En av nycklarna till bra berättelser är att få till världsbygget, d.v.s. de miljöer som rollfigurerna befinner sig i och agerar i. Tidigare har jag skrivit om hur världsbygge delvis handlar om att välja mellan olika saker att betona. Men det är också viktigt att se till så att miljön består av flera lager, eller nivåer. Vilka nivåer handlar det om, och vad händer om man missar någon av dem?
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
En enda nivå
Ett dåligt sätt att skriva miljöer är att bara beskriva dem:
”Det var ett gult envåningshus som låg en bit in från gatan, med två stora blomkrukor på ömse sidor om den bruna trädörren.”
Visst, vi får en bild av själva huset. Och det spelar ingen roll att det här bara var ett kort exempel, eller att det inte händer något i just det här citatet, eller att det är ett rätt tråkigt hus, att språket är intetsägande eller att det saknas syltsnittar. Problemet är att det är ungefär så här många skriver sina världar. Hus efter hus, arbetsplats efter arbetsplats, stad efter stad, värld efter värld. Allting beskrivs i en enda nivå, när det i själva verket behövs tre nivåer för att skapa en värld som läsaren kan tränga in i.
De tre nivåerna
(Jag kanske ska börja med att säga att det här är ett sätt att dela upp problemet och att det finns många andra sätt att tänka på världsbygge.)
Den första nivån handlar om vilket universum vi befinner oss i. Här behöver man som berättare bestämma sig för vilka saker som finns: finns det androider, horcruxer, talande växter, zombier, korrupta poliser, schyssta poliser, pigga pensionärer, kärlek, fula människor, etc. Att etablera vad som finns och inte finns är en viktig del i arbetet som många författare missar, men det leder till att reglerna för berättelsen också blir lidande. Som min vän Tobias Degsell brukar prata om: det är ofta mer kreativt att tänka innanför lådan än utanför den. (Och han är inte ensam om att säga det.) Om du etablerar reglerna för dig själv kan du sedan dölja dem och avslöja dem steg för steg. Om du däremot inte har någon aning om vad som kan finnas och inte kan finnas, blir det svårare att hitta berättelsens stil. Det handlar alltså inte bara om science fiction eller fantasy-figurer eller -koncept, utan om sådana saker som kärlek och fula människor eller för den delen toaletter. Ju mer medvetna val du gör när det gäller vilket universum vi befinner oss i, desto mer sammanhållen blir stilen i berättelsen.
Den andra nivån handlar om vilken arena vi är på. Arenan i stort kan beskrivas som vilka byggnader eller platser du beskriver (och vilka du inte har med). Men det handlar också om platsens regler och vilken sorts befolkning platsen har. Den här nivån är också den som de flesta författare oftast glömmer, eftersom det är lite jobbigt att etablera det här. Det är mycket att tänka på: allt ifrån vilket styressätt (demokrati, oligarki, republik, etc) och infrastruktur (tunnelbana, kostigar, transportörer, etc) en plats har, till sedvänjor, religion, vetenskapliga kunskaper och liknande. Framför allt brukar jag tänka mig att varje arena är en process, d.v.s. levande historia. En arena utvecklas, byggs upp, rivs ner, förändras. Ju mer förändring vi kan se, desto mer spännande arena blir det. I en romantisk komedi kan det exempelvis vara krocken mellan två miljöer (arbetarklass och överklass, stad och land, religiöst och sekulärt, etc) som ger berättelsen dess märg. Att jag skrev att det också inkluderar vilken sorts befolkning platsen har handlar om att vissa platser nästan förutsätter vissa sorters rollfigurer. I en berättelse i tävlingsmiljö förväntar vi oss tränare, domare, publik, sponsorer, och flera andra, och arenan omfattar då att ta fram de här rollfigurerna och skapa det sammanhanget.
Den tredje nivån handlar om vilken miljö vi befinner oss i. Nu är vi på den nivå som de flesta författare känner sig mest bekväma med: mått, avstånd, färger, lukter, känslor, personliga sociala regler, individers namn och släktskap, och liknande. Det är här gestaltningen kommer in. Men det finns också gott om författare som inte fokuserar på det här, något som kan vara ett uttryck för stil (hårdkokta berättelser, exempelvis) eller ett tecken på att författaren inte är särskilt observant (vilket läsare brukar tycka gör berättelsen torftig).
Avslutning
Att känna till de här nivåerna är såklart bara början. Men fundera gärna själv över de olika nivåerna och ställ frågor till dig själv. Det är svårt att ge mer specifika råd eftersom det finns så många typer av berättelser, där världsbygget skiljer sig från varandra: när man skriver berättelser som bygger på verkliga platser och händelser kan man behöva tänka mer på gestaltning än på vilket universum man befinner sig i, medan den som bygger en värld från scratch kanske måste fokusera lika mycket på alla nivåer.
Hur man presenterar det man byggt upp är en annan fråga: generellt sett är det en god idé att berätta fram världen, snarare än att presentera den helt och hållet från början. Tänk dig därför att du behöver någon rollfigur som du kan presentera världen genom. Det är en av anledningarna till att berättelser ofta har en rollfigur som erfar den nya världen för första gången. (Det finns andra sätt också.)
Om man är osäker på det här med världsbygge kan det vara bra att tänka på att det alltid finns människor att bolla sina idéer med. Till exempel en lektör. Som jag.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.