Typer av Følelse, del 3

De flesta böcker blir aldrig lästa. Några läses en gång. Få läses flera gånger. Och ytterst få blir lästa av så många, så många gånger, att de blir klassiker. Om du siktar närmare klassikersidan på den skalan, finns det ett verktyg som jag inte kan rekommendera nog — eller uppenbarligen, skriva nog om. Här kommer därför ytterligare några typer av Følelse.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Følelse och andra positiva känslor

Ina Nes, bibliotekarie, läsare och litteraturintresserad, är som sagt den som jag har lånat begreppet Følelse ifrån. För en längre förklaring av vad Følselse är, se här.

Hon har sammanlagt hittat 16 typer av Følelse, och dem har jag skrivit om. Nu tänkte jag presentera ett par typer av Følelse som hon inte har hittat. Därför kan det vara rättvist att säga att de sträcker lite på begreppet, att de inte riktigt passar in under Inas definition. En del av dem är rentav mer en allmänt positiv känsla. Det vore trist att späda ut begreppet så att det blir meningslöst.

Men jag tror att de kan vara alldeles utmärkta komplement till Inas lista (Mat och dryck, Djur och väsen, Föremål och rum, Väder och årstider, Jul och andra högtider, Fester, dans, kläder, guld och glitter, Romantik, Humor med følelse, Böcker, brev och bibliotek, Växter, Gotik och mystik, Magi och andlighet, Hemligheter, gåtor och mysterier, Äventyr och förväntan, Exotiska platser och föremål och Kombination). Läs alltså de här återstående typerna som något utöver Følelse.

Innan dess skulle jag dock vilja reda ut ett par saker, med hjälp av Ina. Efter mitt förra inlägg kommenterade hon nämligen en sak som jag hade skrivit: ”Følelse är alltså något som skapar en mysig känsla i läsaren. Och du borde ha mer Følelse när du skriver, trots att för mycket Følelse riskerar att göra berättelserna sega.”

Så här skrev hon: ”Det med hur mycket Fölelse som finns och hur stillastående en berättelse är, är två helt olika saker. De bästa böckerna vävar in Følelse i alla sina handlingstrådar. Harry Potter som är den boken med störst range av Følelse är allt annat än stillastående. Det händer massor hela tiden. Men Rowling har en enormt hög förmåga att skapa spänningsmoment som bygger på olika typer av Følelse. […] Det är helt fel sätt att tänka om man vill ha mycket Følelse, att det antingen är mycket Følelse eller mycket handling. […] böcker som är sega oftast har lite Følelse, absolut inte ”för mycket”. Böcker som lyckas skapa Følelse inkorporerar det i handlingen, i stället för att det hamnar som något ovidkommande i bakgrunden. Att skapa en motsättning mellan handling och Følelse är alltså precis tvärtom allt jag själv arbetar med och strävar efter. […] Med andra ord: om Følelse är segt, är det för att det är bakgrund, inte förgrund. Är Følelse bara bakgrund, har man misslyckas att skapa det ordentligt. Det är en av de allra viktigaste sakerna för mig.”

Det ligger mycket i det Ina skriver, och efter att ha pratat mer med henne, kom vi fram till att vi nog kommer från olika håll, inte att vi är oeniga. Jag tänker inte på författare som lägger Følelse i bakgrunden, utan på författare som upprepar sig. D.v.s. det är sött, sött, sött, sött, sött, sött, och sedan händer något, eller det är något som är exotiskt, exotiskt, exotiskt, exotiskt, och sedan händer något. Jag har läst många sådana böcker. Problemet handlar nog inte om att de författarna har Følelse i förgrunden eller i bakgrunden, eller väver in det i handlingen, utan att de inte har någon koll på proportioner. På samma sätt som när ett slagmål eller en annan actionscen blir för lång och då blir seg.

Oavsett är det bra att sådana här saker kommer fram, för jag tror att det kommer att göra att fler förstår begreppet bättre.

Men nu, till de återstående typerna av Følelse.

