Början är en av de mest känsliga delarna av en berättelse. Så känslig att den kan göra att du blir refuserad. Därför är det dags att prata inledningar igen.
Och i vanlig ordning pratar jag om mer än bara språket och den första meningen. Jag syftar på hur du ska sätta igång berättelsen, så att läsaren inte vill lägga ifrån sig boken.
Det finns nämligen ett konstigt trick som har med gummisnoddar att göra.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Vad man brukar säga om början [länk hit]
Vanligen brukar man säga att boken ska börja så sent som möjligt, d.v.s. att du ska sätta igång berättelsen tidigt i texten, snarare än att börja från början. Du vet, konsten att tråka ut är att berätta allt.
Därför är ett bra tips att titta på vad som bryter det status quo som råder där berättelsen utspelar sig.
Om bakgrunden till berättelsen är att huvudpersonen har otur i kärlek, är det klokt att placera första tillfället då huvudpersonen faktiskt har tur så tidigt som möjligt, strax efter att du har etablerat mönstret med otur.
På det sättet finns det utrymme kvar i berättelsen att utforska det nya som händer, istället för att det bara blir en kort snutt om det i slutet.
Samma sak gäller om bakgrunden är ett krig, en resa som pågått länge, ett förhållande som gått i stå, eller vad det nu kan vara — det som bryter mönstret är i regel bra att ha tidigt.
Det där som bryter mönstret/status quo kallas ibland ”katalysator” eller ”inledande händelse”. (Läs mer här.)
Vad är problemet med det då? [länk hit]
Så här långt har jag presenterat vad man brukar prata om när det gäller inledningar. Men det finns två grundläggande problem med att ge den typen av skrivtips.
Det första problemet är att många inte vet vad en katalysator är. Jag är ledsen om jag uttrycker mig elakt här, men jag ser många manus där författaren har blandat ihop att något händer (en explosion, ett mord, ett häftigt möte, ett avslöjande etc) med att berättelsen börjar.
Det här gör att början blir spännande, men att det sedan inte händer särskilt mycket.
Med andra ord finns det ingen framåtrörelse, eftersom det som bryter status quo inte har med resten av berättelsen att göra. Det stannar där. Katalysatorn blir en enskild händelse, och senare i berättelsen händer andra saker.
Om du vill lära dig hur du undviker det här, har jag skrivit två texter om det: sidan 30-problemet och 7 oumbärliga intrigverktyg.
Det andra problemet är att många ändå inte lyssnar. Återigen är jag lite otrevlig här, vilket jag ber om ursäkt för. Även om man vet vad en katalysator är, kan man strunta i det, kanske med argumentet att just ens berättelse kräver något speciellt.
Om du känner någon som pratar om oväsentligheter eller aldrig kommer till saken, se om du kan lägga märke till när den där katalysatorn dyker upp. Du ska se att den där personen ofta känner att den måste berätta en massa bakgrund för att du sedan ska kunna förstå vad som händer, istället för att komma till saken. Risken för att du tillhör den gruppen av människor är mycket större än att just din berättelse är så speciell att du kan svamla, ge bakgrund, presentera alla rollfigurer, eller sätta stämning hur länge som helst.
Så kom till saken, tjatmoster (oavsett kön).
Hitta din katalysator [länk hit]
Vid det här laget har du kanske glömt bort gummisnodden, och det klandrar jag dig inte för, men jag lovar att jag kommer dit. Jag skulle inte berätta det ovanstående om det inte fanns en stor risk att du missförstod vad jag kommer berätta nedan. Och jag lovar också att det är värt väntan.
Kontentan är alltså att lägga tid och energi på att fundera på vad som faktiskt sätter igång berättelsen. Visst, det ska vara en iögonenfallande, intressant händelse eller situation, men det är i dagsläget mer viktigt att det är början på berättelsen.
Om du inte har tänkt på frågan så här konkret tidigare, utan bara skrivit på, kan det vara svårt att veta vad som är just din katalysator. Därför får du nedan några exempel på katalysatorer:
- huvudpersonen får ett uppdrag/fråga om att göra tjänst
- huvudpersonen är med om en orättvisa/en olycka
- huvudpersonen skaffar ett mål/ger ett löfte
- huvudpersonen påbörjar en resa
- huvudpersonen blir attraherad av en annan person
- huvudpersonen förlorar något
- huvudpersonen upptäcker ett mysterium/ett brott
- huvudpersonen blir anfallen
- huvudpersonen får tag på en MacGuffin/karta till MacGuffin
- huvudpersonen bevittnar något hemligt
- huvudpersonen upplever hur en persons död påverkar flera andra
- huvudperson begår ett misstag
Men det viktigaste är att katalysatorn hänger ihop med den största intrigtråden. Om du exempelvis skriver en bok där huvudpersonen bygger ett hus åt hemlösa, då är frågan hur det projektet börjar. Inte hur huvudpersonen träffar sitt nya kärleksintresse. Om huvudpersonen samlar intrigkuponger, då vill läsaren veta vad som startar det samlandet.
Var lagom hård mot dig själv här.
Du behöver inte ha något extraordinärt, men det ska vara början.
Å andra sidan ska det definitivt vara början, så det ska gå att uttrycka tydligt och kort.
X händer.
(till exempel: Britta upptäcker misshandel av hemlösa)
… snarare än…
Efter flera försök att få in sin pappa på ett hem för hemlösa, bestämmer sig Britta för att göra något åt saken. Hon utreder saken och kommer fram till att det bästa är att bygga ett hus, men har först svårt att skaffa pengarna för att göra det och få tillstånd av kommunen. Sedan upptäcker hon att någon misshandlar de hemlösa, varpå frågan blir mer akut.
Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: går det att skriva på en post it-lapp?
Om du har lätt att komma på vad som händer efter katalysatorn, har du gjort rätt.
Om det fortfarande är svårt, behövs något mer. Antagligen saknas det något som utsätter rollfiguren för någon slags fara.
Att spänna gummibandet [länk hit]
Nu är vi äntligen på banan så att vi kan diskutera tekniken med att spänna gummibandet!
Tänk dig att intrigen är en gummisnodd som du trär upp på två spikar med ett visst avstånd, så att gummisnodden är rätt tajt. Katalysatorn är den första spiken, så när läsaren tar bort gummisnodden från den spiken följer läsaren med hela vägen till den andra spiken (slutet). Tjong! Det går snabbt och allt snabbare.
Om man har den jämförelsen i bakhuvudet, är det inte svårt att förstå varför man inte ska placera för mycket saker innan den första spiken (katalysatorn). Man kan ha sådana saker som:
- en kort miljöskildring
- en kort presentation av ett fåtal rollfigurer
- något som visar vad det är för genre
- något som sätter stämningen
Allt man placerar i början bör dock göras med tanke på att de ska skapa nyfikenhet inför vad som ska komma. Därför är det bra om du under omskrivning eller redan i planeringsfasen lägger till förskuggningar, d.v.s. vinkar om det som ska hända. Låt säga att du skriver en berättelse om en löpartävling. Då kan första stycket nämna hur huvudpersonen springer hem från skolan och är snabbare än mammans bil. Det är en liten grej, men sånt skapar förväntningar. De blir som ett spår med brödsmulor som leder fram till gummisnodden.
Därmed kommer vi till den viktiga frågan i det här blogginlägget.
Går det att sträcka ut gummisnodden lite längre?
Så här långt finns det ganska många som har tankar och skrivtips. Läs min översikt över olika strukturmodeller får du se. Framöver finns det inte lika mycket tänkt och tyckt. Orsaken är att det är smått klurigt, och att man får se upp med var man placerar fötterna.
Det är därför vi fortsätter med gummisnoddsmetaforen lite till.
Ja, det går definitivt att sträcka ut gummisnodden. (Så länge man faktiskt gör det, och inte flyttar in den första spiken och lägger in slumpmässiga grejer innan spiken kommer.)
Det finns till och med flera sätt att göra det på.
1. Teaser [länk hit]
En ”teaser” (engelska för ”aptitretare”) är ett sätt att visa i miniformat vilken sorts berättelse resten av boken är. Det här greppet har kanske framför allt uppmärksammats medialt i James Bond-filmerna, som börjar med ett kort men spektakulärt uppdrag som oftast inte har med resten av filmen att göra.
Men fenomenet är mycket vanligare än så, och väldigt praktiskt.
Många bokserier börjar med att ge huvudpersonen ett typiskt uppdrag som huvudpersonen kan lösa så att läsaren bygger upp rätt förväntningar. Och ”uppdrag” i den förra meningen ska tolkas mycket brett. Om du exempelvis har en huvudperson som är fantastiskt duktig på att para ihop folk, kan du visa hur ett sådant ”uppdrag” går till.
På det sättet kan katalysatorn förskjutas en bit in i berättelsen utan att läsaren undrar när berättelsen ska börja, eftersom det känns som om berättelsen redan har börjat.
Tänk på: för att en teaser ska fungera (d.v.s. för att den ska locka in läsaren), måste den vara väldigt spännande eller visa upp hur skicklig huvudpersonen är. Det går alltså inte med några halvmesyrer här, utan huvudpersonen måste imponera på läsaren. Alla sorters specialförmågor, oavsett om de är fysiska, mentala, sociala eller annat, är guld värda i sådana situationer. Och ju mer unikt uppdraget är, desto bättre.
2. Varningsskott [länk hit]
Ett annat sätt att börja är att ge ett varningsskott. Här ligger fokus istället på antagonisten och på dess offer, för att bygga upp den fara som antagonisten utgör. I idealfallet känner läsaren att det var hemskt och att det var tur att det inte var huvudpersonen. Oftast är Huvudpersonen inte ens med i sekvensen, utan dyker upp senare, antingen för att plocka upp bitarna eller genom att bli indragen av en slump.
Men tro inte att det bara är monster som ger varningsskott, utan det kan vara en hemsk chef som ger någon sparken eller ett gäng som terroriserar ett helt samhälle, eller en person som läsaren automatiskt känner antipati mot men som huvudpersonen planerar att gifta sig med. Det kan till och med vara en del av naturen eller annat omänskligt hot, såsom en vild björn eller ett giftmoln som dödar en person som tältar.
Tänk på: Huvudsaken med ett varningsskott är att visa läsaren att det finns krafter som är större eller svårare att hantera än en vanlig människa klarar av enkelt. Därför blir berättelsen mer spännande om offret agerar på ett sätt som vi själva hade agerat på, fast inte med panik. I exemplet med björnen kan du låta offret försöka klättra upp i ett träd för att komma undan, bara för att upptäcka att björnar är ännu skickligare på att klättra i träd. Det väcker frågor kring hur sjutton huvudpersonen ska klara av samma problem.
3. Dra ihop gänget [länk hit]
I berättelser med flera huvudpersoner eller där flera rollfigurer har stort utrymme, kan det finnas skäl att visa hur rollfigurerna möts innan berättelsen egentligen börjar. Inte nog med att det ger läsarna större chans att särskilja rollfigurerna om de blir presenterade i början, utan det kan skapa dramatik att få se deras första intryck av varandra, och dramatik/konflikt är bra.
Det finns fem saker att hålla reda på här:
- om rollfigurerna får besök eller åker iväg.
- om rollfigurerna möts samtidigt eller gradvis.
- om mötet sker medvetet eller av en slump.
- om rollfigurerna känner varandra sedan tidigare eller inte.
- om det finns en rollfigur som utgör perspektivperson eller inte.
Alternativen går att kombinera på olika sätt, till exempel:
- vi följer Aron som av en slump möter en främling som visar sig heta Janne och sedan en annan främling som heter Veronica
- vännerna Anna-Lotta, Maja och Francisco kastas in en situation samtidigt under en resa
- Jenny rekryterar i tur och ordning de tre vännerna William, Ana och Katarína för ett uppdrag, men möter under vägen Oliver som också kan komma väl till pass
- Linn och hennes familj upptäcker den jättelika roboten Turiox bakom sitt skjul
Det här betyder inte att berättelsen bör stå stilla under tiden de olika rollfigurerna dyker upp. Tvärtom är det ofta bra att kittla läsarens nyfikenhet om vad de olika rollfigurernas funktioner i berättelsen kan bli genom att åtminstone ge en vink om vad som kommer hända.
Tänk på: Det spelar stor roll i vilken ordning läsaren möter medlemmarna i gänget. Vanligen introduceras de så att den första och sista rollfiguren vi möter är de viktigaste, men det handlar också om hur mycket utrymme var och en får.
Tänk också på: Även om det finns konflikt mellan rollfigurerna inuti gänget, finns det antagligen mer konflikt utanför gänget. Ge därför inte det här stadiet för mycket utrymme.
4. Få folk till rätt ställe [länk hit]
I vissa berättelser (särskilt i actionfyllda eller romantiska berättelser) är det viktigt var rollfigurerna befinner sig. Att placera ut rollfigurerna kan därför vara minst lika viktigt som att ge rollfigurerna deras personligheter eller presentera deras funktion. När de väl är på plats kan historien börja.
Ta till exempel filmen Die Hard. Där handlar de första scenerna om a) att få huvudpersonen till ett obevakat rum (därifrån han kan fly osedd), via ett samtal med sin exfru, b) samla en grupp gisslan på en enda våning, c) få terroristgrupp 1 till vakterna i lobbyn, d) få terroristgrupp 2 till lastkajen, och e) få huvudpersonens chaufför till lastkajen (utan att han vet vad som håller på att hända).
Enbart det faktum att du placerar ut rollfigurerna ger läsaren vissa antydningar om vad berättelsen kommer att handla om, så det här går det faktiskt att dra ut på litegrand utan att berättelsen blir lidande.
Tänk på: Att hitta på vettiga skäl till att rollfigurerna tar sig till just de platserna kan vara svårt, men det finns två huvudsakliga inriktningar: medvetet (de har ett uppdrag, de har blivit ditkallade, de ska träffa någon, etc) och av en slump (de ville egentligen någon annanstans, de misslyckades ta sig dit de ville, de är på väg därifrån, de passerar det på väg någon annanstans, någon annan har tagit dem dit, etc).
5. Förbereda mordet [länk hit]
Istället för att bara låta din skurk genomföra ett mord, kan det vara bra att visa förberedelserna inför mordet. (Och samma sak gäller förstås andra typer av dåd eller illdåd.) Förberedelserna bygger upp nyfikenheten hos läsaren inför vad som ska hända, samtidigt som det går att introducera fler rollfigurer.
Om du inte skriver om mord eller död, kan du lägga den här tiden på att presentera varför situationen kommer bli ett dilemma (ska man berätta för någon att deras partner är otrogen?, är det okej att stjäla om man svälter?, etc). Eller varför de båda bröderna aldrig kommer kunna samarbeta. Eller varför det lilla landet är så misstänksamt mot grannlandet. Eller varför Lillian är så förtjust i sin gamla bil.
Du kan presentera olika rollfigurers alibi, lägga ut ledtrådar och olika villospår, utan att berätta vad som är vad. Vanligen går ett udda beteende att tolka som misstänkt, vilket kan skapa en udda miljö. Det här gör att du skapar en röra som det faktiskt finns rim och reson bakom, så länge du inte överdriver det. Och eftersom röran är medveten känner läsaren av det och blir mer och mer nyfiken.
Tänk på: du måste inte döda den mest förväntade rollfiguren eller låta dådet gälla precis det läsaren tror att det ska handla om. Bygg upp läsarens misstankar om fel offer eller fel plan, så ska du sett att alla verkliga ledtrådar går rakt över läsarens huvud, även när hen faktiskt har noterat ledtrådens existens. Och på samma sätt kan du skapa villospår om varför Lillian är så förtjust i sin gamla bil.
Tänk också på: denna del av berättelsen kan med fördel användas för att plantera fröna till en ”omöjlig” situation, såsom att låsa dörrar eller låta snö falla där det bara finns en uppsättning fotspår, eller ta bort alla vittnen och ledtrådar.
6. Hitta kartan [länk hit]
För att en skattjakt ska kunna börja, kan berättelsen börja med att själva kartan hittas. Det brukar inte vara så lätt. Under den resan kan den tidigare ägaren dö, olika hinder besegras, kartan delas upp och sedan kombineras igen, tappas bort, etc.
Det här kan låta som en smal genre, men nästan alla typer av MacGuffins kan bli föremål för skattjakter, från information om var en mördare befinner sig till råd om hur huvudpersonen ska kunna bli tillsammans med sitt kärleksintresse, från en annons om ett specifikt jobb till receptet för hur man skapar en superhjälte. Tänk alltså inte bara på kartor som tänkbara kandidater att leta efter.
I och med att kartan i sig är så intressant för de flesta läsare, kommer de inte att ha något emot om du bygger upp den innan berättelsen kommer igång.
Tänk på: En bra karta kan vara utgöra grunden för titeln till boken. Därför är det smart att vara så precis som möjligt när man kommer på sin karta.
7. Starta klockan [länk hit]
Det kanske vanligaste sättet att skapa spänning är att starta en klocka som räknar ner tills något farligt händer, som huvudpersonen försöker stoppa.
Att starta den klockan innan huvudpersonen är medveten om problemet, gör att spänningen ökar: när kommer huvudpersonen få reda på det, och hur, och hur kommer hen reagera på det okända hotet?
Och klockan som sådan är en så intressant del av berättelsen att du gott och väl kan ägna lite tid åt att ge den ”personlighet”, d.v.s. något unikt, snarare än att enbart ha en bomb som ska smälla: ett avtal som slutar gälla vid midnatt, en helikopter vars bränsle håller på att ta slut, ett transplantationsorgan som riskerar att bli dåligt, biljetter som kanske säljer slut, en person som kommer ge upp hoppet och sluta vänta, ett rep som gnags av, en affär som stänger, en föreställning som ska börja, etc. Tänk litet och stort, och utnyttja sedan klockans många klockslag innan deadlinen är nådd: den första nervösa titten, den lite mer stressade blicken, snart är det dags, nu närmar sig klockslaget med stormsteg, herregud, kommer vi att missa målet?, nu är det verkligen i sista minuten, nu är det bara sekunder kvar, och hur sjutton ska det här gå?
Tänk på: Du kan låta deadlinen bli passerad. Det är inte farligt. För dig som författare, alltså. Men vad blir effekterna för huvudpersonen?
8. Sorglig bakgrund [länk hit]
Det finns få sätt som kan skapa så mycket känslor som att skapa en sorglig bakgrund till huvudpersonen.
Genom att ge huvudpersonen en sorglig eller mörk bakgrund, skapas också osäkerhet i läsaren om huvudpersonen någonsin kommer kunna få det bättre, vilket gör att hen blir en underdog.
Den sorgliga bakgrunden börjar sällan sorgset. För att det inte ska bli för ensidigt och förutsägbart behöver tragiken nämligen kontrasteras med korta stycken av lycka, ett tydligt mål eller en nära relation. Men sedan…
Här finns några exempel på hemska öden som kan drabba huvudpersonen:
- någon i dess närhet dör: förälder, syskon, bästa vän, maka/make, barn, eller ett helt samhälle
- övergiven av föräldrar
- växa upp med sjuka föräldrar
- fysiska, mentala eller sexuella övergrepp av förälder eller kärlekspartner
- bedragen av kärlekspartner
- lurad av vänner
- mobbas av klasskamrater eller syskon
- växa upp utan vänner
- hamna i fattigdom
- hamna i kriminalitet
- drabbas av svår sjukdom
- utsättas för rån eller annat brott
- råka döda någon i självförsvar
- hamna på fel sida i ett krig
För att det ska bli sorgligt krävs också att rollfiguren försöker göra något åt sin egen situation, men att omständigheterna sätter käppar i hjulet.
Tänk på: det finns ofta ett drag hos huvudpersonen som håller den kvar i det sorgliga: envishet, rädsla för att förlora ännu mer, ett inre motstånd mot att möta sina demoner, eller för mycket omtanke om andra (kanske utan att ha frågat om de klarar sig på egen hand). Läs också mer om rollfigurers bakgrund här.
9. Katalysator till en katalysator [länk hit]
Ett vanligt sätt att skaka om läsaren och göra berättelsen oförutsägbar är att använda sig av dubbla katalysatorer.
Till exempel kan du låta en person (1) drabbas av en närståendes död, och (2) upptäcka att den döda hade levt ett dubbelliv. Eller så (1) får huvudpersonen ett uppdrag i sitt jobb som brandman, och (2) upptäcker där ett dolt rum.
De dubbla katalysatorerna hjälper till att spänna gummisnodden, så att läsaren dras från den första katalysatorn till den andra och därefter vidare till resten av historien. När jag skriver berättelser själv brukar jag använda mig av just den här tekniken, eftersom den är så effektiv på att dra in läsaren i det som händer.
Återvänd gärna till listan över katalysatorer ovan för att se hur du kan kombinera dem.
Du kan placera de här katalysatorerna på flera olika sätt:
- tätt ihop — vilket gör att berättelsen flödar snabbt, men kan göra att läsaren undrar vad berättelsen egentligen handlar om, så se till att de hänger ihop
- en bit isär — vilket resulterar i att en större överraskning när katalysator nummer 2 dyker upp, men också kräver att katalysator är tillräckligt spännande för att bära berättelsen
- en bra bit ifrån varandra — vilket nästan automatiskt förvandlar den andra katalysatorn till en vändpunkt i historien
- med den ena katalysatorn innan berättelsen börjar — vilket jag har berättat mer om här
- samtidigt — vilket skapar ett dilemma för huvudpersonen: vilken tråd ska hen följa? Det valet kan komma tillbaka och bita hen i rumpan senare
Tänk på: placera den mest dramatiska av de två katalysatorerna sist. Annars blir läsaren besviken på den andra katalysatorn.
Tänk också på: det finns vissa dubbelkatalysatorer som återkommer, såsom när huvudpersonen (1) flyttar från sin invanda tillvaro till en ny plats, och sedan (2) stöter på ett mysterium. Om du väljer en sådan som förekommit i många historier, behöver du ta hänsyn till att många läsare redan kan ana vad som ska hända. Korta därför ner de delarna eller gör något oväntat med dem, såsom att visa hur svårt det är att lämna hemorten (saker som måste avslutas eller personer som inte släpper taget) eller väldigt udda saker som händer när personen kommer till det nya stället.
Kan gummisnodden gå av? [länk hit]
Det finns definitivt en risk att den metaforiska gummisnodden går av, så att läsaren inte blir så medryckt som hen hade kunnat bli. Vad betyder det? Jo, det betyder att författaren har försökt göra någon av följande saker:
Författaren har valt fel katalysator. Det är viktigt att katalysatorn pekar åt rätt håll, d.v.s. åt samma håll som intrigen, för annars blir läsaren osäker på vad det är för typ av berättelse. Om du exempelvis har en massiv explosion i början, men resten av berättelsen är en finstämd historia om en mor-och-dotter-relation som kan inspirera andra att bli närmare sina mammor eller döttrar, då riskerar den där massiva explosionen att skapa ett för starkt brott. Och omvänt, om du har en skräckberättelse med hyper-vampyrer som använder kloner som lockbete, då kan det komiska missförståndet som leder till att huvudpersonerna hamnar på ön där hyper-vampyrerna befinner sig, vara helt fel. Det kan på sin höjd vara en av katalysatorerna, men inte den enda.
Författaren har en för svag katalysator. En spänd gummisnodd behöver en spik som sitter fast ordentligt, för annars lossnar den, och säkerligen vid fel tillfälle, eller åt fel håll. Det här är ett mycket vanligt problem med katalysatorer, att de inte är tillräckligt intressanta för att dra med läsaren resten av vägen. Om katalysatorn kommer för tidigt i berättelsen, måste läsaren vänta på att storyn ska komma igång. Samtidigt går det inte att skjuta upp katalysatorn för mycket, eftersom det gör att läsaren tröttnar (”När kommer den här boken igång?!”). Ibland kan det hjälpa med en extra katalysator som ligger före den nuvarande (se ovan), men ofta är det bättre att hitta en annan katalysator. Då uppstår en fråga: Hur vet man att katalysatorn är för svag? Genom att kontrollera hur läsarna reagerar: om de tycker att det är en bra berättelse eller om de inte kan släppa berättelsen. Det är det senare alternativet vi är ute efter.
Författaren har satt dit för många katalysatorer. Om det finns för många katalysatorer (var försiktig med allt över två katalysatorer), blir resultatet att berättelsen irrar omkring, från katalysator till katalysator, till synes utan mål. Det går nästan alltid att förenkla storyn.
Författaren placerar två katalysatorer för långt ifrån varandra. När katalysatorerna ligger för långt ifrån varandra finns det sällan tillräckligt med elasticitet i gummisnodden för att dra läsaren vidare till den andra katalysatorn. Eller för att uttrycka det mer konkret: läsaren glömmer bort varför katalysator nummer 1 var så viktig, och slutar bry sig.
Avslutning
Om allt det här snacket om gummisnoddar har förvirrat dig (eller bara fått dig att leta reda på var du har dina gummisnoddar…), är det här kontentan:
Det är egentligen inte någon hemlighet att katalysatorn inte måste ligga allra först i en berättelse, men se till så att det som startar berättelsen är starkt, så kan du göra nästan hur du vill. Läsaren kommer ändå att dras in i berättelsen. Särskilt om du hittar något som pekar fram mot berättelsens början.
Lycka till!
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.
Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.