Vad du kan lära dig av Spanarna (och Spanarna 2)

Omslagen till de båda Spanarna-filmerna
Omslagen till de båda Spanarna-filmerna

På samma sätt som med Fyra bröllop och en begravning, Lego filmen och de andra sakerna jag har skrivit om att man kan lära sig av, är det inte alltid det uppenbara som ger upphov till de bästa råden. (Och som vanligt finns det bästa rådet i slutet.)

Filmen Spanarna (1987) blev en ögonblicklig succé och har fortfarande ett högt omdöme på kritikersamlingssajten Rotten Tomatoes. Författaren Jim Kouf fick en Edgar för sitt manus, och skådespelaren Richard Dreyfus fick ytterligare en hit på sin filmografi, medan Emilio Estavez’ karriär (som verkade ha försvunnit efter Brat Pack-åren) kom in i andra andningen. Filmen blev också starten för Madeleine Stowes framgångsrika filmkarriär. Till skillnad från många andra filmer fick den här en uppföljare, Spanarna 2, sex år senare.

Men det här är inte det viktigaste för oss författare. Det finns ett par läxor i och med de här filmerna.

(Det här inlägget innehåller en del spoilers. Typ alla du kan tänka dig.)

Den första filmen handlar om hur en våldsam brottsling som flyr från fängelset, varpå FBI tvingas låna in ”vanliga” poliser för att spana vid några av de platser dit brottslingen kan tänkas åka. Vi får följa två sådana poliser, som fattar posto mitt emot brottslingens före detta flickvän. Den ene av dem blir kär och ett antal sammanträffanden senare har också hon blivit kär i honom. Brottslingen dyker upp för att hämta sina pengar som han har gömt hos kvinnan och blir inte jätteglad över att hon hittat en ny man.

Den andra filmen, som vanligen anses sämre och är det också (vi kommer till det), handlar om hur ett skyddat vittne i en maffiarättegång utsätts för ett attentat och därför flyr undan polisen. Åklagaren misstänker att kvinnan tänker kontakta några av hennes vänner som är i ett lyxigt sommarhus. Poliserna från den förra filmen blir inkallade för att spana på vännerna och ska tillsammans med en vice åklagare föreställa far och son samt faderns nya fru. Maffiabossens lönnmördare är dock på väg. Istället för att spana i hemlighet försöker den vice åklagaren komma närmare vittnets vänner och bjuder in dem på middag. Under middagen placerar den ene polisen ut buggar i deras hus, men blir överfallen av vittnet som tror att hon är lönnmördaren och tänker döda honom.

Så, vad kan man lära av de här filmerna?

Som sagt, det finns bra saker man kan lära sig av de här filmerna, även om man inte gillar dem (framför allt tvåan). Vi börjar lite enkelt, innan vi går in på den stora poängen med den här texten.

1. Börja med en smart skurk

Såväl ettan som tvåan inleder med skurken. Ettan innehåller en våldsam men faktiskt ganska genomtänkt flykt från ett fängelse. Tvåan börjar med hur skurken genom att skapa en avledningsmanöver lyckas spränga huset ett vittne till ett brott är i. Ännu viktigare: tvåan börjar i ett casino, där skurken står vid en enarmad bandit. Han får ett telefonsamtal. Under tiden vinner han. Men istället går han bara. Där har vi hängivenhet också.

Glöm inte bort att en berättelse kan få mycket mer skjuts av att börja med antagonisten än att börja med protagonisten. Då hamnar protagonisten på efterkälken redan från början.

2. Dubbelfinta

I såväl ettan som tvåan blir en av poliserna nästan dränkt i olika äckliga material (fisk respektive sopor). Men i tvåan föregrips det av en dubbelfint. Vi befinner oss i närheten av det äckliga, så vi misstänker att något ska hända, särskilt som vi minns vad som hände i ettan när den ene polisen, spelad av Richard Dreyfus, hamnade i fisk. Han säger åt den andra polisen, spelad av Emilio Estavez, att ta den vägen som liknar den som förra gången ledde till fisken. Strax därpå är det dock Dreyfus som hamnar i soporna ändå.

