Skriv2016, dag 1

Årets största författarkonferens heter Skriv2016. Platsen är Dieselverkstaden. Det är en fortsättning på förra årets Författarkliniken, som jag besökte och skrev ”protokoll” över (dag 1, dag 2).

Även i år kommer jag att beskriva vad som händer. Jag ska försöka att hålla mina böcker utanför det hela, men en bild från mitt bokbord får representera den bokmarknad (”Mässan”) som finns på plan 2.

Vi börjar med några bilder från Dieselverkstaden innan konferensen är igång.
dsc_0012 dsc_0010 dsc_0009 dsc_0007

Inledning

Ann Ljungberg och Per Adolfsson inledde med att prata om Författarkliniken och tidningen Skriva, som fått nytt format och ny design och numera har två distinkta delar: hantverk och inspiration.

Därefter kom en diskussion om författaryrket som ganska ensamt, och behovet av sociala sammanhang, så Skriva funderar på att göra fler liknande projekt, om intresset finns. Fyll gärna i den enkät som kommer efter konferensen.

Hashtaggen #skriv2016 är den som används på sociala medier (Twitter, Instagram, Facebook).

Dessutom nämndes den lektörsutbildning som Ann Ljungberg driver, och de tio lektörer som går den utbildningen presenterades.

Martin Schibbye

Martin Schibbye

Martin Schibbye

Schibbye driver Blank Spot Project, men är, som han nämnde, mest känd för att ha varit fångad i 438 dagar tillsammans med Johan Persson. När de släpptes ropade flera av de andra fångarna att de skulle låta världen veta vad som hänt där. Det driver honom fortfarande. Han beskrev hur ljuden är det som han minns mest, och trodde i början att ljuden var hur fångvaktarna spelade innebandy, men insåg sedan hur underligt det är att spela innebandy i Addis Abeba och att det istället var tortyr.

För att inte bli kall gick han runt. Då blev han yr. Till slut kom han tänka på att det stod i en bok att man kunde gå i 8:or.

Schibbye insåg ganska snabbt att det var en utmaning att han inte hade tillräckligt med utantillkunskap. Han kunde lite låtttexter, men önskade att han hade lärt sig att han hade fler dikter och sånger utantill. Det gjorde att han tänkte att äldre generationer som hade fått lära sig vad engelsmännen kallar sig ”Knowledge by heart” – sånger, dikter, psalmer, kungelängder, etc, – skulle ha gjort tiden i fängelse lättare.

En annan räddning var att man behöll sin värdighet, att behålla sin normala dygnsrytm och sina rutiner, som att träna och bädda sängen. Det gick fortare om man fortsatte att dela in tiden dagar. Men delvis påverkade litteraturen. Schibbye berättade om hur cellen hade lysrör och att han tänkte att det var ett sätt att orsaka sömnbrist. Men när hans kollega Johan Persson kom frågade han: ”Ska vi inte släcka lampan?”. Det fanns en knapp för att släcka. Det var pinsamt för honom, men det var också en bra läxa för honom att inte alltid lita på litteraturen.

En av Schibbyes och Perssons medfångar, en kvinna som gick med högburet huvud, blev deras mentor och skickade brev till dem. Hon beskrev där hur hon ville att de skulle lova att berätta för omvärlden att hon är journalist, inte terrorist. Hon gjorde också tydligt att hon visste att det var ett farligt val att vara journalist, men att det fanns en styrka i att tänka under fångenskapen att det hela kunde bli ett reportage. Det gav lidandet mening och gav henne mod att stjäla papper och penna och anteckna, och att tänka på det som hände som bra scener snarare än som lidande riktat mot henne. Det gjorde också att hon kände att hon hade överlistat fångvaktarna, något som stärkte henne. Schibbye tog de orden till sig och började också anteckna, med vad som kan kallas en ”journalistrustning” på sig. Det fungerade inte alltid, men det gjorde tillvaron lättare.

