Du är redo

Maya Angelou, som kommer in i historien strax

Maya Angelou, som kommer in i historien strax

I min populära bok Manusförfattarens guide skrev jag en avslutningstext med rubriken “Är du redo?”. Där diskuterade jag hur man kan märka på författare om de är mogna att bli framgångsrika. Jag tror fortfarande att det går att se sådant på författare, till exempel genom att de bryr sig om att ta reda på saker och knyter kontakter genom att hjälpa andra (d.v.s. genom att undvika de vanliga misstagen).

Men nu vill jag vända på det hela.

Jag möter dem då och då: personer som skriver berättelser eller funderar på att göra det, men som aldrig skulle drömma om att göra något med det. Det är okej. Alla kanske inte borde ge ut sina böcker, även om möjligheten finns för alla. Om man inte vill, eller känner att man att andra ska läsa det man skriver, ska man förstås få ha sina texter i fred.

Däremot finns det människor – författare – som drömmer om att någon gång våga ge ut sin bok, men som inte tar ett enda steg för att få boken utgiven, eller ens lägger upp den som print on demand så att de kan få känna känslan av att ha sin alldeles egna bok i sin hand. (Det är en fantastisk känsla. Underlig, men fantastisk!)

Jag tror egentligen inte att det handlar om mod. Många av dem är oerhört modiga inom andra områden. Men just när det gäller skrivandet blir det något annat. “Skriva, det är något som andra gör och det går enkelt och det blir bra på en gång.” verkar de tänka. “Själv är jag ingen författare. Jag plitar lite bara och så kanske det blir någon text ibland.”

För vissa är det säkert så också, men för andra är det här något som håller dem tillbaka.

Det finns ett ord för det här: bluffsyndromet. Fler personer än du tror lider av bluffsyndromet. Maya Angelou, manusförfattaren Chuck Lorre, Sonia Sotomayor (som sitter i USA:s högsta domstol), skådespelaren Emma Watson, affärsledaren Sheryl Sandberg, John Green och trollkarlskomikern Tommy Cooper är bara några av dem. Att ha sådana här känslor är alltså inte ett hinder för att nå framgångar.

Saken är den att alla känner sådana tvivel ibland. Vissa känner det bara större del av tiden och försöker bota det på orimliga sätt – eller ger upp i förtid. Bägge metoderna att handskas med den känslan är tråkiga när personer som vill skriva tar till.

Låt mig därför ge dig några enkla råd, i all anspråkslöshet. (Vad vet jag om dina möjligheter utan att ha läst dina texter?)

  • ta det lugnt. Det är i allmänhet ett bra råd, även om det är svårt att följa. Inte bara för att känslor är svåra att styra, utan för att man aldrig kan vara riktigt säker på vad som är en rimlig reaktion när det inte går som man vill. Men generellt sett är det bra att försöka tänka på att se saker i längre perspektiv: om någon inte tyckte att din text var bra idag, betyder det inte att de inte kommer att gilla nästa text
  • skriv inte ensam. Det är mycket svårare att känna sådana här otillräcklighetskänslor om man har support i närheten. Se till att diskutera med andra författare. Särskilt bra är det om du kan hitta några mentorer som kan hjälpa dig att få perspektiv på misslyckanden, kritik och känslor. Jag garanterar att de alla har varit med om liknande saker själva. Var smidig när du frågar någon om de vill vara din mentor. Ingen vill ha stalkers
  • fundera på vad dina mål är. Jag garanterar att de målen kommer att förändras efter hand. Mina egna mål nu ser helt annorlunda ut än för bara något år sedan. Men bara det att du funderar över dina mål gör det enklare att veta vad du borde göra. Vill du skriva oftare? Vill du sitta längre varje gång du skriver? Eller vill du byta genre? Det vet du bara om du sätter dig och funderar över det. Strunta då för ett ögonblick i din inre kritiker och låt dig själv drömma
  • du kommer aldrig att känna dig “framme”. Det hänger ihop med den förra punkten. Dina mål förändras, så även om ditt mål är att bli utgiven kommer du att inse att det inte var den stora utmaningen. Den stora utmaningen kan istället vara att få okända att köpa din bok. Hux flux har du lyckats med det också, och då blir målet något helt annat. Och så vidare. Tänk därför igenom vilka mål du redan har nått. Det här är en utmaning, för troligen tar du din situation för given, och då är det en utmaning att minnas hur långt du faktiskt kommit. Men försök, genom att titta på var du var för tio år sedan till exempel. Vad har hänt sedan dess? Vilka mål hade du då?
  • anamma ordet “författare”. Jag har medvetet använt ordet författare ovan, för att jag vet att vissa har svårt att se sig själva som författare och använder alternativ, för att inte dra olycka över drömmarna, eller för att de tittar på folk “där uppe” och tänker att de aldrig kommer att bli som dem. I verkligheten är de antagligen likadana som du, på så många sätt. De har bara förberett sig mer, de har misslyckats utan att du har sett det och de har gjort det under fler år

Kort sagt: du är redo. Om du vill vara det. Nu är det dags att ta nästa steg i din författarkarriär. Lycka till!

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Publicerad i Jobbet som författare, Skrivproblem Taggar: , , , , , , , , , , , , , ,
2 comments on “Du är redo
  1. Katinka skriver:

    Du är bara bäst, Lennart!❤️ Så glad att du går vid min sida medan jag skriver på uppföljaren till Diktaren. Det kommer inte att gå fort. Just nu seglar jag, och lär mig spela bouzouki, och sen är det jul. Men tack vare dina kloka ord får jag inte panik, jag vet att den här fasen också tar min berättelse framåt fast jag inte sitter vid datorn. Jag är ju författare även när jag inte skriver.

    • Lennart Guldbrandsson skriver:

      Tack så mycket! Visst är det så, att man är författare även när man inte skriver. En kirurg är ju kirurg även när hen inte skär i människor. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*