Vad du kan lära dig av De omutbara

För ett tag sedan gav jag tips om vad författare kan lära sig av filmen Fyra bröllop och en begravning. Nu kommer nästa storfilm, De omutbara, och fler tips om hur författare kan dra lärdom av den. Det finns flera bra artiklar om den, så att jag slipper ta grundgrejerna: Rotten Tomatoes, Los Angeles Times och Rogert Ebert.

Till skillnad från det förra blogginlägget finns det inte bara en sak (struktur), utan tre saker som fler författare borde tänka på:(Jag kommer beskriva även senare delar av handlingen, så om du inte har sett De omutbara än borde du göra det.)

Det är okej att ljuga om historiska händelser, men gör det underhållande.

Nästan alla kan gå med på att fiktiva historiska berättelser innehåller ett visst mått av ”hittepå”. Som The Independent skriver finns det flera historiska felaktigheter i filmen: Ness och Capone möttes troligen inte innan rättegången (men det blir mycket mer dramatiskt om de gör det), det var fler än fyra ”omutbara” (men vi skulle ändå inte ha hunnit lära känna fler än så), och Ness var inte så ensidigt god som han målas ut (men det fungerar dels eftersom han förändras under filmen, dels eftersom han kontrasteras mot Capone), med flera.

Däremot finns det historiska felaktigheter som folk inte har accepterat på samma sätt, bland annat för att de inte är lika underhållande. Det främsta exemplet är kanske Frank Nitti som flyr upp på taket till en domstol, fångas och dödas av Ness. I verkligheten överlevde han till 1943 (12 år efter rättegången där Capone dömdes till 11 år i fängelse). Det hade man kanske kunnat köpa om det inte varit så att vi just hade sett en av de mest berömda scenerna i filmhistorien, en naturlig klimax i historien, och den där jakten på taken slutar otillfredsställande, såtillvida att Nitti låter sig fångas.

Döda hjältens allierade, men gör det på olika sätt, baserat på vilka de är.

Alla som hört talas om Chekovs bössa eller förskuggning kan lista ut vad som händer en tid efter följande replik:

Mr Ness, I wish l’d met you ten years and twenty pounds ago. But I just think it got more important to me to stay alive.

och senare den här:

Oh what the hell? You gotta die of something.

Att man vet om att något ska hända behöver inte förta dramatiken eller känslan i det. Flera minuter innan det sker får vi fler vinkar om att Malone kommer att dö, men det sker medan Capone gråter till Pajazzos aria ”Vesti la giubba”. För Malone är den dramatiska, operatiska döden passande. Enbart något så stort skulle kunna döda Ness mentor.

Å andra sidan har vi den töntige revisorn. I stort sett varenda scen där han medverkar gör han det i egenskap av comic relief. Han är kort, ovan vid vapen, tar en sup i smyg och liknande. På DVD-utgåvan finns till och med en intervju med skådespelaren Charles Martin Smith, där han berättar att han försökte tona ner de komiska elementen och göra honom mer trovärdig, men att regissören De Palma förklarade att han istället skulle gå ännu längre i det roliga eftersom det skulle göra effekten av hans död så mycket starkare.

Inte ens mästarna får till allt.

David Mamet som skrivit manuset till filmen är ansedd som en duktig författare, men som många manusförfattare är han kanske inte känd för allmänheten. Mycket av det man idag kan se idag i filmen är Mamets förstaversion av manuset. De Palma lade dock till just scenen i trappan, som en hyllning till en sekvens från Pansarkryssaren Potemkin.

Poängen är egentligen inte att alla gör fel, utan att samarbete gör det mer troligt att man kommer på fler bra idéer.

[Uppdatering november 2015: Efter att Empire tagit bort sin artikel om filmen, bytte jag till Rotten Tomatoes istället.]