Skillnaden på repliker och dialoger (Skriv dialog, del 5)

Du kanske har koll på hur dialogen verkar realistisk. Du kanske skriver dialog som är läsvärd. Du kanske till och med får till dialog som innehåller klockrena repliker.

Tur för dig, och dina läsare.

Men skriver du dialog som passar in i berättelsen? Som gör berättelsen bättre?

Vet du ens hur man gör?

Jag tror inte det.

Men vill du veta?

I så fall kör vi!

I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.

Skillnader mellan repliker och dialog [länk hit]

Om du vill ha kärnan i det här inlägget redan nu kommer det här:

Det är en sak att skriva bra lösryckta repliker
och en helt annan att skriva dialog som passar in i en berättelse.

Med andra ord: Du kan skriva hur bra repliker som helst — trovärdiga, realistiska, läsvärda, citeringsvänliga repliker…

… men om de inte passar in i berättelsen är det bättre att klippa ut dem och spara dem till ett annat tillfälle. Annars finns risken att de sticker ut för mycket. Det kan göra så att läsaren tappar fokuset och börjar tänka på boken som en bok, snarare än att leva sig in i den.

Jag har tidigare visat hur du kan använda fyra olika funktioner för att se till att varje replik har en funktion i dialogen. Men det behövs mer.

Ett exempel: jag läser ibland berättelser där en rollfigur säger något korkat bara för att huvudpersonen ska kunna komma med en dräpande replik. Så här:

Ofta är det av komiska skäl författare gör så här, men det förekommer i andra situationer också.

Och det är inte det enda jag syftar på när jag skiljer på repliker och dialog.

Repliker är de individuella fraser, meningar och längre uttalanden som rollfigurerna framför. De här kan vara klyschiga eller vackert skrivna. Det är definitivt en konst att skriva bra repliker, och de texter jag har skrivit om det är fortfarande bara en kortfattad inledning på ämnet.

Dialoger å andra sidan bygger på reaktioner på andra repliker och relationer mellan rollfigurerna och, framför allt, de hänger ihop med varandra. De är mer än bara repliker efter varandra.

Lite bakgrund [länk hit]

Eftersom det här är stort, behöver vi backa lite.

Till 1955 närmare bestämt. Tja, folk hade pratat om det tidigare, men det var då som det verkligen tog fart. Det var en brittisk språkfilosof, J.L. Austin, som skrev en bok om hur det vi sa och skrev var talakter. D.v.s. det vi säger är inte bara sant eller osant, utan kan vara en massa olika saker: ursäkter, löften, order, svar, förfrågningar, klagomål, varningar, inbjudningar, vägran och gratulationer, för att bara nämna ett par funktioner.

Det kluriga var att ett påstående kunde se ut som en sak, till exempel en fråga, men i själva verket vara något annat, såsom en begäran: ”Kan du stanna bilen?”

(Om du tycker att du känner igen det jag skriver, hänger det ihop med Grice maximer från några veckor sedan. Du måste inte läsa den texten för att förstå den här, men båda hänger ihop med ämnet språkfilosofi och båda försöker vara lättfattliga sammanfattningar av sånt som folk forskar om, och som jag själv studerade på universitetet för drygt 25 år sedan.)

Oavsett, jag ska inte bli långrandig om teorin här.

Min poäng är att hela dialogen i sig blir en talakt. Varje replik är en fråga, en varning, en inbjudan, etc, men sammantaget bildar de olika replikerna i en dialog också en talakt.

Eller ett ”beat” om du vill använda filmmanustermer.

Du kan använda dialogen för att få en effekt. Eller som Austin delade in det:

  • lokutionär akt – vad som sägs
  • illokutionär akt – vad som avses
  • perlokutionär akt – vilken effekt talakten har (på mottagaren, i det här fallet läsaren)

Och effekten måste inte se ut som det som sägs. Om du vill varna läsaren kan du använda dig av en fråga, eller av en inbjudan. Om du vill ställa en fråga, kan du använda dig av ett påstående.

I själva verket blir det nästan alltid bättre i en berättelse när det som sägs och effekten inte ser likadan ut. Det skapar en möjlighet för läsaren att tänka och dra slutsatser, och när läsaren får göra det, blir hen investerad i att se hur det går.

Hur du kan skriva dialog som passar berättelsen [länk hit]

Duktiga författare skriver dialogen medvetet så att den passar berättelsen. Men hur?

De vet vad poängen med scenen och dialogen ska vara, oftast för att de har planerat berättelsen. Om de inte planerat skriver de om berättelsen tills de förstått vad poängen är.

Därefter konstruerar de dialogen så att läsaren vill läsa vidare (och vidare och vidare, etc), och så att den får den effekt som författaren vill skapa, inklusive de känslor som läsaren ska känna. (I vissa typer av texter, i alla fall. Och läsaren har förstås alltid möjligheten att känna andra känslor utöver de som författaren tänkt sig.)

Du kan också göra så här. Det är egentligen inte så svårt.

En manusförfattare beskrev sin process så här:

Jag vet inte hur andra författare gör, men jag måste fortsätta att hoppa upp och ner längs skalan [från sitt synopsis till känslorna i manuset] medan dialogen avslöjar något som betyder något för en rollfigur, och då klättrar jag upp på toppen för att se till att det stämmer överens med vad vi gör känslomässigt. Och om det bildar en helhet, som smälter samman.

Efter 25 år trodde man kanske att det skulle vara enklare, eller standardiserat. Men det är hårt arbete varje gång. Och det är underligt nog, ett av mina favorittillfällen under säsongen.

John Rogers, Twitter

Du behöver inte jobba precis så här med att hela tiden växla mellan att titta på berättelsen ur makroperspektiv och mikroperspektiv. Jag själv, till exempel, är inte alls lika medveten utan skriver med någon slags vag idé om vilken effekt scenen ska ha och vilken känsla den ska ha, men jag vet att det kan påverkas av ganska många saker under arbetets gång. Din process kan vara ett mellanting eller något annat, men jag tror att det kan vara bra att åtminstone känna till tanken att det går att planera sådana saker.

Undertext

Det här för mig naturligt in på nästa ämne, undertext, men det får vi ta i nästa inlägg. Välkommen då!

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *