Skriv vackert, din fjant

Min värd, monsieur Victor Hugo, några år innan vårt möte.

Tisdagen den 6 februari 1844 klev jag in i monsieur Hugos arbetsrum på 6, Place des Vosges, med en enkel och svår fråga. Jag visste att den store författaren höll på med ett nytt verk och jag ville inte störa, men jag misstänkte att han skulle kunna styra in min karriär på rätt spår.

”Kom in”, sa han.

Skarpa, intensiva ögon skärskådade mig. Hans mun bar ett lätt leende, och hans höga, breda panna omgavs av bruna lockar.

Vi satte oss, och efter att jag hade berömt honom för hans framsynthet och berättat att jag läst hans berättelse om den arma ringaren och dramat om Cromwell så många gånger att jag praktiskt taget kunde dem utantill, kände jag att jag pladdrade. Enbart att vara i hans närhet fick mig att darra så smått.

”Jag beklagar”, sa han med stor medkänsla, ”att jag skyndar på er. Jag önskar att mina timmar var mina egna att styra, men…”

Han viftade med handen mot sina pappershögar, och jag skyndade mig att be om ursäkt för att jag tagit hans tid i anspråk.

”Jag har bara en enda fråga, som jag skrev i brevet. Jag har försökt i flera år att skriva egna texter… men… Jag kan skriva, missförstå mig inte, men… Hur skriver man vackert?”

Monsieur Hugo tittade på mig med en ny sorts blick. Han reste på sig, hällde upp två glas med vin, gav mig det ena, och så började han svara.

”Jag antar att jag borde börja med att säga åt er att läsa de stora mästarna. Racine och Corneille. Molière. Shakespeare. Utveckla er smak. Men redan ert brev avslöjade att ni kan er litteraturhistoria och att ni har lärt er skillnaden mellan god och dålig text, att ni börjar få en egen smak och stil. Så vad kan jag mer erbjuda?”

Foto från den kinesiska salongen, där vårt samtal ägde rum. Foto: Zairon

Min blick föll på bokhyllan bredvid skrivbordet där fem av hans diktsamlingar stod inbundna. Jag hade alla fem och skulle köpa den sjätte när den kom ut. För ett ögonblick blev jag rädd att han skulle vägra berätta mer om det än att uppmana mig att läsa mer. Det visade sig att hans fråga hade varit retorisk.

”Finns det något som författare är kända för är det formuleringskonst, vältalighet och pregnans i sina texter. Citerbarhet. Skönhet. Elegans. Som Voltaire eller Wordsworth. Finns det någon hemlighet bakom hur man skriver så. Nej, alla vet hur man gör. De vill bara inte göra det som krävs.”

Han reste sig ånyo och tog fram en tjock bok som låg på hans skrivbord. Jag kände väl igen den. Det var en ordbok. Mitt eget exemplar låg också vid mitt skrivbord.

”Den här boken ger mycket vägledning för den som skriver”, sa han. ”Den hjälper till med synonymer och etymologi och att utöka ert ordförråd. Med hjälp av den kan ni undvika klichéer och fult språk, så att ni slipper irritera er läsare. Men mer än så, med den vid er armbåge under arbetet hittar ni lättare sådana ord som gläder själen. Ord vars form liknar varandra. Rim, både i slutet och mitten av orden. Och alla allitterationer. Ni får dem nästan gratis. Men ni måste plocka dem själv.”

Monsieur Hugo slog upp en sida i ordboken och höll upp den.

”Titta här”, sa han. ”Ta det här ordet. ’Extemporär’. Vet ni vad det betyder?”

Jag harklade mig.

”’Improviserad’, tror jag.”

Monsieur Hugo nickade nöjt.

”Då vet ni det, när ni behöver ett fyrstavigt ord för ’improviserad’. Ibland behövs ett kort ord, som ’spontan’, och ibland flera. Sådana variationer bygger upp fraserna, så att de får ett visst antal versfötter.”

”Men”, sa jag, ”om jag inte ska skriva lyrik? Mitt mål är att skriva romaner.”

Monsieur Hugo skrockade och satte sig ner bakom sitt skrivbord, och började tankfullt att leka med sin läskpappershållare.

”Tror ni att det är någon skillnad? Är inte längden på orden viktig längre? Är det inte fortfarande så att folket där ute betonar det de säger för att få fram nyanserna och nyansernas nyanser? Använder de inte olika ord när de talar med en präst än sin suparbroder? ”

Jag funderade stressat medan monsieur Hugo betraktade mig.

”Självklart väljer de olika ord när de samtalar med specifika människor. Men versfötter? Ska jag behöva räkna stavelser som i skolan?”