Typer av Følselse, 17-24

17. Miniatyrer och gigantiska saker [länk hit]

Nils Karlsson Pyssling, illustrerad av Ilon Wikland.

Vi börjar enkelt med små saker. Det här har Ina redan antytt, men för mig är det en särskild kategori. Grundregeln är att små saker påminner om barn eller små djur, något som framkallar empatikänslor hos de flesta människor. I litteratur kan det vara en utmaning att få fram storleksskillnaderna på ett tydligt sätt, men det enklaste sättet brukar vara att jämföra med andra saker, så att läsaren får rätt bild i sitt huvud. Och ge dem gärna stora ögon också, eftersom varelser med små/proportionerliga ögon inte framkallar samma varma känslor.

Det här handlar för övrigt inte enbart om varelser, utan om små saker, små platser och till och med små världar. Och omvänt får du gärna låta huvudpersonerna tillfälligt bli små så att de får uppleva miniatyrvärlden också. Det här behöver inte betyda att du förminskar rollfigurerna, utan att de hamnar bland gigantiska hus eller statyer. Lek med storlekar, helt enkelt.

18. Lojalitet, vänskap och mod [länk hit]

Sam bär Frodo sista biten, i Sagan om Ringen.

Det här angränsar till humor med Følelse, men handlar mer om hur stark vänskapen mellan två rollfigurer är när den blir utmanad på riktigt. Det finns något väldigt fint över vänner som inte överger oss i våra svåraste stunder. Tänk till exempel på hur Samwise Gamgee stöttar Frodo i Sagan om Ringen.

Men det kan till och med handla om att utföra storverk för någon annans skull. Föräldrakärlek är en specifik underkategori, som det går att göra mycket av, från att rädda barn som ligger fastkilade under bilar till att argumentera för sina barnbarns skull.

Här är ett citat från ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation, när androiden Data skapar ett barn och barnet utvecklar svåra skador. En tidigare hårdför amiral kommenterar skakat Datas försök att rädda henne:

”She… she won’t survive much longer. There was nothing anyone could have done. We’d… repolarize one pathway, and another would collapse. And then another. His hands… were moving faster than I could see, trying to stay ahead of each breakdown. He refused to give up. He was remarkable. It just… wasn’t meant to be.”

En näraliggande typ är mod i svåra situationer. Att gå framåt snarare än att backa är något som kan få mycket starka reaktioner hos läsaren, förutsatt att faran har beskrivits ordentligt.

19. Slå oddsen [länk hit]

Berättelser handlar ofta om att klara något trots att oddsen är emot en. Att skapa den typen av underläge är ett grundläggande grepp i dramatik. Om oddsen dock är överväldigande emot än, och man genom skicklighet, smarthet eller samarbete ändå lyckas, då framkallar det först en förhöjning av pulsen, sedan en känsla av triumf, och slutligen avslappning. Det är det här som ligger bakom många av de främsta ”wow-scenerna” i litteratur, film, TV och spel.

Att slå oddsen handlar dock inte enbart om att skapa hårresande scener där huvudpersonen klättrar på utsidan av skyskrapor, utan om att skapa osäkerhet hos läsaren. Tänk till exempel på hur Han Solo lämnar Luke Skywalker och de andra i den första Stjärnornas Krig-filmen strax innan ett stort slag. Precis när det ser ut att gå åt skogen helt, återvänder Han Solo, något som ändrar hela situationen. Här byggs en förhoppning upp om att en tveksam rollfigur ska göra rätt sak, och sedan väntar man tills den absolut sista sekunden innan man visar den tveksamma rollfiguren fatta rätt beslut. Scener där huvudpersonen får hjälp från oväntat håll kan bli anklagade om att de är en deus ex machina-lösning, men de brukar fungera ändå, om de är tillräckligt känslomässigt tillfredsställande.

20. Revansch och karma [länk hit]

Tätt sammanhörande med att slå oddsen finns en lust att få revansch eller att se någon som verkligen förtjänar att råka illa ut drabbas av något hemskt. Det här är förbjudna känslor (se nedan), men också väldigt mänskliga känslor. Därför kan du behöva vara försiktig med hur långt du går. Du vill inte att läsaren ska flytta sympatin till fel rollfigur.