Men ändå utvecklade de en rädsla för att prata om politiska saker. Till och med på nätterna var de rädda för att ha råkat säga något i sömnen. De censurerade sig själva, och det gjorde att de insåg att de behövde ta initiativet. De startade ett bibliotek genom att skicka en propå genom ambassaden. Det kom därefter massor av böcker från vänner och okända. Men böckerna gick genom censur, så många av de som handlade om kontroversiella ämnen hamnade i högen som inte kom in i fängelset. Ändå var det förvånansvärt vilka böcker som kom vidare: Aleksandr Solzjenitsyn (som skrev om Gulagfängelse), George Orwell, Franz Kafkas Processen, etc. Det verkade som att de som skickat böcker med en baktanke, och att fängelsecensuren hade missat de baktankarna. Men effekten blev också att fångarna började diskutera andra saker än litteratur: diskussioner utifrån Den gamle och havet fick en fånge som Schibbye hade sett som knarksmugglare att se som den fiskare han en gång var. När gruppen fick tag i Richard Dowdens bok Africa ville alla läsa om sina egna länder. Men det fanns också 13-14-åriga barn i fängelset, som fick engelska översättningar av Mio min Mio. Schibbye och Persson blev dock polisanmälda för Lonely Planet-bok, eftersom det fanns en karta i den och Schibbye och Persson var anklagade för terrorism. De insåg då att biblioteket skulle kunna förvärra deras situation och de bad människor att sluta skicka böcker. Istället övergick de till musicerande och att odla kryddor, båda som intiativ för att göra något eget, som inte var styrt av fängelse.

Schibbye och Persson försökte muta poliser för att få in böcker. Det gick inte, vilket var märkligt, med tanke på att det gick att muta vakterna för att få tag på knark. Schibbye tänkte att det ligger något vackert i att auktoritära stater inte vågar ha just böcker.

Medfångarna ville bli omnämnda, trots att det var farligt. De som inte blev omnämnda med namn blev arga. Schibbye svarade att det var för att skydda dem. Det gjorde dem bara argare. ”Skydda mig?! Det är ju enda chansen för mitt namn att bli spritt!” Dessutom är det en risk de tar medvetet. De är ju redan dömda till fängelse, så vad mer kan hända?

Att smuggla ut anteckningarna var en utmaning. De använde bland annat frun, men försökte även att smuggla ut anteckningarna i en modell av ett Vasaskepp. Polisen tyckte att det var misstänkt att bygga ett krigsskepp och beslagtog skeppet, men hittade då bara toapapper. Andra vägar gjorde att de kunde smuggla ut saker i små mängder och han hade därför 16-17 fulla kollegieblock när han kom hem.

På grund av fängelset missade Schibbye sin första deadline, men när han och Persson hade släppts fria kom nästa utmaning, nämligen när han skulle skriva om sina upplevelser och de andra som satt i fängelset. Han var pressad att skriva sin bästa bok någonsin, vilket gjorde att första året utanför fängelset var värre än sista året i fängelset. Han blev tvungen att metaforiskt gå in i fängelset igen. Det var ett högt pris att betala för omgivningen, men efteråt hade han skrivit sig fri och kunde gå vidare i livet. Eftersom han inte tror på ånger, utan på att gå vidare, känner han att den händelsen inte ska få ta mer än 14 månader, men han brinner fortfarande för att berätta om situationen där. Han gör fortfarande resor, även om han med facit i hand inte gått över gränsen.

Situationen efteråt i Etiopien är ännu värre: fler journalister inspärrade, och landet har blivit en vit fläck.

Schibbye och Perssons bok och fler incidenter mot journalister har påverkat utbildningen för journalister: det talas mer om säkerhetsaspekter. Journalister är inte längre respekterade, utan det pågår jaktsäsong, vilket betyder att man måste hitta ett nytt sätt att rapportera.

Framgångarna med boken 438 dagar är ett tydligt motbevis mot journalistikens kris: 180 000 ex av boken är sålda, så suget finns fortfarande. Glädjande nog har många ungdomar läst boken.

