Vi vet alla hur smärtsamt det kan vara när man skrivit och skrivit på en berättelse och så kommer någon och kritiserar verket. Vi tar åt oss.
Om man ska anlita en lektör är det viktigt att förstå varför det är så, eftersom lektören aldrig kritiserar för att det ska svida, utan för att texten ska bli bättre. Smärtan ligger inte i det lektören skriver (även om det så klart finns klantiga/dåliga lektörer också, som uttrycker sig hårt eller okänsligt), utan i den som får kritiken.
I det här och ett blogginlägg på Storydoktors tittar jag på två grundläggande orsaker till att kritik svider. Läs del 1 i den här serien här.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Orsak nr 2: Kritiken träffar det du misstänkte var fel
I ett tidigare inlägg skrev jag om hur bränt barn skyr elden men missar översvämningen. Det är en förklaring till hur man lätt blir blind för kommande kritik genom att fokusera på sånt man blivit kritiserad för tidigare.
Men det är också så att vi människor ofta är som känsligast för den kritik vi redan spelar upp i vår inre bandspelare om och om igen. Vi vet redan innerst inne att den kritiken stämmer – oavsett om den faktiskt gör det eller inte – eftersom vi har hört kritiken så många gånger. När någon annan säger samma sak blir det mer än en påminnelse. Det blir en sanning. Och i det fallet gör sanningen ont. Vi börjar plåga oss själva.
Och ingen kan plåga oss som vi själva kan.
Så när en lektör, som får betalt för att kunna dramaturgi, för att ha fingret på pulsen och för att kunna se var problemen ligger påpekar ett problem, då får den inre rösten bevis på att det som den sagt hela tiden stämmer.
Precis som tidigare leder det nästan alltid till att författaren sparkar antingen på sig själv (får dåligt självförtroende) eller på någon annan.
Lektören, som kan ha varit duktig eller snubblat på den svaga punkten i författarens rustning av en slump, förknippas ofta just därför med att skada författaren med vilja. Eftersom jag varit lektör så pass länge vet jag att den känslan går över. Jag har haft klienter som återkommit flera år efteråt och sagt att det var mycket jobbigt att läsa mina kommentarer den första tiden, men att de sedan insett hur mycket guld det fanns i dem, och därför börjat att revidera sin text från grunden. Andra har svarat direkt och klagat på att det varit väldigt jobbigt, men efter bara någon vecka återkommit och mildrat sitt omdöme avsevärt. Det har aldrig hänt att någon har kommit tillbaka och sagt att det gör mer ont ju längre tiden går. Så fungerar inte smärtan. Vi får perspektiv. Andra saker händer som drar vår uppmärksamhet.
Och i själva verket, när jag frågar vidare, säger de flesta att de redan hade på känn att det var just där som problemet låg. Det var därför det blev så jobbigt.
Som lektör brukar jag se till att få någon slags bild av vad författaren har för frågor innan jag läser, för att se om jag håller med. Det gör också att jag kan förbereda mig för att ge en känslomässig väg ut ur problemet och inte bara ge förslag på hur man löser problemet. Låt säga att problemet är att huvudpersonen mest reagerar på det som händer, snarare än att se till så att saker händer eller välja sin egen väg. Om jag vet att författaren redan anat att det är ett problem, kan jag då se till att inte bara ge förslag på några saker som huvudpersonen kan göra, utan också:
- mildra kritiken genom att välja orden väl
- sätta det i kontext, d.v.s. berätta hur stort problemet är i jämförelse med andra problem i samma berättelse eller med andra författares problem i andra berättelser
- ge förslag på ett sätt att se på saken, såsom att se det som en utmaning eller att ge orsak till att se på saken med ett skratt (ja, lektörer får vara roliga!)
Som författare kan jag definitivt identifiera mig med känslan av att jag borde kunnat ha lista ut det själv och hittat en bra lösning när jag får en kommentar om något. Ibland kan jag också bli arg och sårad. Just därför tror jag att de råd jag ger nedan inte är helt lösryckta eller orealistiska:
- sätt av tid för att läsa kommentarerna innan du öppnar dem. Om du läser dem i hast eller redan är upprörd eller ledsen kommer kommentarerna inte till sin fulla rätt, och du kommer antagligen att bli mer sårad än du behöver.
- förbered dig på att du inte har någon aning om vad kommentarerna kommer att handla om. Låt kommentarerna handla om vad de vill.
- läs kommentarerna i etapper. Du kan antingen läsa dem översiktligt och sedan allt djupare, eller stycke för stycke. Gör sedan egna reflektioner kring kommentarerna på papper eller i datorn. Markera särskilt om det är något som du redan funderat över.
- ge dig själv tid att reagera. Gör gärna något annat (helst något aktivt) medan du låter din hjärna processa det du har läst.
- skriv ner fler anteckningar utan att titta på kommentarerna eller de reflektioner du gjorde tidigare.
- om du har starka känslor, be någon som har koll på din berättelse att läsa lektörsutlåtandet, men utan att du berättar hur du känner. Anledningen är att du behöver en rimlig tolkning av lektörsutlåtandet och inte någon som håller med dig och dina känslor till varje pris.
- ge någon annan person din version av det som hände som kan bekräfta dig i dina känslor. För du behöver bearbeta dina känslor också. Men gör det efter att du pratat med någon som gett dig en rimlig bild av lektörsutlåtandet, för annars cementeras du in i att ”du har rätt”, vilket gör det svårare att ta till dig kommentarerna.
Men när du har gjort det är det dags att konstatera två saker. Bägge två är positiva:
Det ena är att du fick ett lektörsutlåtande som satte huvudet på spiken. Det betyder att du inte kastade pengarna i sjön.
Det andra är att du visade sig ha en bra känsla för vad din berättelse behövde, även om du kanske inte visste hur du skulle fixa det.
Ta vara på en sådan lektör, och försök att ytterligare slipa på din färdighet. Bägge de här sakerna gör det nämligen mycket lättare för dig i ditt fortsatta skrivande.
Läs del 1 i den här serien här.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.