Ett fantastiskt verktyg för att skriva berättelser är spegelscener. Då pratar jag inte om scener med faktiska speglar (som i det här fallet), utan om metaforiska speglar. Låter det konstigt? Det måste det inte vara.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Vad är en spegelscen?
En spegelscen är egentligen två scener: en i början av texten och en närmare slutet. Den andra scenen måste inte ligga i det absoluta slutet, men den finns ofta där i närheten.
De här två scenerna liknar varandra. Annars tänker vi författare nästan alltid att scenerna ska vara unika, men här är hela grejen att två scener är mycket lika varandra. De är inte precis likadana, utan påminner om varandra.
Låt mig ta ett exempel från filmvärlden (spoilervarning). Innan jag gör det vill jag dock försäkra dig om att samma typ av scener också finns i böcker, tecknade serier, TV-serier och dramatik. Exemplet är ganska våldsamt, men som vi ska se finns det många olika typer. I filmen Copycat spelar Sigourney Weaver en forskare som studerar seriemördare. Efter en föreläsning blir hon attackerad av en man som hänger upp henne och dödar den vakt som är där för att skydda henne och sedan tänker döda henne.
Hon blir räddad, men får svåra psykologiska ärr. Det är först när en seriemördare härmar andra seriemördare som hon tvingas lämna sitt liv som eremit. Men mördaren anfaller Weavers rollfigur, tar henne till samma ställe, tar på henne samma kläder och hänger upp henne på samma sätt.
Parallellerna i de här scenerna är många, men det finns också en hel del skillnader. Inte minst har mördare nummer 2 lärt sig av mördare nummer 1:s misstag, vilket ökar spänningen. Men dessutom orsakar scen nummer 1 Weavers stora psykologiska ärr, medan scen nummer 2 förändrar dem till något annat. Även om vi redan har sett scenen en gång finns det alltså gott om nyheter i den. (Filmen heter ju Copycat, så att det skulle finnas scener där någon apar efter någon annan var förhoppningsvis ingen överraskning.)
Som sagt, spegelscenerna behöver inte vara så här våldsamma eller så här uppenbara. Tvärtom kan spegelscener vara mycket subtila. Det kan vara så enkelt som att en rollfigur säger sitt eget namn, att en rollfigur påbörjar/avslutar en resa, att en rollfigur kommer till en plats och en annan rollfigur kommer till samma plats, eller att två olika rollfigurer ringer i telefon.
Varför har man spegelscener?
Till att börja med ska jag säga att man inte måste ha spegelscener i sina berättelser. Däremot kan spegelscener användas till så många saker att det är en av de vanligaste sakerna jag föreslår för mina lektörsklienter.
- Spegelscener är ett utmärkt sätt att visa hur en rollfigur har förändrats eller hur tiderna har förändrats.
- Spegelscener kan också visa hur insatserna har blivit större, eftersom spegelscenerna nästan alltid är mer intensiva.
- Spegelscener går att använda för att visa hur huvudpersonen måste träna för att nå sitt mål.
- Spegelscener är idealiska för att placera planteringar och hintar om vad som kommer att hända.
- Spegelscener är samtidigt ett bra tillfälle att skapa villospår, eftersom många känner igen mönstret från tidigare berättelser.
- Spegelscener kan ge en känsla av revansch eller återupprättelse.
- Spegelscener bidrar till att göra berättelsen mer sammanhållen och tematisk.
- Spegelscener ger författaren ett mål att skriva mot, särskilt om man kör fast.
- Spegelscener förklarar det som redan har hänt på ett tydligt sätt.
- Spegelscener ökar dramatiken och skapar förväntan, eftersom läsaren förstår att författaren inte skulle göra samma sak två gånger, men inte själv kan komma på exakt hur förändringen skulle ske.
Dina spegelscener
Att hitta spegelscener kan vara marigt. De behöver vara tillräckligt lika för att läsaren ska känna igen dem, utan att bli uttråkade. Men det finns något som är svårare än att hitta bra spegelscener, och det är att över huvud taget inse att man behöver en spegelscen. Det är lättare att bara skriva på, utan att ens överväga tanken.
Så hur gör du?
Mitt förslag är att du inte tänker på spegelscener förrän du arbetar om en text. Risken är annars att det blir för ”klonkigt” och känns påklistrat. När du väl har gjort en version av din text är du bättre förberedd. Då kan du titta på hur slutet och början hör ihop. Skriv upp flera förslag och välj sedan det som ger störst tillfredsställelse för dig som författare.
Skulle det vara så att du kommer på någon spegelscen under arbetet är det inte fel. Skriv upp det, men var beredd på att det kan vara något du kan behöva ändra på sedan om du upptäcker något bättre. Ställ dig därför frågan vad som passar dig bäst.
För saken är den att en spegelscen har den yttersta funktionen av att visa upp dig för läsaren. Det är ett fantastiskt verktyg.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.