Snabbmingel

Innan snabbminglet visade Ann Ljungberg en kort film med nätverksspecialisten Cami Baker, som har skrivit Mingle to Millions. Hennes tips var:

  1. Lär känna få, inte alla, dem du minns, 3-5 personer, långa konversationer
  2. Kom tidigt och använd pauserna för att nätverka, stanna och finns kvar
  3. Samverka istället för att konkurrera
  4. Ställ engagerande frågor, istället för att prata arbete

Ann Ljungberg lade till att man ska släppa de första, vanliga frågorna (vad jobbar du med? etc): gå istället in på de roliga frågorna: Vad skriver du?, Varför är du här? Och prata med folk du inte känner.

Research med Anders Fager

Anders Fager har bett att få sin del av dagen borttagen.

Starka känslor – Anders Fager

Anders Fager har bett att få sin del av dagen borttagen.

Simona Ahrnstedt

Simona Ahrnstedt

Simona Ahrnstedt

Därefter tog Simona Ahrnstedt över scenen och berättade om hur det gick till att bli utgiven i USA.

Ahrnstedt började skriva vid 40. Hon hade dock alltid velat att hon ville skriva, men däremot visste hon inte vad. Hon visste bara vad man borde skriva: djupt eller deckare. Men då fick hon insikten att hon skulle skriva det hon ville läsa, nämligen en kärleksroman, inte om ljum kärlek, utan om stor passion. Det skulle finnas erotik och humor, och det skulle sluta lyckligt. Det här kallas romance, världens största litterära genre, som är dubbelt så stor som deckare. I Sverige var den praktiskt taget okänd när Ahrnstedt började, men den var mycket stor i anglosaxiska världen. Det här gjorde att Ahrnstedt blev refuserad med sin historiska kärleksroman flera gånger, ända fram till 2010. Därefter skrev hon tre stycken. Sedan har hon skrivit tre samtida kärleksromaner. Ingen i Sverige visste vad det var för genre vilket gjorde att det var stora problem att få läsarna och bokhandlarna att förstå vad det var. Det är fortfarande många som inte har hört talas om romance i Sverige. Men långsamt började det luckras upp och finns ett nyfiket intresse. Nu kan man säga att Ahrnstedt har infört en genre i Sverige.

Hittills har Ahrnstedt skrivit sex böcker. När hon hade skrivit sin andra samtida bok, En andra hemlighet, fick hon ett SMS från sin förläggare om att ett amerikanskt förlag var intresserat av att ge ut tre av hennes böcker. Ahrnstedt trodde att förläggaren hade skickat fel och tyckte att det var enormt oseriöst, tills hon fick veta att det verkligen fanns ett intresserat amerikansk förlag. Därefter kom det som Ahrnstedt anser är svenskans vackraste ord:

Budgivning

Ahrnstedt och hennes svenska förläggare vägde de olika buden och kom fram till att de ville ha det amerikanska förlag som erbjud en lägre summa och inte tillhörde något av de största, men å andra sidan ville köpa rättigheterna till flera böcker. Orsaken är komplicerad: den som drömmer om att blir antagen ser nästan alltid bara fram till själva antagandet, men väl där (och gärna tidigare) måste man börja tänka på att böckerna ska sälja också. Därefter måste man skriva en ny bok som i sin tur ska sälja. Det är den eviga trappan, att man alltid behöver göra mer, för annars är drömmen över. Men i USA är marknaden enormt mycket större och konkurrensen hårdare. USA är självförsörjande, och har så väldigt skickliga författare att konkurrera med. Dessutom har egenutgivningen kommit väldigt långt, även på topplistorna. Som om inte det vore nog är läsarna skeptiska till översatt litteratur. I Sverige är kanske 50% av böckerna i en vanlig bokhandel översatt. I USA är motsvarande siffra för översatt litteratur 2%, varav de flesta naturligtvis inte är svenska. Men just nu finns en nyfikenhet på skandinavisk litteratur. Därför gick Ahrnstedt och hennes förläggare med på ett lägre bud, men som erbjöd mer tid för Ahrnstedts böcker att börja sälja varandra och göra hennes namn mer känt. Förlaget köpte dessutom världsrättigheterna på engelska, och kan sälja vidare till andra länder på engelska. Samtidigt köpte de rättigheterna till ljudböcker, vilket är ovanligt i USA. För Ahrnstedt lät det som en dröm.