Mitt hjärta sjönk vid tanken på hur jag hade tvingats ta ut stavelserna i Herodotos och Dante.

Monsieur Hugo släppte läskpappershållaren så att den stod och gungade fram och tillbaka. Han gnuggade sin utsträckta haka.

”Tänker ni er för när ni knyter er kravatt?”

Han gestikulerade mot sin hals, där en mörkblå kravatt prydde honom.

”Det gör ni inte, för ni har lärt er det av er far redan när ni var tio. Nu gör ni det medan ni samtalar med en vän eller medan ni tittar ut över gatan nedanför. Men när det gäller versfötter vet ni inte ens om att ni har lärt er det utan att titta efter. Och jag slår vad om att ni känner när det blir rätt antal versfötter i en text. Ni vet instinktivt när orden lägger sig rätt på pappret. Ju mer ni förstår om hur kravatten ska knytas, och ju oftare ni knyter den utan att titta, desto lättare går det.”

Jag nickade långsamt.

”Så det är ert råd, att jag ska använda ordboken och räkna stavelser?”

”Ja”, sa monsieur Hugo. ”Och nej.”

Mitt ansiktsuttryck måste ha avslöjat hur förvirrad jag såg ut, för monsieur Hugo tog tag i sin väst i midjehöjd och drog i den medan han reste sig från sin stol.

”Det där är eufoni. Välljud. Det är att veta vilka ljud som låter som rundade former eller taggiga former. Sådant kan man använda för att hitta namn på sina rollfigurer eller få det att låta vackert. De är ornament, inte bärande väggar. Inget mer. Men heller inget mindre.”

Han drog handen över bokryggarna medan han höll min blick.

Bild av min värd, från 1848, fyra år efter vårt samtal.

”Ni kan läsa varenda bok i den här bokhyllan utan att lära er mer än det ni redan vet. Ni kan lära er om ordfrekvens och alltid välja det ovanligare av två ord för att på så sätt skriva vackrare. Ni kan studera vilka ord som förmedlar mest information på minst yta och välja de som är precis de rätta. Ni kan använda er av språkliga egenheter, såsom dialekter och favoritord. Ni kan arbeta med stilfigurer och retoriska knep som varenda skolelev har fått lära sig och bemästra dem som självaste Aristoteles. Ni kan variera era ordval, eller rentav på era fraser, meningar och stycken. Ni kan till och med lära er att skriva om era texter så att ni undviker de där irriterande orden som bara råkar hamna där. Ändå kommer ni inte att skriva mer än vackra ord. ’Morgonrodnadens dagg och undersköna stämning förvandlade min arma själ’, och liknande. Om det är det ni vill kommer ni kanske att förföra några imbecilla läsare för ett par minuter, men det är allt. Det är ytan. Formen. Det är som de där eleganta människorna man träffar som inte har ett enda intressant ämne att diskutera. Sådana åldras fort. Jag tycker förvisso att det är viktigt att författare anstränger sig för att få till ett passande språk, men sällan som det första steget i skrivprocessen, eftersom det blir mycket jobbigare att döda älsklingarna då.”

Den intensitet som monsieur Hugo visade prov på under sin monolog fick mig återigen att vibrera och andas tyngre.

”Jag tror att jag förstår, ärade monsieur Hugo. Det räcker inte bara att använda de ord som framkallar en symfoni för läsarens öra och öga. Jag behöver också ha något att skildra och gestalta.”

Monsieur Hugos fönster. Foto: Reinhardhauke

Monsieur Hugo stannade till, som om jag hade sagt något som han inte riktigt kunde uttyda. Han gick bort mot fönstret och tittade ut. Jag kunde inte se ut från min stol och ville inte störa den store mannens tankegångar. Hade jag varit så okunnig att han blev vred på mig?

”Är det symbolik ni talar om?” sa han slutligen. ”Ni har säkerligen hela kristendomens symboler och de antika grekerna och romarnas gyllene tidsåldrar att anspela på, liksom varenda nu levande dramatiker och författare, och nyheter om händelser i såväl Orienten som Occidenten.”

Jag kände mig nästan anklagad och skyndade mig att försvara mig.

”Det är inte plagiat eller andras anspelningar jag syftar på, utan mina egna hänsyftningar.”

Han vände sig om med en frågande min, som för att uppmuntra mig att fortsätta och förtydliga. Jag svalde och fortsatte, med viss tvekan:

”… såsom personifikationer av ädla egenskaper, hemska figurer i mitt eget förflutna, eller skildringar av natur, by och stad, så känslosamt att läsaren inte kan låta bli att känna såsom jag har planerat. Jag har tänkt att lära mig mycket om de platser och personer jag skriver om, så att det jag skriver om blir särdeles utsökt. Som ni när ni skrev om Lucrezia Borgia eller Marie Tudor.”

Hans min blev sorgsen, och det fick mig att ångra att jag hade öppnat min mun och avslöjat min egen dumhet.

”Det ni nämner är förvisso mer än vackra ord. De är vackra saker. Om ni vill skildra platser och personer finns det inga bättre sätt. Jag önskar er lycka till. Säkert kommer ni att nå framgång med att skapa personer som är både vackra och fasansfulla. Så länge ni lyckas skriva om sådant som alla andra skriver om.”

Jag fick den bestämda känslan att monsieur Hugo var så besviken på mig att han ville att jag skulle gå. Med tanke på att det kanske skulle bli vårt enda möte ville jag inte avsluta mötet på en sådan nedstämd ton. Men jag var osäker på hur jag skulle vända på situationen, och monsieur Hugo tänkte uppenbarligen inte hjälpa till. Så jag reste mig i tysthet, gav en vördsam nick och gick mot dörren. När jag kom fram till dörröppningen insåg jag att jag höll på att gå miste om mitt bästa tillfälle.

”Monsieur, ni har varit generös med er tid, något jag för evigt kommer att vara tacksam för. Men jag är inte enbart den person ni tror att jag är.”

Den store författaren rynkade pannan.

”Jag är halvbror till… Charles Vacquerie.”

Min halvbror, Charles Vacquerie.

Namnet jag nämnde fick en större effekt än jag hade kunnat vänta mig. Monsieur Hugo såg faktiskt skakad ut och hans knän höll på att vika sig under honom. Jag tyckte att jag hörde honom mumla någonting. Hans blick sökte min och jag kunde se hur han granskade mig hårdare, för att se om han kunde känna igen mina drag.

”Vår historia är sammanflätad”, sa han hest.

”Ja”, sa jag.

Det fanns inga skäl för någon av oss att återberätta för varandra det som hade hänt, bara ett halvår tidigare. Vi satt tysta ett tag, och tänkte på dem vi hade förlorat. Jag en halvbror. Han sin äldsta dotter. Floden Seine, ett par hundra meter bort, hade tagit dem båda när en flodbåt hade vält. Min bror hade försökt rädda henne. Som jag förstod det hade monsieur Hugo inte ens varit i Paris när det hände, utan hade fått reda på det när han läste en tidning.

En knackning på dörren avbröt våra tankar. Det var en kvinna på omkring 40 år. Det verkade som att det min halvbror hade antytt stämde. Vi var ju fransmän, trots allt.

Monsieur Hugo kastade en blick på mig och sa åt henne att han skulle komma om en halvtimme. Kvinnan gav mig en hälsning och stängde dörren igen. På sätt och vis hade det nog varit ett välkommet avbrott som hade gett honom tid att samla sig.

”Det ni sa… det du sa, Julien, det var… Det var varken vackra ord, eller vackra saker. Det var… en vacker tanke. Hur ont den än gör.”

Han tittade ner på sina skor. Rösten var raspig och torr.

”Det är problemet med så många texter. Det är ytligt språk, som kan vara hur vältaligt eller brutalt som helst, eller väl beskrivet. Men det finns inga tankar där bakom. Utan de tankarna, det temat, blir det bara något dunkelt sagt, utan någon subtext. Det är kännetecknet för texter som är verkligt vackra, att de har en betydelse under ytan, som får läsaren att känna något. Det är det du borde skriva. Inte om folk och platser du har forskat om och sedan försöker räkna stavelser när du skriver.”

”Jag…” sa jag, utan att veta hur jag skulle avsluta meningen.

Han ställde sig upp, och nu var mötet verkligen snart slut.

Du har inga problem med att skriva, egentligen. Fokusera på vad du vill skriva och skriv sedan så tydligt du kan, så löser sig resten nästan av sig själv.”

”Det är det där ’nästan’ som oroar mig”, sa jag.

Monsieur Hugo skrattade.

”Mig med. Om du visste hur det oroar mig. Det är författarens lott. Välkommen in i vårt skrå.”

P.S.

Efter publicering har Beatrice Samuelsson påpekat att ”det blir vackert när man verkligen får veta vad alla tänker”, som en hänvisning till en text jag skrev för flera sedan. Stort tack för den kopplingen.

Lästips

Texten bygger på verkliga händelser, men Charles Vacqueries halvbror Julien är helt och hållet min skapelse.

Under arbetet med den här texten har jag bland annat läst:

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

Din självbiografi – 10 råd för att skriva ditt liv

På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver sin biografi.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *