Rollfigurer: Bra och dåliga familjer

Finns det något konstigt med familjen till höger? Skulle den kunna bli en bra grund för en berättelse?

Svar: Nej och det är klart att det beror på. Men mitt råd är att undvika den sortens familjer nästan till varje pris. Varför? Det kräver ett längre svar.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

De flesta rollfigurer har familjer. Större rollfigurer behöver mer av det än bifigurerna. Men de flesta nya författare, och många etablerade författare också, tänker inte på de möjligheter och risker som finns med att skriva familjer.

Låt oss börja med siffror

Familjen på bilden ovan skulle i en berättelse ha ett stort problem, oavsett hur spännande rollfigurernas bakgrund skulle vara.

Den är så genomsnittlig. (Åtminstone i norra Europa. Jag återkommer till den frågan.) Det är enkelt att göra ett släktträd för den familjen. För enkelt.

Som jag skrev för några år sedan:

“Det här är en sannolik berättelse:

En man* (40 år) jobbar som företagssäljare. Han arbetar ungefär 31 timmar per vecka. Han är gift och har två barn och en silverfärgad Volvo. Han bor i en storstad och åker på en semesterresa per år. Han är tre år från att skiljas (Statistisk årsbok 2013 4.24) men har drygt 40 år kvar att leva (4.27). Han är född i Sverige (4,31). Han utsätts troligen inte för något brott (21.3), men oroar sig för brottsligheten i landet. Om han ändå utsätts för brott klaras det inte upp (21.8). Han mår bra (20.1). Han går på något museibesök, läser ett par böcker, och umgås med vänner. Han har sex ca en gång i veckan men bara med sin fru. Några gånger om året är han med om något osannolikt. Han vinner kanske på en lott, eller träffar en vän på något oväntat ställe.”

Ingen kioskvältare! Den berättelsen är för sannolik.”

* Jag vet att genomsnittspersonen är en kvinna, men genomsnittspersonen i berättelser är överväldigande övervägande en man. Senaste årets Hollywood-filmer har bara 11% kvinnliga huvudpersoner.

Familjer med två vuxna av olika kön och två barn är helt enkelt bland det mest vanilj man kan ha med i en berättelse.

Frågan blir alltså: Hur kan man undvika att ge rollfigurerna tråkiga familjer? Här är några metoder.

“Vi skippar mamman”

Flera har säkert noterat att Disneyfilmerna ofta har familjer där det saknas en förälder, ofta mamman.

Det händer säkert inget hemskt med Bambis mamma.

Journalister brukar skriva att det finns två orsaker till att Disneyfilmernas huvudpersoner så ofta saknar föräldrar:

Det ena skälet är att “en Disneyfilm sällan är mer än 90 minuter – och [ofta handlar om] att växa upp” och det snabbaste sättet att göra så att någon måste växa upp är att döda föräldrarna.

Det andra skälet är betydligt snaskigare för en journalist, nämligen att Disneys egen mamma dog i en olycka i ett hus han köpte åt sina föräldrar.

Det är alltid vanskligt att spekulera om psykologiska orsaker till att folk gör som de gör, men jag skulle gissa att det första skälet är betydligt viktigare än det andra. Filmer behöver vara slimmade och det finns inte mycket utrymme i filmstudior med många anställda för personliga favoritidéer. Dessutom var Snövit, Bambi och Pinocchio redan färdiga eller i produktion när Disneys mamma dog. Animationshistorikern Michael Barrier förtydligar det ytterligare: “En orsak till att Disney har ensamstående föräldrar är för att källmaterialet innehåller ensamstående föräldrar.” Traditionella sagor bygger på omvärldens vanor, normer och värderingar, men också historiska fakta. “Historiskt sett har folk inte levt särskilt länge, från medeltiden upp till det tidiga 1900-talet […] Kvinnor dog ofta i barnsäng. Därför fanns det många ensamstående föräldrar, även om män brukade gifta om sig snabbt efter att deras fruar dött, som i Snövit och Askungen“, beskriver folklivsforskaren Jack Zipes.

Men vanan att göra på det här sättet blir till slut rätt misogyn. Man måste inte ta bort just mamman. Och det finns andra sätt att göra familjen mindre vanilj.

