Skriv dialog, del 2

Om du skriver dialog, då är chansen stor att du vill att läsarna ska tycka om den. Risken är dock ännu större att du inte lyckas med det, än.

Så hur gör man sin dialog läsvärd?

Om du nu har följt råden i förra inlägget, då har du kommit en bra bit på vägen att göra dialogerna läsvärda.

Men det finns mer du kan göra. Följ med mig om du vill att dialogen ska leva.

Korta ner [länk hit]

Låt mig börja med ett svårt tips. En vanlig konversation kanske varar 10 minuter eller mer, och i vissa fall ända upp till flera timmar. Ändå känner de som är med i samtalet att man vill träffas igen och fortsätta prata på samma sätt. Om du skulle skriva ner allt det i en roman skulle det betyda många sidor dialog för läsaren. I de flesta fall skulle läsaren hoppa över det mesta av det, eftersom läsaren rätt snart skulle förstå vad du vill få fram och därefter tycker att du skriver hen på näsan.

Det kan vara svårt att själv bedöma hur lång en dialog ”ska” vara, så här kommer en väldigt generell översikt. Det finns massor av undantag, och siffrorna är baserade på min erfarenhet snarare än på objektiva mått.

• Enskild replik, till exempel ett utrop eller kommando i en längre scenanvisning — 1-2 rader
• Kort replikskifte, till exempel ett hastigt samtal eller ett komiskt avbrott — 3-5 rader
• Medellång dialog, till exempel för att diskutera möjliga lösningar — en halv boksida
• Dialogdriven scen, till exempel ett förhör, ett sött möte, eller ett minne — 2-5 boksidor, och hellre det kortare måttet
• Klimax, till exempel det stora avslöjandet i slutet i en deckare — 10-15 boksidor

Dialoger som är längre än så kan göra att boken ser ut som ett teatermanus.

Att korta ner dialoger betyder att du får välja. Du kanske inte kan presentera två argument utan du får nöja dig med det ena (det bästa). Du kanske inte kan låta folk flyta ut allt för mycket utan får sammanfatta lite. Du kanske inte behöver både hälsningsfraser och skvaller innan de kommer till kärnan i samtalet.

Framför allt kan det vara bra att se upp vid de tillfällen där du har en enda rollfigur som pratar (monolog), eftersom monologer är något som bara sker i ett fåtal situationer i verkligheten: föreläsningar, guidningar, när en rollfigur inte vågar prata, eller när en rollfigurer inte kan svara. I vissa genrer kan monologer vara en förväntad del av berättelsen, men i de flesta fall är det ett tecken på att författaren inte har ansträngt sig för att få fram exposition på något annat sätt.

Bygg intrigen i din dialog [länk hit]

Det kan verka uppenbart, men nästan alla dialoger har vändningar, precis som en vanlig intrig, fast i mindre skala. Det betyder att någonting förändras. Någonting startar eller slutar. En person dyker upp eller försvinner. Ny information kommer fram. Två personer når en överenskommelse eller blir osams. Två personers inbördes hierarki förändras.

I längre dialoger kan det till och med finnas flera vändningar.

Jag läser ofta dialoger som missar att förändra något, och där funktionen är att ge exposition, visa rollfigurernas vardag, eller bara vara ”mysiga”. Det kan vara okej i korta dialoger, men så fort dialogen sträcker sig över ett par repliker behövs det någonting nytt.

Sådana förändringarna brukar inte vara något problem i de första dialogerna man skriver, men när man väl har kommit in i berättelsen och de flesta elementen är presenterade, då är det svårare att komma på fler vändningar. För att komma förbi det problemet brukar jag rekommendera att man som författare börjar tänka på att låta rollfigurerna ha ett helt annat mål än vad berättelsen har. Då blir varje steg framåt i berättelsen ett steg åt fel håll för rollfigurerna.

Ett annat sätt är att poängtera hur lite rollfigurerna vet, och att bygga intrigen kring att de lär sig hur det egentligen ligger till.

Men det går att arbeta med andra saker än vändningar också, för att bygga intrigen. Mitt favoritsätt är att använda sig av utdragen spänning. Spänning handlar om att publiken anar vad som ska hända men inte exakt hur det kommer att gå till, såsom när två rollfigurer missförstår varandra, medan vi som läsare förstår bådas synvinkel och undrar hur själva avslöjandet ska gå till. Det här kan du dra ut på en bit, så länge det finns ”nära missar”, d.v.s. när rollfigurerna nästan upptäcker sanningen eller vad de nu ska göra.

Oavsett vilken metod du använder dig av, lönar det sig att tänka på dialogen som att den har olika stadier, ungefär som vilken struktur som helst.

Använd ett fotbollslag [länk hit]

När man skriver dialog krävs någon typ av urval av vad som är viktigt. Då är minnesregeln IFKG en bra utgångspunkt:

• Informera
• Föra handlingen framåt
• Karaktärisera
• Ge uttryck för tankar och känslor

Varje mening i dialogen bör innehålla åtminstone ett av dessa fyra element. Gärna fler. Om du har repliker som inte gör något av de här, varför vill du då ha med dem? Det är inte något jag kräver, utan något du behöver fundera kring på egen hand, och bestämma dig för om du är viktigt för dig. För de replikerna kanske är precis de som är mest läs- och minnesvärda.

Innan vi går vidare, låt mig bara kort dröja mig kvar vid det sista, eftersom det kan vara oklart vad som avses med det. Det betyder, kort sagt, ha något att säga. Ett tema. Någon slags visdom. Eller för sjutton bara någon sinnesrörelse eller reaktion på det som händer. Och apropå det…

Använd reaktioner [länk hit]

Ett vanligt sätt att försöka skapa engagemang i dialoger är det här med att en rollfigur ställer frågor och en annan svarar. Och frågor är väldigt bra, i många fall.

Men här finns två vanliga problem som jag ser både som lektör och som vanlig läsare:

Det första problemet ser ut så här:

A: Tycker du om pistagenötter?

B: Ja. De är jättegoda.

A: Är inte de jobbiga att skala?

B: Jo, lite. Men det går ganska bra.

A: Var gör du av skalen?

B: Jag brukar lägga dem i en annan påse.

etc

Strunta i att det här är en meningslös dialog och fokusera på formen. A ställer frågor och B svarar. Det kan verka som ett bra sätt att föra handlingen framåt (se minnesregeln ovan), men efter ett par frågor och svar blir det tjatigt. Det är oftast lätt att förutse svaret, vilket är illa, eller (vilket är riktigt illa) hitta på bättre svar. I vissa situationer kan det kännas ofrånkomligt att man hamnar där, som när poliser förhör brottslingar. Men även där går det att variera, så att polisen kommer med påståenden.

Det andra problemet ser ut så här:

A: Tycker du om pistagenötter?

B: Ja. De är jättegoda.

A: Min mamma tyckte också om pistagenötter. Du träffade henne, va?

B: Ja, vi jobbade faktiskt ihop ett tag.

A: Var det när hon arbetade i hamnen?

B: Precis. Hon satt i kontoret bredvid mig.

etc

Den första rollfiguren associerar vidare så fort svaren kommer. Det gör dialogen oförutsägbar, men på ett sätt som får dialogen att kännas slumpmässig, snarare än meningsfull.

I båda de här fallen saknas det reaktioner. Det blir som sådana där intervjuer man läser ibland, där intervjuaren helt uppenbart har skickat ett mejl med ett antal frågor och personen som svarat har fyllt i frågorna uppifrån och ner. Det blir overkligt. Som att tala med en robot.

Den som får ett svar på en fråga behöver reagera på något sätt. Den lilla orsaken är att svaret hjälper till att skapa variation. Den stora orsaken är att det hjälper läsaren att tolka svarets innehåll — gör svaret A glad, irriterad, ledsen eller kanske rentav så chockad att hen behöver ta ett par minuter att hämta sig? Den gigantiska orsaken är att svaret ger motivation till nästa replik i dialogen, som i sin tur orsakar en ny reaktion och förändring hos den rollfiguren. Båda rollfigurerna påverkas alltså, så att varje replik skapar en länk i en längre kedja.

Det här hjälper till att göra så att dialogen känns trovärdig/realistisk, för i verkliga livet påverkar vi varandra, åtminstone i mer livfulla diskussioner. Det är det som gör att vi känner att någonting har hänt under samtalet. När det bara är en av deltagarna som påverkats, till exempel om du pratar med någon som inte lyssnar på dig, då blir samtalet automatiskt mindre intressant.

Del 3: Skriv ännu mer läsvärd dialog

I nästa inlägg kommer jag berätta ännu mer om hur dina dialoger kan bli verkligt läsvärda. Välkommen tillbaka då!

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, på Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.