Här kan bygga upp någon otrevlig person eftersom du vet att du har ett lämpligt straff, eller ett motståndarlag som representerar värden som du vill kritisera. Och du kan visa hur frustrerande det är för huvudpersonen, så att läsaren också känner samma frustration. Men glöm inte att vila i ögonblicket då revanschen kommer, eller då karma slår till. Den här stunden får inte försvinna för fort. Det är därför stunden ofta åtföljs av någon ironisk kommentar som knyter ihop berättelsen (se nedan).

21. Bitterljuvhet [länk hit]

Ett fint sätt att ge Følelse är att på samma gång göra folk rörda och glada. Det är också ett bra sätt att undvika att slutet på berättelsen blir för sockersött. Denna bitterljuvhet skapar du genom att först visa något oerhört orättvist eller tragiskt och sedan hitta en väldigt vänlig eller positiv reaktion på det. Av alla Følelse-typer, skulle jag säga att det här är den som är svårast att få till. Det blir lätt antingen för tragiskt så att det ljuva inte räcker, eller för sött för att väga upp det tragiska.

Att ta död på rollfigurer som läsaren kan förväntas tycka om, är en stapelvara för att skapa den typen av känslor. Men för att det ska få maximal effekt görs det ofta när segern tycks vara ett faktum. Sedan kan den dödes liv firas, eller så kan dess död vara nyckeln till det verkliga slutet. Det här kan bli som ett slags offer, eller som priset för framgång.

Det är heller inte det enda sättet att skapa ett bitterljuvt slut. Lojalitet vid väldigt prövande tider (se ovan) kan vara ett sånt grepp, mobbning/uteslutning, en positiv rollfigurs förvandling till något negativt, att inte nå sitt mål (till exempel inte få sin drömpartner), slutet på en era, otack trots en stor insats, förlorad MacGuffin, hämnden misslyckas, skurken kommer undan, att lyckas på grund av tur snarare än skicklighet, tvång att flytta sina moraliska gränser, eller att vi får se väldigt långt in i framtiden och hur alla rollfigurer dör och inget spelar någon roll.

Men de behöver alla avslutas på ett sätt som ger någon slags tillfredsställelse: en meningsfull gåva, eller ett sammanfattande slut, eller hopp om förändring, eller en oväntad vänskap, eller ett nytt mål i livet.

22. Skicklighet, talang och upplevelse [länk hit]

Att få vara med när någon gör någonting imponerande, från hantverksskicklighet till artisteri, kan ge rysningar hos läsaren. Här finns det många saker du kan arbeta med: snabbhet, säkerhet, lätthet, vighet, styrka, tydlighet, rätt verktyg, rätt material, tajming, påhittighet, etc. Och internet-eran har gjort det lättare än någonsin att hitta personer som kan det mesta och som kan inspirera dig att skriva verkliga storverk.

Här nöjer jag mig med att tipsa om romanen Carter Beats The Devil av Glen David Gold, en berättelse där läsaren nästan kan känna hur magiskt det måste ha varit på de klassiska trolleriföreställningarna på 1900-talets början.

En näraliggande känsla är när en rollfigur får vara med om någonting himlastormande häftigt för första gången: från känslan av att äga sitt första egna hem till att flyga på en hippogriff. Bygg gärna upp svårigheten att ta sig dit först (se Slå oddsen ovan), så att upplevelsen blir något av en överraskning, så får den störst effekt. Men mycket av effekten ligger också i själva rollfiguren. Fundera därför på vilken rollfigur du ger upplevelsen, så att det blir den som bäst kan uppskatta den. Här kan du exempelvis sänka rollfiguren så att den tvivlar på sin egen förmåga, och sedan visa vad som händer när hen upptäcker att den fortfarande har kvar förmågan.

23. Tabu och förbud [länk hit]

Finns det något mer lockande än tabu och förbud, åtminstone i teorin? I berättelser går det att bygga vidare på den teoretiska nyfikenheten, och bygga upp förbudet, med risker och hetsiga situationer. Här ryms allt ifrån passion och kärlekstrianglar till skandal, och dess konsekvenser, men det finns också utrymme för att ta upp hur många tabun och förbud är godtyckliga och omoderna. Och kanske kan du ta upp hur det förbjudna blir mer lockande just därför.

Men framför allt går det att fokusera på känslorna här, eftersom många av läsarna kan identifiera sig med rollfigurerna och får leva ut känslorna på säkert avstånd.

24. Dramatisk ironi, symbolik och spegelscener [länk hit]

Som sista typ av Følelse, skulle jag vilja ta upp några mer berättartekniska sorter. De här typerna ligger alltså inte inuti scener, utan som delar av berättelsen.

Att låta läsarna veta saker som rollfigurerna inte känner till är ett vågspel, men ibland kan det hjälpa till att skapa en känsla av dramatisk ironi. Om det görs rätt kan hela berättelsen få en dubbeltydighet: den går att tolka såsom rollfigurerna gör det, men också med den extra kunskapen som läsaren har. Ett enkelt exempel: den ena rollfiguren är förklädd, något som läsaren känner till, och den andra avslöjar sina hemligheter i tron att den första rollfiguren inte kommer att få reda på hemligheterna. Som läsare kommer man vilja att rollfigurerna ska agera på ”rätt” sätt, även om man förstår att de inte känner till sanningen. Den här dubbeltydigheten behöver genomföras med försiktig hand, eftersom läsaren så gärna vill att sanningen ska komma fram. Dessutom finns det risk att rollfigurerna verkar dumma om de inte förstår sanningen om den är för lätt att lista ut.

Symbolik har samma sorts dubbla lager inbyggd. När en symbolik är genomförd på ett skickligt sätt förstår stora delar av läsarskaran det som avses, utan att det blir som en slägga i huvudet på läsaren. Å andra sidan går berättelsen också att läsa utan att förstå symboliken. Det kan man till exempel göra genom att undvika de vanligaste symbolerna – Jesus-symbolik för en godhjärtad hjälte, oväder för sorgsenhet, dans för sex, och så vidare. Det här kräver lite mer arbete, men ger också mer för läsaren. Man kan också göra det genom att försöka hitta andra typer av saker att symbolisera, såsom mer subtila känslor eller nutida händelser som inte hunnit bli sönder-använda som mål för allegorier. Inom kort kommer säkert många hänvisa till corona-pandemin genom olika omskrivningar, och då är det bättre att hitta något annat att hänvisa till.

Spegelscener är scener som återkommer från tidigare i berättelsen. Ett exempel är när Dolores Umbridge, den lärare som plågat Harry Potter och många andra, till slut möter kentaurerna som övermannar henne. Medan hon förs bort, ber hon Harry att säga att hon inte tänker skada dem, och då kan han svara med en replik som hon under hemska omständigheter drillat i honom: ”I must not tell lies.”

Och avslutningsvis: det finns flera berättartekniska grepp för att skapa osäkerhet kring hela berättelsen, från att bryta mot kronologin eller att skapa en otillförlitlig berättare. Eller där hela historien hjälper till att bygga upp en värld som sedan kan punkteras eller vändas på. De greppen kan ge en tillfredsställelse för läsaren i att författaren faktiskt har en poäng med alla scener och belönar de läsare som har varit uppmärksamma.

Avslutning

Jag frågade Ina Nes vad hon trodde var de vanligaste misstagen med Følelse var. Hennes svar var att det är svårt att avgöra, ”eftersom jag inte vet om folk försöker få till det eller inte”.

Så nu, när du vet om vad Følelse är, vet du också att du kan ta i rätt ordentligt, utan att det blir segt (så länge du väver in det i berättelsen, och varierar det du skriver), och utan att du förlorar konflikten. Oavsett, gör det mysigt, och slå läsaren med häpnad.

Lycka till!

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *