Du behöver inte börja med en smäll

BOOOOOOOOMMM!

“Den stora byggnaden exploderar i en eldboll. Efteråt kommer tryckvågen och slår omkull de tre personerna som står i närheten.”

Är det sådana inledningar man måste ha för att locka läsarna? Varför säger man annars att man ska börja med en smäll?

Hur man inleder en berättelse är naturligtvis viktigt. Det finns andra saker som också är viktiga, såsom slutet, rollfigurerna, temat, språket, strukturen, miljöbeskrivningar, research, etc, men visst är början viktig.

När man ska diskutera hur man skriver inledningar måste man därför särskilja två saker: språket och strukturen. Jag pratar inte om språket här. Det handlar inte om några av de vassa förstameningar som finns. Där finns det tydliga instruktioner, såsom litteraturprofessorn Lars Burmans sammanfattning:

– Första meningen ska skapa nyfikenhet, fånga intresset, och bygga upp en tilltro i förhållandet mellan läsare och författare. Man ska känna att den här personen är värd att lyssna på. Ta till exempel Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Punkt! Ja, var ska prästen annars vara? Varför skriver hon ”äntligen”? Det skapar nyfikenhet. Dessutom är den som en diktrad, med sin rytm och sina allitterationer.

Här finns American Book Reviews lista över de 100 bästa inledningsraderna.

De flesta läsare kan nog förlåta en eller annan dålig mening i början. Och om du tittar på listan över de 100 bästa inledningarna ovan ser du att många av de bästa romanerna saknas på listan.

Jag är därför istället ute efter den större frågan. Inger Edelfeldt beskriver det så här:

– Det har hänt att jag skrivit om början väldigt många gånger och provat olika tonfall, scener och berättarperspektiv. I någon roman, jag minns inte vilken, tror jag att jag testade åtminstone tio olika ”börjor”.

Om vi utökar ordet “början” till att omfatta berättelsens första del, kanske till och med ett par kapitel, då finns det intressanta läxor, som de flesta nästan aldrig pratar om. Och nej, jag irriterar mig inte lika mycket på inledningar som går ut på att folk vaknar från en mardröm eller att folk går upp på morgonen, eller liknande saker. Det jag tänker på är vad som händer i stort. Vad situationen är.

Som att man bör se upp för spekulativa inledningar, intetsägande inledningar och röriga inledningar. Istället kan man skriva rappa, intressanta inledningar. Men vi kommer till det så småningom. Låt oss börja med några av de sätt att inleda berättelser som jag tycker är problematiska.

Krasch, boom, bang

Som jag nämnde tidigare är det lätt att tänka att man måste dra in läsaren i boken med något blodigt, actionfyllt, likfyllt eller sexigt. Gärna alltihop.

Men det finns ingenting så enkelt som att bara skriva PANG eller att skriva en scen där någon stackars sate stryker med. Det kan till och med locka in en del läsare som bara är ute efter något spännande.

Frågan är bara vad som händer efteråt. Finns det över huvud taget någon historia efteråt som är värd att berätta efter det där mordet eller den där explosionen?

Sådana här berättelser ser jag hela tiden från de författare som skriver från början och kommer på vad som ska hända vartefter. Och tråkigt nog är det väldigt sällan någon berättelse blir mer spännande än det var i början. De har tömt sitt krut på första sidan. Det är under förutsättning att de över huvud taget kommer förbi den första vändningen. I värsta fall har smällen i början inte alls med resten av berättelsen att göra och sitter där i början av berättelsen som en bit spenat i leendet på en fotomodell.

Fyrtio år tidigare…

Det hela började för länge sen...

Det hela började för länge sen…

Många berättelser, både verkliga och fiktiva, har sin grund i saker som hände för länge sedan. Historien påverkar oss såväl psykiskt som fysiskt.

Men det finns en oroande trend av att låta berättelsen börja med en händelse som ägde rum för länge sen och sedan hoppa framåt i tiden, även när det inte tillför något till berättelsen mer än att vara en spännande inledning. Det är den tidsmässiga motsvarigheten till att börja med en smäll.

Framför allt är det här ett slöseri när ingen av de personerna som introduceras återkommer senare eller när händelserna bara påverkar en enda rollfigur. Låt det som hände vara begravet om det inte påverkar mer än så.

Vänta, vem var det där?

Det finns en paradox i nästan alla fiktionsförfattares liv: man måste introducera rollfigurer och berättelser tidigt för att de ska hinna utvecklas, samtidigt som man vill locka in läsaren i berättelsen. Det här gör att nästan alla skriver inledningar som ser ut så här:

  • person 1 råkar ut för något
  • därefter överger vi person 1 och besöker istället person 2 som råkar ut för något helt annat
  • sedan överger vi även person 2, och får hälsa på person 3 som involveras i något ytterligare annat
  • som om inte det vore nog, överger vi även person 3 och får möta person 4

Det här sättet att berätta är så vanligt att jag önskar att det fanns ett namn för det. (Lämna förslag i kommentarerna nedan.) Bristen är uppenbar: vi hinner inte fatta tycke eller skapa någon relation till någon rollfigur innan författaren går vidare till någon ny rollfigur. Till slut känner vi oss bara som betraktare, och inte som deltagare i berättelsen.

Jag fattar att det är svårt att introducera så många rollfigurer på kort tid utan att hälsa på dem, men det finns ett annat sätt att tänka på det: måste man verkligen ha så många berättelser om man inte skriver en tvålopera?

Det uppenbara felet

Om huvudpersonen är perfekt från början har berättelsen ingenstans att gå. Rollfigurer behöver på sätt och vis vara idioter. Det här vet de flesta författare, vilket är bra.

Men det finns en sorts berättande som jag har svårt för, nämligen när man ger huvudpersonen ett så uppenbart fel eller inre motstånd att det som läsare inte går att hålla sig från att säga: “Men för sjutton, sluta bara att göra så där, så är alla dina problem och alla andras problem och hotet mot jorden över!”

Inte bara det att rollfigurer behöver någon sorts självbevarelsedrift, de behöver också ha lite mer förändringsvilja än att de ska vilja ha kvar det jobbiga i sitt liv.

Det som krävs, och som så ofta saknas, är något yttre som tvingar dem att behålla det jobbiga. Det får inte vara antagonisten som tvingar dem att behålla det jobbiga, för i så fall kommer de att bli fria bara genom att besegra antagonisten. Det behöver vara något som finns kvar även när antagonisten försvinner så att vi sedan kan se att protagonisten har förändrats.

Hjältens vardag

Ett sätt att visa att hjälten bara är en av oss och har ett stort behov av att utvecklas (se ovan) är att visa hjältens vardag.

Orsaken till att man visar sådana saker är bland annat för att minska läsarens förväntningar på rollfiguren: om den här personen inte ens kan hämta barnen på dagis, hur ska den då kunna stoppa Baron von Elaak från att förgifta luften? Men ju mer vi får se av hjältens vardag, desto mindre effektiv blir berättelsen. Det här handlar om något mer än att rollfiguren inte verkar tillräckligt hjälteaktig. Det här handlar om att läsaren blir uttråkad. Det krävs en balans även där.

I många fall handlar det här också om att författaren inte kan skriva scener där huvudpersonen imponerar. Där återkommer det här problemet även senare i berättelsen. Det hettar aldrig till och huvudpersonen får aldrig riktigt någon scen som betalar läsaren för att den suttit igenom en långsam, lågmäld början.

Åh, nej, nu flyttar jag!

Det måste finnas ett skäl för huvudpersonen att bryta sig loss ur de gamla mönstren, resonerar många författare, vilket är korrekt. I alldeles för många berättelser börjar allt därför med hur huvudpersonen upptäcker sin partner i säng med en annan, eller hur huvudpersonen får sparken från sitt jobb. Det här får huvudpersonen att rycka upp sina bopålar. Först därefter kan den verkliga storyn börja.

Den där otroheten eller det där avskedandet behöver aldrig mer komma upp i historien. Det var ju bara en ursäkt, eller författarens krycka för när det egentligen inte fanns någon orsak. Som en följd härav kommer läsaren att skippa de sidorna nästa gång den läser om boken, om den kommer så långt.

Börja med rätt smäll

Så hur gör man då? Det är ju lätt att klaga.

Lösningen är ganska enkel. Den ser ut så här:

Vad är den riktiga början på berättelsen?

Jag har läst så många manus och böcker där författaren verkar tro att berättelsen verkligen börjar långt tillbaka i tiden, eller med en smäll, eller med att huvudpersonen får sparken. De beror ofta på att de egentligen inte tänker på att göra berättelsen så effektiv de kan. Istället tänker de på de scener som de har skrivit och som de därför desperat vill behålla.

Den verkligt viktiga frågan är nämligen vad den riktiga början på berättelsen finns. Det kan vara en smäll, men det ska i så fall vara rätt smäll.

Som ett exempel: om du har en berättelse som du tror börjar längre tillbaka i tiden, vad är det som gör att du inte berättar om det som hände då istället? Hur kom det sig att det dröjde så länge innan något hände? Och, viktigast av allt, vad var det som satte igång händelseförloppet igen? Kom det fram nya bevis som varit begravda i alla år? Eller fick huvudpersonen en dödlig sjukdom som motiverade honom eller henne att agera? Den sämsta lösningen är om huvudpersonen har vetat allt och kunnat göra allting redan när berättelsen började.

Tänk på det så här: det som hände förut kan vara viktigt för storyn, men det är numera en del av universumet. Det som behövs nu är någon förändring, en katalysator.

Allting som kommer före den förändringen måste du vara extremt övertygad om att det måste vara kvar för att behålla det. Ta bort det annars.

Att arbeta med en katalysator och se vad du behöver för att få igång historien har flera fördelar. Det betyder bland annat att du kan skapa rollfigurer som får igång berättelsen ordentligt, eller att du kan ge en rollfigur du redan har senare i berättelsen en ny uppgift i början.

En annan fördel är att sådana katalysatorer oftast är mycket tydligare för läsaren, så att du slipper dutta med små inledningshistorier för var och en av berättelserna och kan låta allihop flöda från en händelse. Då blir rollfigurernas inbördes relationer oftast mycket tydligare och det som händer mer sammanbundet.

Men den främsta fördelen med katalysatorer är kanske att du automatiskt får en berättelse, så länge du kommer ihåg en sak: förlägg katalysatorn så långt ifrån slutet som det är möjligt samtidigt som det hör till samma sak! Låt oss exempelvis säga att du har tänkt att skriva om ett kärleksförhållande. Istället för att lägga katalysatorn när rollfigurerna träffas, kan du lägga katalysatorn så att den drar i dem att träffas. Om du till exempel låter den ena parten vara änkling kan hans barn berätta om sin pappa i radio, varpå en kvinna på andra sidan kontinenten hör det och blir nyfiken. Vips har du en historia, där vi funderar på om de någonsin kommer att träffas. Dessutom har du Sömnlös i Seattle. Tänk på historien som en gummisnodd och katalysatorn som en bit av gummisnodden som du drar ut så långt du kan. Så fort läsaren drar tag i katalysatorn leder det till resten av berättelsen.

Avslutning

Det här är ett litet smakprov ur min nästnästa bok, om struktur. Den kommer strax innan jul och blir en bra julklapp till alla författare. Innan dess kommer dock Författarens idébok. Lagom till Skriv2016, faktiskt. Mer om Författarens idébok snart.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Mina böcker, Skrivproblem, Skrivtips, Struktur, Uncategorized Taggar: , , , , , , , , , , , , ,
2 comments on “Du behöver inte börja med en smäll
  1. Lena M skriver:

    Jag älskar inledningar! Förutom Kafkas i Förvandlingen är det här några jag gillar: http://betraktelser.lenamjohansson.se/borjor

4 Pings/Trashbacks för "Du behöver inte börja med en smäll"
  1. […] att engagera sig och vill veta mer, då vet du att du har rätt idé. Annars får du arbeta vidare. Inled berättandet med en smäll som har med saken att göra, och sen berättar du den bästa versionen av den idén som du kan komma på och ser till att […]

  2. […] här kallas inom retoriken för ethos. Istället för att börja med en smäll behöver man skapa ett förtroende. Det kan man göra genom att som vår gamle vän Aristoteles […]

  3. […] Det finns såklart fler metoder att skapa in medias res, och många sätt att variera de här metoderna, men med den här inledningen tror jag att du får en bra början. […]

  4. […] är en av anledningarna till att de flesta författare inte brukar ha några problem att komma på spännande inledningar. Men vad händer efter inledningen? Det bekymrar sig betydligt färre om, vilket är en stor […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*