Det här är del 17 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.
Bland annat inspirerad av den franske kritikern Sarcey skrev skotten William Archer 1912 boken Play-Making. Boken blev den första moderna manualen för dramatiker. Archer hade studerat Henrik Ibsen och de då moderna skandinaviska dramatikerna och var en av de första som introducerade dem för den engelskspråkiga publiken. När det gäller Archers bidrag till teorier om struktur är det snarast i form av motsatsen: han menade att det inte gick att sätta upp några regler för vad man skulle göra, utan bara för vad man inte borde göra. Dessutom förde han vidare idén om den obligatoriska scenen och menade att det var där temat blev tydligt.
I sina analyser av Ibsen skrev Archer också om hur en pjäs börjar, något som ekade från Horatius lära om in medias res:
I komedier börjar ofta pjäsen med rollfigurerna i sitt vanliga tillstånd.
I mer spänningsdrivna pjäser börjar pjäsen ofta mitt i en kris, och kanske senare får gå tillbaka för att förklara vad som låg bakom.
I den sortens pjäser som bl.a. Ibsen skrev börjar pjäsen med vad som verkar vara lugn, men snart visar det sig att det finns vulkaniska konflikter under en tunn yta och att man måste gå tillbaka långt för att hitta orsakerna.
Det finns fortfarande saker att lära sig av Archer, särskilt om man är intresserad av att skriva lite mer komplexa berättelser i den skandinaviska traditionen, men trots det är det få som använder Archer idag.
Nästa gång kommer jag att ta upp det som brukar kallas den inverterade deckaren. Återkom gärna.