Det råmanuset putsades och hon rensade ner 3 huvudpersoner så att bara 1 återstod och fördjupade henne. Hon fick mycket stöd från sin redaktionschef. I början fick hon veckovisa avstämningar med sin redaktör, men senare kunde det gå flera veckor emellan.

Enligt Fagerlund hade hon stora fördelar av att vara journalist: hon är van vid att skriva och göra research och likaledes textkritik och feedback. Men att skriva skönlitterärt är friare.

Fagerlund tryckte på att man måste våga tro på sin texts värde och ge sig själv chansen. Hon har bland annat åkt hem tidigare från semester för att bli klar och gett avkall på annat som låg i vägen. Till slut sade hon upp sig från sitt jobb.

Hennes tips är att förutom romance-genrens A och O, d.v.s. kärlekshistoria och i feelgood-genrens lyckliga slut, så är det viktigt att hitta hinder som är spännande. Därför läser hon nästan enbart böcker i sin genre.

Som avslutning gav Ann och Jens ut goodie bags och berättade att nästa års författarklinik äger rum den 22-23 oktober. Vi ses väl då?

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
4 comments on “Författarkliniken dag 2
  1. Kim M Kimselius skriver:

    Oerhört intressant och givande, som dina texter alltid är, Lennart!
    Kram Kim 🙂

  2. Nina Falkestav skriver:

    Toppen med sammanfattningar,och, jodå,vi ses!

4 Pings/Trashbacks för "Författarkliniken dag 2"
  1. […] Uppdatering: Här är Lennarts sammanfattning av dag 2. […]

  2. […] om hjälp att få, även utanför förlagsvärlden: korrekturläsare, sättare, omslagsdesigner, agenter och naturligtvis lektörer. Att ta den hjälpen är ett av de viktigaste stegen man kan ta för att […]

  3. […] Årets största författarkonferens heter Skriv2016. Platsen är Dieselverkstaden. Det är en fortsättning på förra årets Författarkliniken, som jag besökte och skrev ”protokoll” över (dag 1, dag 2). […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*