Elisabetansk teater – Struktur del 11

Det här är del 11 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Under den elisabetanska tiden i England började de två fårorna med Aristoteles/Horatius å ena sidan och moraliteterna/de medeltida dramerna å den andra att kombineras. Från de förstnämnda fick man femaktsstrukturen. Shakespeare bör ha utbildats i femaktsstrukturen, även om han inte gjorde någon fysisk indelning i sina manus. Från de sistnämnda fick man bruket med fler rollfigurer än för att som i antik tid berätta en enskild berättelse. Det blev allt vanligare med det som vi skulle kalla biintriger eller subplottar, där protagonisten ”speglas” av en annan rollfigur (på engelska ”foil”). Vanligast är det här kanske när man börjar bygga upp mer komplexa strukturer såsom en historia-i-en-historia. En midsommarnattsdröm, exempelvis, innehåller flera intriger, där Theseus och Hippolyta i en historia speglas av Oberon och Titania i en annan. De här strukturerna med flera intriger och speglade rollfigurer gör det enkelt att belysa olika sidor av samma idé.

Nästa gång kommer jag att berätta mer om en av de mest spridda strukturteorierna, och varför den inte är särskilt bra. Återkom gärna.

Publicerad i Struktur Taggar: , , , , , , , , , ,
0 comments on “Elisabetansk teater – Struktur del 11
1 Pings/Trashbacks för "Elisabetansk teater – Struktur del 11"
  1. […] här är del 12 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*