Ahrnstedt pratade därefter lite om vad som krävdes för att sälja till USA: Boken måste vara bra, inte riktad mot vad författaren tror passar en amerikansk marknad, utan välskriven. Det betyder att den ska vara unik, med en tydlig röst. Det är som en helt annan liga. Det blir lättare om boken har sålt bra i Sverige. Däremot är det ett krav att författaren har en agent, för amerikanska förlag öppnar inte ens försändelser från författare utan agent. Det blir en mellanhand som filtrerar bort de värsta manusen. Agenten hjälper också till med att få överblick. Exempelvis ger de hjälp med kontrakten. Det kan ofta vara 2 månaders arbete för att utforma kontrakten. Därför skrev hon bara på och litar på deras juridiska kunnande. Visst frågar de henne, men man har egentligen inte så mycket förhandlingsmån när väl kontraktet kommer.

Ahrnstedt lät översätta sin första samtidsromance till amerikansk engelska för egna pengar eftersom hon trodde så mycket på den. (Det kostade över 100 000 kr.) Ändå fanns det såklart inga garantier. Efter översättningen, som var riktigt bra gjord, fick hon korrläsa själv. Det fanns många fel, trots den duktiga översättaren. Bland annat blev ordet ”ökänd” översatt som om det varit ordet ”okänd”.

Därefter har Ahrnstedt även redigerat i samband med amerikansk förläggare. Då fick hon exempelvis förklara vad Östermalm och Södermalm är, och andra kulturspecifika ord, såsom miljonprogrammet, utan att det blir en lång redovisning.

Ahrnstedt tror att amerikanerna gillade följande saker med hennes böcker: de svenska miljöerna (och det var inte bara de svenska somrarna, eftersom en av böckerna utspelar sig på vintern), jämställdheten trots att böckerna utspelar sig i den absoluta ekonomiska eliten, feminismen och samhällsskildringarna och svenska strukturer, som att man kan kompromissa utan att sälja sin själ. Det genuina tror Ahrnstedt är det viktiga.

Förläggaren hade synpunkter på upplägget, men inte på sexet, som folk tror. Hon har också fördjupat karaktärer och bytt plats på saker. Hon har skrivit om boken på engelska. Först när hon får kommentarer bryter Ahrnstedt ihop, men sen inser hon vilken chans det är att lyssna på den som har 15 års erfarenhet. Det är världens bästa utbildning i att skriva. Då kan man svälja prestigen. Det är precis samma bok, fast saker är ändrade. Att redigera en redan utgiven bok, utvecklar hennes kreativa sida. Erotik på engelska är lättare, och som Ahrnstedt sade, då kan hon använda sina favoritord.

En egenskap med att ha agent som många kanske inte tänker på är att man förlorar mycket av kontrollen. Man får till exempel inte vara med om att bestämma omslaget.

På frågan om hur man hittar en agent, berättade Ahrnstedt att hon kontaktade Nordin Agency, som är den äldsta i Sverige. De tackade nej tre gånger. Då blev hon sur, så när de kontaktade henne tackade hon nej två gånger. Numera kommer de dock överens, vilket är viktigt. Alla agenturer tar emot opublicerade manus, men det gäller att vara enveten och ha tur, samt att skriva en riktigt bra bok.

I USA kostar bokturnéer för mycket. Man måste sälja bättre för att det ska bli bokturnéer. Därför använder de internet mycket mer istället. Där är bloggare viktigare och Ahrnstedt har gjort flera intervjuer mejlledes. Inbundna böcker säljer inte lika mycket i USA. Därför hoppas Ahrnstedt mycket på pocketversionerna, särskilt som böckerna har fått fina recensioner och många recensioner.

Att resa till USA blev makalöst roligt och surrealistiskt för Ahrnstedt. Innan hon ens visste att hon blivit antagen hade hon sparat ihop pengar för att resa till en stor romancemässa och när hon blivit antagen passade hon på att boka in ett möte. Sedan hörde tidningen Filter av sig och ville följa med för att göra ett reportage om Sveriges största romanceförfattare. De skickade även en fotograf. Så när Ahrnstedt kom till förlaget hade hon ett litet följe, vilket måste ha fått henne att se ut som en superkänd författare – även för det ”lilla” förlaget som hade tre våningar, och äkta konst på väggarna, med anställda som såg ut som i en Sandra Bullockfilm. Ahrnstedt beskrev det som ren lycka (och tänkte att det var det hon skulle ha beskrivit i Anders Fagers övningar ovan…).

Ahrnstedts avslutande råd var att inte räkna med att bli rik. Nästan alla andra jobb har bättre timpenning. Därefter hänvisade hon till Instagramkontot Romance Ever After där hon och flera andra skriver och lägger upp bilder om livet som romanceförfattare.

Sara Lövestam

Sara Lövestam, som var med på Författarkliniken 2016, var nästa person att äntra scenen. Hennes presentation hade titeln ”Misstag utan vilka mitt författarskap inte skulle vara sig likt”.

Lövestam bestämde sig för att skriva tidigt och började också läsa tidigt. Det föranledde en situation när hon bytt förskola vid tre års ålder och pedagogen visade bilder på blommor. Lövestam visste namnen på dem alla, vilket förvånade fröken. ”Hur kommer det sig?” Lövestam tittade lika förvånat tillbaka: ”Det står ju på korten.”

Redan vid nio års ålder skrev hon sin dagbok för sina tänkta läsare. Hon visade bland annat hur hon varit på besök i Zimbabwe. Hon skrev mycket. Det fick effekter. I skolan fick hon så mycket beröm för sina uppsatser att hennes författardrömmar fick nya vingar.

Vid 19 tänkte hon sig att hon skulle skriva sin första roman. Det verkade bara vara som en längre uppsats.

Lövestams första roman handlade om en tjej som var 19 år och bodde med sin kille, men egentligen gillade tjejer. Som av en slump var det också en beskrivning av hennes eget liv. Den blev bara 35 sidor lång, vilket hon snabbt insåg var på tok för kort. Så hon lade till en berättelse om hur en granne gömde flyktingar, men eftersom hon inte visste så mycket om ämnet blev det bara 10 sidor till.

Det var då hon insåg sitt första misstag.

Misstag 1: Att tro att är lätt att skriva en bok

Hon hade bara staplat noveller. Men till sitt försvar anförde Lövestam att hon till slut kom på att hon behövde tänka ut en story som är längre. Så hon skrev en till bok.

Nu hade hon kommit ut. Hon skickade in boken till tre förlag, eftersom hon ville ställa förlagen mot varandra så att hon kunde ta det bästa erbjudandet.

Resultatet blev att hon fick flera refuseringar. Den passade inte in i utgivningen. De tyckte om språket som de ansåg var nyanserat, och såg gärna fler. Men så var det en kommentar till: ”Din historia är förutsägbar och dina karaktärer är endimensionella.”Ändå var historien baserad på hennes liv och på verkliga personer – och det handlade ju om en tjej som var ute och letade partners och i slutet insåg att hon egentligen var kär i sin bästa vän. Vad kunde vara mer oförutsägbart än det?

De negativa beskeden ledde till flera års frustration, tills Lövestam insåg att hennes lärare kanske menade att hon var bra i jämförelse med eleverna, inte med författareliten. Kanske hade hon fortfarande något att lära sig. Även om lärarna kanske hade kunnat ge konstruktiv kritik, fanns det ett misstag hos Lövestam själv.

Misstag 2: Att gå in med stort ego

Lövestam började ta fasta på refuseringsbrevet och funderade över vad som är bra rollfigur, och vad som är oförutsägbart. Hon hade läst mycket, så det hjälpte såklart, och kunde utan tvivel tänka efter två steg till innan hon skrev nästa bok. Hon hade helt klart insett sitt tredje misstag:

Misstag 3: Att inte lyssna på kritik

Lövestam började fundera på vad hon skulle skriva om istället för att skriva om sig själv. Istället kom hon på att att hon borde skriva sånt som hon själv skulle vilja läsa. Till och med om osympatiska människor. Efter att sett en dokumentär om män som tänder på kvinnor som är amputerade fick hon en idé: Tänk om jag var en sådan som tyckte om det och andra ogillade det! Hur skulle det vara? Det skulle innebära en enorm hemlighet.

Det ledde till romanen Udda på Piratförlaget. Udda blev utsedd till vinnare i tävlingen Bok-SM. Eftersom det var första gången tävlingen hölls, och den aldrig hölls igen, är Lövestam regerande SM-mästare i bok.

Nästa bok blev dock något helt annat, och nästa blev också något som bröt mönstret från de tidigare böckerna. Som Lövestam förklarade älskar förläggare koncept. Det är därför de (numera) älskar Simona Ahrnstedt. De har ringat in henne. Lövestam, däremot, var svårare att ringa in. Hon skriver olika genrer, stil, tjocklekar. Det beror på att hon blev trött på den ena genren och bytte. Som hon uttryckte det: ”Att göra sista redigeringsrundan är som att gräva upp en död pojkvän och hångla igen.” Arbetet har gjort att hon har blivit så trött på idén, att hon skriver motsatsen.Det ledde till att Lövestam insåg nästa misstag.

Misstag 4: Att inte definiera mitt författarskap

Lövestam har förstått att det kanske är ett misstag att inte hålla sig till en genre, eller ens ett förlag, även om hon numera håller på med en deckarserie i fyra böcker, varav två är färdiga. Hon har skrivit grammatikböcker, ungdomsböcker, etc.

Men det finns fördelar med det också. En av fördelarna är att hon samlar ihop läsare från olika genrer, som numera följer hennes karriär. Det leder till att de läsare som gillar en genre prövar på nya genrer. De befruktar varandra, även om det tar längre tid att bygga upp den läsarskaran.

Framgångarna har fört med sig att Lövestam fått allt fler förfrågningar, vilket naturligtvis är kul. Men det har fått henne att inse ett femte misstag.

Misstag 5: Att säga för mycket ja

När man säger ja för ofta blir tiden splittrad. Lövestam känner oftare att hon längtar efter att allt hon lovat att göra ska bli klart. Särskilt krångligt är det eftersom ett ja inte bara betyder att hon ska skriva, utan också att texten ska redigeras, att det ska marknadsföras, etc.

Lövestam sammanfattade att de där misstagen i slutänden kanske var en fördel och en förutsättning för att hon skulle vara där hon är idag. [Se även boken 10 misstag författare gör, som jag, Kim M. Kimselius och Kristina Svensson skrivit]

3-minutersutmaning

Den sista punkten för dagen var en serie 3-minuterspresentationer. Följande var de som pratade:

Festen

dsc_0018dsc_0021På kvällen fortsatte drygt 70 av deltagarna att umgås i festligt samkväm. Det blev allsång och faktiskt lite dans, med hjälp av en duo som fick författarna att slappna loss.

Under festen fick vi också några fler 3-minuterspresentationer från följande personer:

Dessutom fick vi höra ett par korta berättelser.

Dag 2

Dag 1 följdes, förutsägbart nog, av dag 2, som jag berättar mer om i nästa inlägg.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivtips Taggar: , , , , , , , ,
0 comments on “Skriv2016, dag 1
2 Pings/Trashbacks för "Skriv2016, dag 1"
  1. […] än ett dussin timmar efter att dag 1 av Skriv2016 slutade, började dag 2. Det regnade lätt vid Dieselverkstan. Många av oss hade inte bara varit […]

  2. […] sista punkten på Skriv2016 (dag 1, dag 2) var en lektörs- och skrivcoachpanel där jag deltog tillsammans med Ann Ljungberg, Anna […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*