Aristoteles – Struktur del 2

Det här är del 2 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Omkring 335 f.Kr. (efter det grekiska dramats guldålder) skrev Aristoteles det första litteraturteoretiska verket, Om diktkonsten. Hans verk är egentligen inte ett uppfinnande av regler, utan en sammanställning av “best practices” baserat på studier av tidigare pjäser (eftersom det fanns betydligt mer dramatik än andra typer av texter). Det han beskriver är mer komplext än så, men kan i korthet beskrivas så här:

Protagonisten råkar på grund av ett eget fel (hamartia) ut för en förändring (peripeti) eller en upptäckt (anagnorisis) som vänder intrigen helt och hållet. Det får protagonisten att lida (pathos) vilket leder läsaren att uppnå “rening” (katharsis).

Aristoteles teori skulle också kunna presenteras i listform, vilket senare i stort sett har blivit standard för att beskriva andra strukturer. Då skulle den se ut så här:

1. Hamartia – eget fel

2. Peripeti – förändring

3. Anagnorisis – upptäckt

4. Pathos – lidande

5. Katharsis – rening

När man delar upp Aristoteles på det sättet finns det säkert många som undrar över varifrån tanken kommer på att Aristoteles skulle förorda en tredelad struktur (början, mitt, slut). Det Aristoteles diskuterar då är var en intrig är, snarare än hur den är uppbyggd. Han menar att en intrig bör vara enkel, och att intrigen bör börja där det inte finns något av vikt som föregår den centrala händelsekedjan och sluta där det inte finns något av vikt efter den centrala händelsekedjan. När han å andra sidan diskuterar hur intrigen ska byggas upp talar han om de fem delarna ovan.

Redan hos Aristoteles finns det två element som kan förekomma i olika ordning (2 och 3), vilket vi ska se senare, snarare är regel än undantag.

Lägg gärna märke till att de olika stegen är en blandning av känslotillstånd och händelser.

Går det att använda Aristoteles dramaturgi fortfarande? Javisst, fast problemet med den modellen är att den ursprungliga texten begränsar användningen en del, till exempel vad gäller vilken sorts rollfigurer som kan komma på fråga som huvudperson. Däremot finns det mycket att lära sig av att inleda texten med att huvudpersonen har ett fel.

Läser man originaltexten ser man också att de texter som skrivs kan vara hur långa som helst och att författaren inte får mycket hjälp med att placera ut de fem stegen.

Aristoteles sammanställning har blivit mycket inflytelserik. Såväl greker som romare använde den flitigt och den fick en renässans senare också.

Men Aristoteles är bara början på den här genomgången av struktur. Det finns mycket mer att upptäcka. Återkom gärna.

Publicerad i Skrivtips, Struktur Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , ,
0 comments on “Aristoteles – Struktur del 2
6 Pings/Trashbacks för "Aristoteles – Struktur del 2"
  1. […] här är del 3 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar […]

  2. […] den elisabetanska tiden i England började de två fårorna med Aristoteles/Horatius å ena sidan och moraliteterna/de medeltida dramerna å den andra att kombineras. Från de […]

  3. […] antal akter som en text måste ha: han berättar hur den klassiska treaktsstrukturen, såsom Aristoteles beskrev den, ser ut, men säger i samma andetag att det finns många variationer av den […]

  4. […] när ska saker avslöjas, vad är det stora avslöjandet? Ska det vara en tidig klimax eller en klassisk kurva? Finns det andra avgörande händelser på vägen? Ska det vara roligt, spännande? Vilket […]

  5. […] man lägger upp texter dramaturgiskt. Det kunde inte finnas mer än ett tiotal olika, tänkte jag. Aristoteles, Freytag, Robert McKee, John Truby, och några till […]

  6. […] hon om valen och den dramaturgiska kurvan… – den intressantaste saken. Det började med Aristoteles för 2500 år sedan, vilket betyder att det borde ha utvecklats. Cervantes har till exempel en […]