Syd Field – Struktur del 27

Det här är del 27 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

I slutet på 1970-talet och början på 1980-talet övergick majoriteten av alla handböcker om att skriva från att behandla pjäser till att behandla film. Amerikanen Syd Fields bok Screenplay (1979) var inte den första av dessa filmböcker, men den kom att påverka filmbranschen mer än någon annan handbok, med möjligen Joseph Campbells The Hero With A Thousand Faces som konkurrent. Field hade tidigare varit såväl manusförfattare som lektör i Hollywood och studerade film med ett öga på duken och ett på klockan. Det ledde honom till ett paradigm för filmmanus, baserad på Aristoteles.

Akt I

Presentation av historien, rollfigurerna, den dramatiska premissen, situationen kring händelserna och relationerna mellan huvudpersonen och de andra rollfigurerna som befinner sig i hans eller hennes värld.

Vändning 1

Akt 2

Huvudpersonen konfronterar hinder efter hinder för att tillfredsställa sitt dramatiska behov

Vändning 2

Akt 3

Huvudpersonens öde avgörs

Just förekomsten av dessa vändningar (på engelska ’plot points’) är kanske det som tydligast är ett Fieldskt tecken, och något som har spridit sig till nästan alla teorier som följde. Field menade att författaren behövde veta fyra saker innan han eller hon började skriva: slutet, början, vändning 1 och vändning 2. Detta berodde på att historien annars blev för svåröverblickbar och att vändningarna hjälper till att föra handlingen framåt.

Han menade att en tvåtimmarsfilm med ett manus på 120 sidor (1 sida per minut färdig film, i genomsnitt) har sin första vändning omkring sidan 30 och sin andra vändning omkring sidan 90. Även om idén påbörjades med studier av film och tänktes till film finns det inget som hindrar att den som skriver andra sorters texter delar upp sin tänkta text på samma sätt och då får samma fördelar.

Trots att Fields paradigm mestadels har blivit accepterat som en standard kom det såklart en del mothugg, men Field har varit grundlig redan från början genom att täcka upp många av de saker hans tidigare elever och klienter ifrågasatt tidigare. Field vände sig exempelvis mot anklagelser om att hans bok förordade ett formelartat sätt att se på berättelser. Istället uppmanade han sina läsare att själva undersöka populära filmer för att se huruvida hans paradigm stämde. Hans poäng var inte heller att det inte kunde förekomma fler vändningar, bara att vändningarna i paradigmet var de största.

Senare, i The Screenwriter’s Workbook förfinade Field sin teori genom att placera in en mittpunkt i historien, omkring 60 sidor från början, som ett sätt att dela upp den andra akten och göra den mer lätthanterlig.

Fields teori är en av de absolut mest spridda idéerna om skrivande, framför allt inom Hollywood, men även internationellt. Den har inga stora nackdelar, eftersom Field uttrycker sig ganska vagt – det är också det som gör den användbar utanför filmmanusvärlden. Däremot är den kanske inte så mycket att hålla i handen när man inte vet riktigt vad man ska skriva härnäst eller hur man ska förbättra en existerande text.

Nästa gång ska vi titta på en forskare som grundlade ett helt forskningsfält och bland annat ägnade det åt att studera James Bond. Återkom gärna.