Den “moderna” familjen

Ett annat sätt att försöka göra en fiktiv familj mer spännande är att lägga till något “exotiskt” element. Jag satte ordet “exotiskt” inom citattecken, eftersom det är så många författare verkar uppfatta det. De har “blandäktenskap”, någon med “avvikande sexualitet”, “avvikande kropp” eller liknande, som för att kunna peka på den rollfiguren och säga “titta, vad framsynt jag är”. Det här kallas tokenism.

Det finns några bra tips för att skriva in människor så att de bättre reflekterar hur världen faktiskt ser ut:

  1. gör Bechdeltestet (d.v.s. finns det fler än två kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man?)
  2. låt det finnas åtminstone finnas två personer av den underrepresenterade gruppen
  3. låt dem vara något annat än släktingar eller tillsammans
  4. ge dem flera repliker, utspritt över berättelsen
  5. och låt replikerna och agerandet vara något annat än stereotypiskt för gruppen
  6. gör research
  7. anlita en sensitivitetsläsare

Den udda familjen

Ett annat enkelt sätt att göra familjen minnesvärd är att göra en familjemedlem lite udda.

Se om du kan avgöra vem jag syftar på.

Här kan det hjälpa med något konstigt yrke, såsom uppfinnare, livvakt eller häxa, men yrket är ofta ett tecken på en udda personlighet. Jag har sett en indelning av udda figurer i tre typer:

KlusterBeskrivning av beteendePersonlighetsstörning
AUdda, excentriskParanoid, schizoid, schizotypisk
BDramatisk, oberäkneligAntisocial, borderline, histrionisk, narcissistisk
COrolig, räddFobisk, beroende, tvångssyndrom

Ofta är den som är udda antingen komiskt udda, som i bilden ovan, eller tragiskt udda, som i fallet med Bertha Mason från Jane Eyre.

Problemet är samma som med den “moderna” familjen ovan, att det blir ett sätt att fixa problemet med Plastic Padding, snarare än att verkligen göra något åt problemet.

Och jag tror att lösningen ligger närmare än de flesta tror.

Den vanliga familjen

Under mina skrivkurser brukar jag ge två exempel när vi pratar om rollfigurers familjer.

Det ena exemplet kommer från min egen familj. Min pappa har varit gift tre gånger. Jag har två halvsyskon och ett helsyskon. Under många år träffades allihop.

Det andra exemplet handlar om ett par tvillingar som gifter sig med ett annat tvillingpar. (Sådana par är tydligen inte helt ovanliga, och de tenderar att vara lyckligare än genomsnittet.)

Bägge de här sakerna har hänt i verkligheten.

Och varje gång jag berättar om de här exemplen frågar jag om deras familjeförhållanden. I nästan samtliga fall berättar skrivkursdeltagarna om hur deras egna familjer avviker från två föräldrar-två barn-genomsnittet. Det har varit deltagare som har vuxit upp med sin mormor och morfar, och situationer där pappan mördade mamman, där ett syskon försvunnit spårlöst, där föräldrarna varit särbos, där pappan varit okänd (men misstänks vara någon känd person i trakten eller kan vara en av flera tänkbara kandidater i ett kollektiv), där syskonen slutat att prata med varandra, där kusiner gift sig med varandra, där två vänner bestämt sig för att skaffa barn ihop, där familjen slitits isär av ett rykte, där föräldrarna skilde sig och pappan sedan gifte sig med mammans syster, där morfadern varit bigamist, där pappan haft en hemlig extra familj, och där mamman blivit med barn trots att hon var oskuld. (Vissa av detaljerna är ändrade för att skydda enskilda deltagares familjehistoria.)

De här historierna är så mycket vanligare än vi vanligen tänker oss. Nästan alla har något annat än sinnebilden av ett rakt släktträd.

Så varför skulle rollfigurerna i dina berättelser ha tråkigare familjer än din egen familj?

Ge därför dina rollfigurer sådana familjer att det inte går att ge dem enkla familjeträd. Det finns något som heter genogram, med mer symboler än traditionella familjeträd.

Och läs gärna om andra som gjort chockerande upptäckter i sin familjs historia. Eller läs den här Twittertråden om folks konstiga, men samma bakgrunder. Allt för att undvika vanilj.

[Redigering 31 augusti: la till den sista länken.]

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*