Upprepa dig inte, upprepa dig inte

Antagligen upprepar du dig för mycket i din berättelse.

Det är något som kan göra så att läsaren lägger ifrån sig boken.

Jag kan nästan inte förstå att det har dröjt så länge innan jag kom till författare som upprepar sig, för det är ett av de allra vanligaste problemen jag ser i de manus jag läser.

Samtidigt är det svårare än man tror att lösa upprepningar på egen hand.

(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)

Vad är en upprepning? [länk hit]

En upprepning är inte konstigare än ett element — en scen, en dialog, ett beat — som återkommer flera gånger i en berättelse.

Men upprepningar kan vara ett stort problem för en berättelse. De får läsaren att känna att du skriver hen på näsan och att du saktar ner tempot. Vilket betyder att du kan behöva kämpa hårdare för att behålla läsarens uppmärksamhet.

Innan vi går vidare kan det vara bra med två exempel, så att du förstår hur det kan se ut:

I kapitel 4 får vi veta att Henry föddes i baksätet på en bil.

I kapitel 13 får vi veta att Henry föddes i baksätet på en bil.

… och …

I kapitel 9 berättar Sandra för Barbro att hon inte vet hur hon ska få pengar att hålla bageriet öppet, varpå Sandra och Barbro diskuterar olika sätt att få in pengar i tid.

I kapitel 16 berättar Sandra för Valdemar att hon inte vet hur hon ska få pengar att hålla bageriet öppet, varpå Sandra och Valdemar diskuterar olika sätt att få in pengar i tid.

Upprepningar som liknar det första exemplet ser jag väldigt ofta i manus som inte har blivit redigerade. De består av någonting coolt som författaren ville få in på ett ställe och glömde bort att hen redan använt det. Ofta är de bara rester av att författaren har skrivit från början till slut utan att läsa igenom hela verket och när författaren får upprepningen påpekad för sig är det inga problem att ta bort en av gångerna.

De upprepningar som liknar det andra exemplet, d.v.s. de som är mer utförliga, är svårare att känna igen och svårare att bara ta bort. Det är framför allt den typen av upprepningar vi pratar om här.

Sedan finns det en tredje sort också, som uppstår när författaren visar samma händelse ur två olika perspektiv.

I kapitel 7 får vi se hur Anton berättar för Mia hur han råkade förstöra den gamla vasen.

I kapitel 8 får vi se Mias perspektiv på när Anton berättar om hur han råkade förstöra den gamla vasen.

Det sättet att upprepa sig har jag redan avrått ifrån i ett helt blogginlägg, men det finns fortfarande skäl att föra ihop det med de andra upprepningarna här.

Gör poängen en gång [länk hit]

Generellt sett är det bra att tänka sig att man som författare gör varje poäng en gång och sedan går vidare.

(Oroa dig inte, vi kommer prata om när upprepningar är bra lite senare.)

Om du vill visa i början att huvudpersonen är en hygglig prick, gör det ordentligt en gång, snarare än att ha flera scener i rad. Om du har en rollfigur som våndas över något, gå in i våndan tills den försvinner eller förvandlas till något annat. Om du vill att en rollfigur ska bli övertygad om något, låt övertygandet ske vid ett tillfälle. Om du vill visa läsaren att rollfigurerna är goda vänner, gör det i en sammanhållen scen eller sekvens.

Det räcker med en gång. Läsaren fattar, förutsatt att du ger läsaren tid att förstå.

Och efter att poängen är gjord, går berättelsen vidare till nästa grej, snarare än att stanna kvar.

För att skriva om exempel 2 ovan:

I kapitel 9 berättar Sandra för Barbro att hon inte vet hur hon ska få pengar att hålla bageriet öppet, varpå Sandra och Barbro diskuterar olika sätt att få in pengar i tid.

I kapitel 16 berättar Sandra för Valdemar att hon har försökt de metoder som hon och Barbro kom på, men att samtliga misslyckades. Tillsammans lyckas de hitta andra idéer att få in pengar i tid.

Att göra en poäng en gång och sedan gå vidare är svårare än att upprepa saker, eftersom det kräver mer material och fler idéer. Man kan inte bara gå på tomgång och låta saker puttra på, utan får hitta nästa steg i storyn. Därför behöver man nästan alltid antingen planera sina berättelser och scener eller skriva om dem snarare än att improvisera fram dem. Fördelen med att göra poängen och sedan gå vidare är att man får en berättelse som är mer oförutsägbar och där rollfigurerna inte verkar vilsna eller håglösa.

Så låt rollfigurerna bestämma sig utan möjlighet att ändra sig, låt hindren vara omöjliga att ta sig runt och låt det komma meddelanden som påverkar rollfigurerna.

Bra upprepningar [länk hit]

I det förra avsnittet skrev jag om vad som gällde generellt. Det finns dock många tillfällen där det inte bara är okej att upprepa sig, utan också det bästa man kan göra som författare. Men då brukar upprepningen behöva vara medveten, snarare än något som bara råkat hända.

Fördjupning [länk hit]

Vi behöver gå djupare, som i Inception.

Den här typen av upprepning är bara på gränsen att vara en upprepning, men den är nödvändig att ta upp, för att visa var gränsen går. Säg att du har en scen där en rollfigur avslöjar en hemlighet om sig själv. Senare återkommer du till samma rollfigur som av någon anledning behöver berätta samma hemlighet för någon annan (den andra rollfiguren kanske inte var med första gången hemligheten avslöjades). Det är en dålig upprepning. Men en bra upprepning är när den andra gången berättar mer än den första gången. Då fördjupar du upprepningen. Det är ett sätt att långsamt skala löken tills bara sanningen återstår. Eller ett sätt att nå nästa steg i berättelsen.

Ryktet går [länk hit]

Att låta flera personer prata om samma sak för att informationen ska gå fram till en särskild rollfigur, kan vara ett svårt grepp att använda utan att det blir upprepningar. Men det finns två sätt att lösa det:

Det ena är att låta budskapet förändras under tiden det förändras, som i viskleken.

Det andra sättet är att låta informationskedjan bli en spegel av rollfigurerna, så att en rollfigur blir arg av budskapet, medan en annan ler. Ju större skillnader mellan rollfigurerna, desto mindre bryr sig läsaren om att det sker en upprepning, eftersom det är spännande att se hur nästa rollfigur, eller en särskild rollfigur, ska reagera på informationen.

Spegelscener [länk hit]

På tal om speglar… Ett sådant exempel när upprepningar definitivt har sin plats är det som kallas spegelscener. Det är sådana scener där något först figurerar i en betydelse och sedan i en annan. Oftast finns spegelscenerna i början och i slutet. Då blir upprepningen en fördjupning.

I exempel 1 ovan skulle Henry först kunna berätta i en komisk monolog om hur han föddes i baksätet på en bil, och senare kan en annan rollfigur inse att det var då hans mamma dog. Eller så kan Henry först berätta att han föddes i baksätet på en bil, och senare berättar han orsaken till att det ägde rum.

Motiv och tema [länk hit]

Inom litteraturforskning används ibland ordet motiv för att syfta på en symbol eller annat som återkommer genom en berättelse. Det kan vara föremål, platser, fraser, anaforer, tankar, rollfigurer, repliker, eller sånt som liknar varandra, som finns med för att skapa en särskild stämning eller ton. Det finns många exempel: ”Nevermore” i dikten The Raven av Edgar Allan Poe, Imperiets Marsch i Stjärnornas krig-filmerna, ”I have a dream” i Martin Luther King Jrs tal, lejonen i Den gamle och havet av Ernest Hemingway, den gula tegelvägen i Trollkarlen från Oz av Frank L Baum, etc.

En berättelses tema å andra sidan är djupare än motiven, och handlar ofta om någon slags livsvisdom eller uppmaning om hur man borde leva.

Både motiv och teman kan förekomma ett par gånger utan att det blir fel.

Poängen är tänkt att vara oklar [länk hit]

Upprepningar kan också vara praktiska när protagonisten och läsaren inte förstår poängen med något som händer eller sägs. Det finns många exempel på det här inom spänningsgenren, där protagonisten får en ledtråd som hen inte förstår och därefter går och funderar på. Men samma sak fungerar också inom andra genrer, såsom romantiska berättelser, när en rollfigur funderar över en sak som den andra sagt eller gjort. Eller inom komedier, när en rollfigur handlar på ett till synes ologiskt sätt, tills vi får veta vad det beror på. Genom att upprepa otydliga poänger går det att göra läsaren osäker på om det är ett villospår eller en verklig del av intrigen.

Protagonisten är envis eller blundar för verkligheten [länk hit]

Att låta protagonisten vägra fatta ett beslut eller hänga kvar i en tidigare situation, till exempel genom att upprepa en tidigare diskussion eller gå tillbaka till en plats de borde lämna, kan hjälpa till att skapa en väldigt mänsklig rollfigur. Vi människor har ju ibland svårt att leva livet linjärt.

För att göra den här typen av upprepning bör du dock tänka på att det riskerar att få berättelsen att stå stilla, om motivationen för rollfiguren inte är tydlig. Här är det praktiskt att särskilja önskningar och behov, så att rollfigurens motivation blir så stark som det är möjligt. Ett annat sätt att arbeta med den här typen av upprepningar är att låta rollfiguren gradvis inse hur det ligger till.

För skojs skull [länk hit]

Man ska inte underskatta hur kul det kan vara med upprepningar. Inte nog med att det finns mycket humor att hämta i när en rollfigur misslyckas gång på gång med samma sak (särskilt krig mot föremål). Det går också att skoja med rollfigurer som är besatta av något och rollfigurer som desperat försöker undvika att säga sanningen.

För att det ska bli roligt krävs det nästan alltid någon slags stegring eller vändning så att inte slutet blir en besvikelse för läsaren. Men det kan också vara så att du medvetet låter läsaren glömma bort att något ska upprepas och sedan smäller du till med en sista, oväntad upprepning.

Referatet och den dolda upprepningen [länk hit]

Om du har låtit en rollfigur berätta en hemlighet eller nyhet för en annan, eller när två rollfigurer redan har haft en diskussion — hur gör du då när ännu en rollfigur kommer in i historien och behöver få reda på eller diskutera samma sak? Då måste du väl ändå upprepa dig?

Nej, här finns det två tekniker du kan använda dig av:

Den ena tekniken är att nöja dig med att referera det som behövs upprepas. Istället för att skildra händelseförloppet eller vad det nu är, kortar du alltså ner upprepningen så mycket du kan. Om vi återanvänder exempel 2 från ovan, kan det se ut så här:

I kapitel 9 berättar Sandra för Barbro att hon inte vet hur hon ska få pengar att hålla bageriet öppet, varpå Sandra och Barbro diskuterar olika sätt att få in pengar i tid. [4 sidor]

I kapitel 16 berättar Sandra för Valdemar att hon inte vet hur hon ska få pengar att hålla bageriet öppet, varpå Sandra och Valdemar diskuterar olika sätt att få in pengar i tid. [1 stycke]

Den andra tekniken är att låta bli att skildra det över huvud taget eller bara antyda att rollfiguren blir uppdaterad, ”utanför bild”, mellan kapitlen eller medan protagonisten gör något annat. Med andra ord: spara på skolädret.

I kapitel 9 berättar Sandra för Barbro att hon inte vet hur hon ska få pengar att hålla bageriet öppet, varpå Sandra och Barbro diskuterar olika sätt att få in pengar i tid.

I kapitel 16 berättar Sandra för Valdemar att hon inte vet hur hon ska få pengar att hålla bageriet öppet, varpå Valdemar säger: ”Jag ska bara göra kaffe, så kan vi diskutera det ordentligt.” [slut på kapitlet]

Avslutning

Tänk om jag skulle återberätta hela den här texten nu. Då skulle du antagligen tycka att jag var rätt tråkig. Men en sak vill jag ändå betona: Det är nästan alltid bättre att få till det direkt.

Om du har svårt att identifiera dina upprepningar, hör av dig.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.