Den sortens dubbelfint kan man göra även om det inte rör sig om uppföljare. Lek med Chekovs bössa.

3. Komplicera genom att låta slutet bero på början

I ettan lyckas en mindre skurk komma undan i början. Sedan får poliserna uppdraget att spana på kvinnan, Dreyfus blir kär i henne och den stora skurken dyker upp, varpå Dreyfus lyckas övertyga skurken om att Estavez är en polis som skuggar honom, Dreyfus. Skurken tänker döda Estavez, men då dyker den mindre skurken från början upp och avslöjar även Dreyfus som polis.

4. Gör tvåan annorlunda

Innan vi kommer till problemen med tvåan, vill jag passa på att prisa den för en sak som få pratar om. Istället för att enbart apa efter ettan, vågar den göra något annorlunda. Det hade varit så lätt att göra den personen de skulle spana på i tvåan till en variant av kvinnan i ettan. Det är fortfarande ett spaningsuppdrag, men istället för en skurk (en negativ figur) spanar de efter ett vittne (en positiv figur). Det valet innebar på en gång att de stängde dörren för en liknande romantisk-komedi-biintrig. Och hade de klarat av att hitta en likvärdig ersättning för den biintrigen, så hade de troligen lyckats med filmen. Istället…

5. Och nu, listan över vad tvåan lär oss att undvika

Det finns som sagt flera problem med tvåan. Det betyder inte att ettan är perfekt (jag har svårt för den överdrivet långa scenen där Dreyfus klär sig i hatt och sjal för att smyga ut från sin nya kvinnas lägenhet medan spaningsteamet som har dagskiftet bevakar), men det är större och fler fel i tvåan:

  • … istället för den romantiska komedi-biintrigen som är hjärtat i ettan får vi en fars-biintrig där vice åklagaren och hennes hund samt ett intetsägande grannpar står i centrum. Romantiska komedier består av en blandning av positiva och negativa scener med ett definitivt lyckligt slut, medan farser inte alls behöver ha de positiva scenerna och slutar med stort kaos. Det är inte ett likvärdigt byte. Genrebyte är okej, men det måste finnas en tydlig poäng.
  • … ettans kärleksintresse vill göra slut, varpå Dreyfus måste lära sig att… ja, det är lite oklart. Möjligen att vilja gifta sig, eller vilja att skaffa barn. Han måste i alla fall ägna tid åt att övertyga sin flickvän att fortsätta vara ihop när hon i själva verket vill flytta utomlands. Detta uttryckt på ett par scener. I ettan, å andra sidan, var hon en drivande rollfigur, med personlighet. Istället får vi en rollfigur som tar bort driv och får filmen att trampa vatten. Eftersom spaningsuppdrag av naturen är stillasittande, behövs det något som orsakar framåtrörelse. Det saknas.
  • … istället för en skurk som ständigt är på väg mot sin förra flickvän, ser vi nästan ingenting av skurken som verkade så smart och hängiven i början. Han ägnar tvärtom flera scener med att vänta på information, istället för att komma närmare våra hjältar. Det tar bort faran. Dessutom finns det ingen knorr på slutet, som i ettan, där Dreyfus låtsas att han är en brottsling (se ovan).
  • … i tvåan läggs det massor av energi på polisernas respektive mustascher. Ja.
  • … i tvåan får vi knappt se de två poliserna spana – och de upptäcker inget intressant under spaningarna. Grannarna är nästan pinsamt tråkiga (tydligen klipptes en otrohetsberättelse bort, och eftersom det inte hade något med något annat att göra var det ingen förlust). I ettan, i kontrast, finns det åtminstone tre återkommande teman under spaningstillfällena:
    • de håller på att åka fast/bli upptäckta flera gånger – och blir till slut det.
    • Estevez har bra dagar och dåliga nätter, medan Dreyfus har dåliga dagar och bra nätter. Dreyfus dagar, då han inte får sova p.g.a. oväsen blir komiska i sig, medan nätterna tillbringas med en ny, spännande kvinna. Familjefadern Estevez, å andra sidan, har en kärleksfull fru på dagarna, medan han blir övergiven av Dreyfus och tvingas sitta ensam på spaning under nätterna. Den parallellen är subtil, men konsekvent genomförd.
    • de krigar i hyss mot dagskiftet.

Vilket för oss in på den stora poängen med den här texten, nämligen något som jag väldigt sällan sett någon skriva om, vare sig när det gäller böcker eller film, eller TV. Håll till godo.

6. Radarpar

De flesta av oss som skriver skönlitteratur har nog blivit inskolade i det här med att det ska finnas konflikt mellan rollfigurerna. Oftast är det en bra sak. Till och med mellan kärlekspartner bör det finnas så starka skillnader att det riskerar att aldrig bli något, oavsett om det är i deras bakgrund (som i Romeo & Julia) eller i deras mål (som i När Harry mötte Sally). Men det finns en sorts par som bara väldigt sällan har några konflikter mellan sig, utan att det blir några problem i historien, och det är radarpar. Som Dreyfus och Estevez i Spanarna och Spanarna 2.

Oftast är det här personer av samma kön, men det fungerar lika bra med personer av motsatt kön. I TV-serien 30 Rock beskrivs det här fenomenet genom att en rollfigur frågar två vänner:

Have you spent time with each other’s families? Have you attended special events together, such as class reunions, birthday or holiday celebrations, weddings or extended car trips? Are you each other’s emergency contacts? Do you even drink together at work, perhaps while summarizing what you’ve learned over the day or week? Have you shared intimate details of your fears, hopes, and dreams, both personal and professional? Is this the longest and perhaps most meaningful relationship in your life? Do you often find yourselves thinking the same thing and then saying it at the exact same time?

Dreyfus och Estevez’ rollfigurer är ett ypperligt exempel på hur man kan skriva radarpar, men också vänner i allmänhet:

  • de har ett gemensamt förflutet. Alltför många författare missar att vänner har varit med om saker tillsammans. Det betyder att de kan lägga upp strategier baserat på tidigare misstag eller framgångar. Samtidigt betyder det att de har en massa outtalade överenskommelser och vet hur den andre skulle reagera i olika sammanhang.
  • de fyller i varandras meningar. Det här måste man vara försiktig med, men det är ett enkelt sätt att visa att de tänker på liknande sätt. Ett annat sätt är att visa att de har samma humor.
  • de gör varandra tjänster, inklusive köper saker som de vet att den andre gillar.
  • de visar upp sina mindre vuxna sidor för varandra. De kan småbråka eller busa med varandra (hyssen som nattskiftet och dagskiftet genomför mot varandra tillhör ettans höjdpunkter, och saknas svårt i tvåan). De kan underhålla sig själva genom exempelvis frågesporter eller ganska ovidkommande, triviala diskussioner. Det här är en av de få gånger det är okej med samtal som inte leder någon vart.
  • de irriterar sig på samma saker och har ungefär samma lösning för att tas med problemet. Det här betyder att de, när väl den obligatoriska vänskapsförstöraren dyker upp, så är den bara tillfällig. De har något som är starkare än så, nämligen en fälla.
  • när det verkligen gäller skärper de sig och ställer upp för varandra och riskerar till och med livet för sin partner.

Vem skulle inte vilja ha sådana vänner? Allt det här har effekten att man vill vara i deras sällskap. Det betyder att det är mycket lättare att locka in läsaren i berättelsen, och få läsaren att vilja fortsätta umgås med dem – kanske till och med i flera böcker.

I själva verket, när det kommer omkring, är det så jag brukar rekommendera att man gör sina rollfigurer: tillsammans. Det är ingen slump.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *