Byggstenar i din roman

Vet du vad din roman innehåller för byggstenar? Vet du var i texten du ska gestalta och var du ska referera?

Om du inte vet det, då är det nästan hopplöst att göra texten bättre.

Värre än så faktiskt. Om du inte känner till de olika byggstenarna, då kommer du göra en massa fel som läsaren irriterar sig på.

Och jag lovar att du kan en del om byggstenarna redan, så det här kommer varken bli jobbigt eller trist.

I själva verket kommer du antagligen återkomma till den här artikeln flera gånger, för det finns så många saker att ta med sig att du inte kan ta dig med allihop på samma gång. Kort sagt, det här är en av de mest centrala texterna på hela den här webbplatsen.

(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)

Inledning

När jag läste litteraturvetenskap, för snart 20 år sedan, fick jag lära mig att det fanns tre olika byggstenar av text inuti skönlitterära verk. De här byggstenarna har lite olika namn beroende på vem man lyssnar på (retoriska modus, narrativa typer, etc), men det verkar inte finnas något bestämt svenskt namn på det. På engelska kallas det narrative mode (länk 1, länk 2, länk 3, länk 4). Men om jag berättar om vilka de är kanske vi kan strunta i vad de kallas.

1. Beskrivning
2. Handling
3. Dialog

Tanken är att man med hjälp av de här tre typerna av text ska kunna bygga upp hela romaner. Därför kallar jag det för byggstenar.

Tyvärr är det här en grov förenkling att bara ha tre byggstenar.

För att ta ett exempel: är ”handling” intrigen eller enskilda saker som rollfigurer gör, från små meninglösa saker som att fippla med en penna när de är nervösa till desarmerandet av bomben? Och finns det verkligen bara en sorts dialog?

Om det här ska gå att använda behöver det därför vara mycket tydligare.

Här ligger ett problem. Det handlar egentligen inte om att skönlitteratur finns i så många genrer och stilar, utan om att författare och människor i allmänhet är så himla duktiga på att hitta på undantag och saker som ligger precis på gränsen mellan de olika områdena.

Därför behövs ett mer finmaskigt nät. Någonting sånt här:

Beskrivning, Skildring, Referat, Dialog, Reflektioner, Handlingar, Reaktioner och Meta.

1. Beskrivning [Länk hit]

Den första byggstenen, beskrivning, uttrycker var och när berättelsen utspelar sig, från vilket universum du beskriver, via vilka sorters platser som finns, ner till hur det ser ut i själva rummen och omgivningarna. Helt enkelt allt läsaren behöver för att se framför sin inre blick var berättelsen äger rum, oavsett om det är på 1700-talet eller på ett rymdskepp, eller i en lyxlägenhet i New York.

Oftast figurerar de här beskrivningarna första gången som en rollfigur stöter på dem (snarare än andra eller tredje gången), och i den ordning som just den rollfigur som är huvudperson för tillfället lägger märke till saker och ting. Därför tenderar de att vara skrivna från det detaljerade till det mer allmänna eller från detalj till detalj, snarare än från det allmänna till det detaljerade. I vissa fall kan det vara tvärtom, men det beror ofta på att det finns en närvarande berättare. Jag återkommer till detta senare.

Här är ett exempel på miljöbeskrivning:

Landsbygden kring denna by liknade mer landskapet i Schweiz, men allting är i mindre skala och de gröna höjderna saknar de avlägsna vita Alpernas kronor, som alltid ledsagar mitt hemlands tallbevuxna berg.

(Frankenstein, tredje delen, kapitel 2, Mary Shelley)

Lägg märke till att det är många substantiv i exemplet. Det är ofta så, men adjektiv är också vanliga.

Andra vanliga detaljer i beskrivningar är:

• platsnamn
• kategori av plats (by, berg, vattendrag, etc)
• avstånd
• hur saker ligger i förhållande till varandra
• storleksförhållanden
• vägar
• beskrivningar av hur det ser ut – färger, former, antal, material
• sinnesintryck – ljud, lukter, beröring, temperatur
• väder
• rekvisita, inklusive kläder, attiraljer och teknik

Jag kanske sticker ut hakan lite, men jag räknar rollfigurer, oavsett om de är människor, monster, husdjur, bifigurer eller MacGuffins, till beskrivning. De har många likheter med platser, se bara listan ovan, och fundera över hur många av detaljerna som gäller både för platser och rollfigurer. Det finns heller inget egentligt skäl till att separera dem från miljöbeskrivningarna. Men då pratar vi förstås bara deras yttre. Resten återkommer vi till.

I beskrivningarna finns det stora möjligheter för dig som författare att särskilja dig från andra genom att välja hur mycket, och vad, du beskriver: lägger du stor betoning på att beskriva det på ett tjusigt sätt, eller är du mer kortfattad så att läsaren får fylla i omgivningen med egna detaljer? Det finns inte två författare som väljer likadant. Vilket du väljer hänger delvis ihop med vilken genre och ton du skriver i, men det beror också på hur observant du är, hur kunnig du är, vad du tycker är viktigt och oviktigt, och hur skicklig stilist du är.

Men det här är ett verktyg och det gäller att veta verktygets begränsningar också, så att man fattar när man inte ska använda verktyget också. När ska du undvika att använda beskrivningar?

• när läsaren redan vet hur något är
• när huvudpersonens sinnesintryck redan är fyllda av känslor
• när berättelsen ska öka tempot
• när berättelsen redan innehåller alldeles för mycket beskrivning
• när en oviktig rollfigur dyker upp
• när du har en större grupp rollfigurer
• när du vill desorientera (eller lura) läsaren

Jag har skrivit mer om världsbygge här.

2. Skildring [Länk hit]

Skildringar är steg för steg-beskrivningar av vad som händer i texten. På sätt och vis är det den mest detaljerat skrivna versionen av intrigen. Det är här det händer saker.

Om beskrivningar oftast representeras av substantiv och adjektiv, drivs skildringar till stor del av konkreta verb, såsom ”går” eller ”ser”. Fokus ligger på vem som gör något, hur det görs, när det görs och vem som drabbas.

Skildringarna bygger dessutom på orsak-och-verkans-kedjor. Det betyder att läsaren får en tydlig och kronologisk överblick, något som också gör det svårt för läsaren att stanna upp mitt i läsandet (åtminstone när det görs bra) eftersom det inte går att gissa vad som ska komma härnäst. Det finns många tekniker att haka i skildringarna i varandra.

Det ser ofta ut så här:

Han ler vänligt och ger mig plattan. Jag trycker på rubriken och artikeln kommer upp.

(Kvinnan på tåget, Måndagen den 22 juli 2013, Paula Hawkins)

Eller så här:

Ralph klev upp ur simbassängen, gick tvärs över sandstranden och slog sig ner i skuggan under palmerna.

(Flugornas herre, kapitel 4, William Golding)

Ofta är meningarna längre än i exemplen, men beror mycket på hur högt tempot är: ju högre tempo, desto kortare meningar, och tvärtom.

Att hitta variation i meningarna, och att hitta rätt saker för de olika rollfigurerna att göra, är nyckelförmågor för varje skönlitterär författare. Om du bara ger rollfigurerna meningslösa saker att göra medan de pratar, kommer läsaren snart tröttna, men om du hittar specifika, unika, personliga saker som dessutom hänger ihop med deras karaktär och temat i berättelsen, då kommer läsaren se hur skildringen smälter samman till en fullödig berättelse.

De här skildringarna kan vara enkla, såsom att en rollfigur slår en annan rollfigur i huvudet (handling) så att den får hjärnskador (konsekvens). Eller så kan de vara mer komplexa, såsom att en rollfigur gör flera undersökningar (handling 1), samlar ett team (handling 2), övervinner flera oerhörda hinder (handling 3a, 3b, etc), och till slut opererar på en annan rollfigur (handling 4), men av någon orsak misslyckas med operationen varpå patienten får hjärnskador (konsekvens). Se där hur två olika (grupp av) handlingar kan få samma konsekvens. Att känna till att olika skildringar kan få samma konsekvens är viktigt, inte enbart för att du då kan hitta handlingar att skildra som passar tonen och stilen i just din berättelse, utan också för att skildringen av vissa handlingar tar mer utrymme än andra. Om du vill betona något väljer du därför den handling som består av fler steg. Om du å andra sidan vill förkorta ett skeende, väljer du den handling som består av färre steg. Risken är annars att du tvingas skildra något mer detaljerat än det passar för.

Återigen är det viktigt att veta när verktyget inte ska användas. När ska du undvika att skildra händelser?

• när det blir upprepning av tidigare skildringar
• när berättelsen ska öka tempot
• när det inte är relevant
• när du vill presentera ett långt händelseförlopp på litet utrymme

(Se även byggstenen Referat nedan.)

Det är mycket svårare som läsare att frigöra sig från de texter som är skildrade, vilket betyder att de är ett oerhört starkt verktyg om du vill skapa känslor eller vilseleda läsaren.

3. Referat [Länk hit]

Ett referat är en sammanfattning av ett skeende, snarare än ett detaljerat händelseförlopp som i Skildring ovan. Det här betyder att rollfigurerna inte agerar direkt, och att läsaren inte får veta allting som ägde rum under tiden, såsom tvekan inför agerandet, känslor som startades av handlingen eller som blev resultatet av det, eller knappt ens stämningen. Istället blir läsaren bara presenterad för resultatet av handlingen. Referat har därför huvudsakligen abstrakta verb, i stil med ”genomför” och ”låtsas”.

Tidsaspekten är ibland vag och lite distanserad, något jag ska förklara strax. Först, ett exempel:

När hon var tretton bildade hon en trolleriklubb vid JFK Junior High och gjorde snart av med varenda cent hon tjänade på att sitta barnvakt på trolleritidningar, instruktionsfilmer och trollerilådor.

(Mannen som försvann, kapitel 6, Jeffery Deaver)

Det är lätt att missuppfatta referat som dåligt gestaltade skildringar eller beskrivningar, eftersom de inte innehåller lika många detaljer. Saken är den att referat inte är skildringar eller referat, och att referat har sina egna, andra användningsområden än att skildra ett händelselopp eller en miljö i detalj. Här är några sådana användningsområden:

• återberätta något som hände innan berättelsen började
• skildra något mindre viktigt
• presentera något som tar väldigt lång tid
• ge bakgrund till en rollfigur
• förklara en situation
• bidra till läsarens historiska överblick över en plats
• minska antalet upprepningar
• plantera något som blir viktigare senare
• gömma ledtrådar

Ibland kan referaten också innehålla människor, men då framför allt när de beskrivs som grupper eller mönster, till exempel när du på litet utrymme vill få fram hur tidsandan är eller att det sprids rykten om en rollfigur.

Inte minst är referat paradoxalt en viktig del i humor. Den distans som ges via ett referat kan nämligen låta läsaren själv bilda sig en uppfattning om vad som hände som är mycket roligare än den författaren kan framställa. Det här har jag tidigare illustrerat genom den här teckningen som inte hade hade varit lika rolig om läsaren hade fått se konsekvenserna.

Självklart ska referaten vara konstnärligt utformade. Här kommer berättarrösten in. Genom berättarröstens stil går det att skapa mycket av det som ger berättelsen själ. Den kan vara personlig, rolig, underlig, läskig, påhittig, romantisk eller tragisk. Referat är alltså bara ett annat sätt att gestalta än genom att skildra det som händer.

Verktyget har naturligtvis sina begränsningar. När ska du undvika referat?

• när du vill ge en bra bild av rollfigurernas karaktärer
• när du vill få fram känslor
• när du vill skapa spänning
• när du vill ge en paus i berättelsen efter en spännande sekvens
• när du vill betona något
• när du vill presentera en rollfigurs motivation för att göra något

4. Dialog [Länk hit]

Det är lätt att tro att det enda sättet att dela in dialog är efter vilken typ av skiljetecken som avslutar meningen: frågetecken signalerar frågor, punkt betyder påståenden och utropstecken påpekar att det är en order. Men det finns betydligt viktigare sätt att tänka kring dialog.

Dialog är en av de mest tydliga byggstenarna, eftersom den vanligen märks ut på ett särskilt sätt, så här:

– Har inte tidningen kommit än, sa han.
– Den kommer aldrig före sex, sa hans fru.

(Roseanna, kapitel 3, Maj Sjöwall/Per Wahlöö)

Eller så här:

”Det var någon som sände ett ping mot henne nyss”, sade Jones sakta. ”Bäringen är ungefär nordväst men hon hörs inte tillräckligt för att vi skall kunna få värden från henne. Om jag skulle slå vad, skulle jag säga att hon är ganska nära oss.”

(Jakten på Röd Oktober, s 549, Tom Clancy)

Skillnaden mellan citattecken och talstreck är negligerbar, även om många författare starkt föredrar det ena framför det andra och det ena eller det andra är vanligare i olika genrer. För min del föredrar jag citattecken, eftersom det är lättare att se var repliken börjar och slutar, särskilt om det finns en lång inskjuten fras, så här (försök att särskilja vad personen yttrar från resten):

– Jag vet inte, sa han och bet på pennan. Det gjorde ont.

Sa han att det gjorde ont eller gjorde det ont att bita på pennan? Med citattecken blir det tydligare, tycker jag i alla fall.

Men alla citat ovan är exempel på direkt dialog. Det är trots allt det som de flesta syftar på när de diskuterar dialog. Men dessutom finns det som kallas indirekt dialog och som inte markeras på samma sätt utan genom synonymer till ”säga”/”sa”. Det kan se ut så här:

Hon sa att hon skulle återvända snart och att det fanns mat i kylen.

Det är ibland svårt att skilja indirekt dialog från agerande, men det är som det ska vara. Personen gör ju något genom att säga något. Det är en talakt. Rollfigurerna förför, frågar, hotar, skriker, gråter, beordrar och så vidare. I direkt dialog är det här lite mer abstrakt, men likafullt är det något som framkommer genom dialogen.

Oavsett om du skriver direkt eller indirekt dialog kan det vara bra, om du skriver synopsis eller planerar dina scener i förväg, att du först kommer på vad repliken ska ha för effekt innan du skriver den, eller att du arbetar i flera steg för att få poängen med replikerna. Det är till exempel inte förbjudet att först komma på en klyschig replik och att sedan bearbeta den så att den blir originell.

Att skriva dialog är en stor konst, eftersom dialog är något vi människor faktiskt hör i verkligheten. Därför brukar nybörjarförfattare få rådet att tjuvlyssna på personer för att se hur verkligt tal ser ut. Det fungerar bara om man skriver ner det. Då ser man ganska raskt att verklig dialog skiljer sig väldigt mycket från den polerade produkten som finns i de flesta manus — och inga läsare skulle vilja ha det på något annat sätt, eftersom det är praktiskt taget oläsbart. Personer som pratar upprepar sig eller vad den andra säger, byter spår eller till och med ämne mitt i meningar, hoppar över ord, hummar för att visa på att man håller med, och så vidare.

Som författare är det därför nödvändigt att hitta ett mellanting mellan fullständigt realistiskt tal och fullständigt fiktiv dialog. Mitt förslag är att du anammar följande tumregler (stryk eller skriv om de delar av dialogen som är kursiva):

• undvik inskjutna bisatser (t.ex. ”Jag heter, om jag får avbryta er, herr Malmström, Henrik Wass.”)
• bryt upp tunga fundament (d.v.s. det som står före huvudverbet, såsom ”De rödfärgade, smäckra sportbilarna med de vältränade killarna, som stod parkerade längs med gatan, drar verkligen blickarna till sig.”)
• lägg inte all exposition i dialogen, utan flytta en del av den till andra delar av texten
• låt hälsnings- och artighetsfraser vara så korta och få som möjligt, så att det inte blir flera rader där inget händer förutom att rollfigurerna återknyter kontakten (såsom ”- Hej. – Hej. – Kul att se dig. – Dig också. – Hur är det med dig? – Tack, bra. Hur är det själv? – Jovars, jag ska inte klaga. – Nä, det lönar sig ändå inte. – Verkligen inte.”)
• strössla tecken på realistisk dialog lite här och där (genom att exempelvis låta vissa repliker förbli oavslutade, eller en rollfigur avbryta en annan, men undvik ämnesbyten om du inte markerar det tydligt)

En vanlig fråga är hur mycket dialog som är lagom. Jag har läst många texter som har stor utvecklingspotential, som nästan ser ut som pjäsmanus. Däremot finns det nästan inga nybörjarmanus som helt saknar dialog. Min rekommendation är att du ser till att det finns en bra blandning på de flesta sidor. Enstaka repliker här och var, tre till fem repliker ibland, och några längre diskussioner.

Som med alla rekommendationer, bryt mot dem om du får det att funka.

Att skriva dialog är något jag har behandlat mer utförligt här, här, här och här.

5. Reflektioner [Länk hit]

En annan byggsten i texter är de delar som inte uttrycks muntligt av någon av rollfigurerna utan enbart består av tankar, åsikter och reflektioner. Eftersom de inte uttalas får de heller ingen effekt på de andra rollfigurerna (de är ingen talakt), medan läsaren får en djupare bild av den rollfigur som tänker.

Formen på reflektioner är väldigt fri, men de påminner ofta om skildringar och referat.

Av de byggstenar jag presenterat hittills har reflektioner störst potential att bli abstrakta, utdragna och fristående från det övriga berättandet.

Fördelen med det är att den därmed också har störst potential att bli den konstnärligaste delen av berättelsen, den där du verkligen visar hela ditt register av underfundigheter, undergångstankar, lärda resonemang och skönhet. Det är där du kan göra utvikningar, knyta an till tema och dina egna erfarenheter eller saker du har läst eller hört, och placera saker du annars inte skulle få plats med. Det är i reflektionerna du kan beskriva osäkerheten kring det som händer, göra liknelser med andra händelser eller arbeta med den allvetande berättarröstens alla möjligheter.

Nackdelen — för det finns en sådan också — är att det är här som de flesta nybörjarförfattare och mediokra skribenter kör ner i diket så hårt att de fastnar i leran.

Möjligheten att vara abstrakt utnyttjar nybörjare och mediokra författare för att vara trista.

Tillfället att göra utläggningar använder de för att strunta i det de borde berätta om.

Öppningen att vara mer fristående behandlar de som att de får diskutera vilka saker som helst som inte har med något att göra.

Om du känner dig utpekad eller är orolig för att tillhöra den gruppen, kan det vara bra att:

• testa att stryka reflektionen och se om någon saknar den
• pröva att flytta reflektionen till en annan plats i berättelsen
• fundera på om reflektionen skulle kunna vara tillräckligt bra för att utgöra ett eget verk — argumentera för varför den är viktig
• gå igenom reflektionerna för att se om det finns element i dem som är direkt avskräckande på läsarna — och stryk dem, eller skriv om dem så att läsaren förstår din utgångspunkt bättre
• ställa dig frågan om reflektionen består av flera distinkta delar som leder in i varandra eller om delarna är mer fritt associativa — går det utan vidare att ändra ordning på reflektionerna?
• återkomma till ämnet eller variera reflektionen så att det blir en spegelscen
• lägga lika mycket tid på att skriva reflektionerna som resten av scenerna

Tankarna och reflektionerna kan, på samma sätt som dialogen, vara korta eller långa. För många läsare är det viktiga vems reflektionerna är. Är det en allvetande berättares reflektioner? En begränsad berättares? Huvudpersonens? En bredvidstående som följer huvudpersonen? Oavsett bör det inte vara för många olika personers tankar.

Reflektionerna kan uttryckas på samma sätt som dialogen, antingen indirekt…

Under ett kort ögonblick tyckte hon att hans blick dunkade, men det var bara sitt eget blod hon hörde.

(När lammen tystnar, kapitel 3, Thomas Harris)

… eller direkt…

Om han befann sig inne i förrådet skulle han ha hört henne – när hon tagit i handtaget, kanske redan hennes steg utanför – så det fanns inget annat att göra än att snabbt kliva in.

(Mannen som försvann, kapitel 38, Jeffery Deaver)

6. Reaktioner [Länk hit]

Nästa byggsten är reaktionen. Här handlar det om de närmast ofrivilliga handlingar som rollfigurer har som konsekvens av att något händer. Därför kan det vara bra att tänka sig reaktionen som ett verb eller ett adverb.

Givetvis bör reaktionen vara anpassad efter rollfiguren och situationen, så att den förstärker läsarens intryck.

Det är här du som författare har störst behov av att gestalta rollfigurens känslor och tankar. Det finns ett par metoder:

Du kan fokusera på kroppsspråk: rollfigurerna kan sucka, le, rycka på axlarna, klia sig i huvudet, rycka i mungiporna, darra med tekoppen, stamma, etc.

”Du kanske kan ta hand om disken, Hampus. Jag tycker att det kan vara din tur.”

Hampus stirrade på henne som om hon förolämpat honom.

Mitt hjärta är ditt, kapitel 34, Anna Jansson)

Du kan använda dig av utrop och kommentarer: ”åh”, ”aha”, ”jaså”, ”det var värst” och liknande.

Hans svärmor och Sture spärrade upp ögonen och sa i munnen på varandra:

– Ååjaså! Tänka sig!

Tatuerad torso, kapitel 10, Helene Tursten

Du kan också använda dig av inre reaktioner. Det här har tre stora fördelar:

1. Det ger dig möjlighet att göra rollfigurernas reaktioner mer nyanserade än via gester och utrop.

2. Det ger utrymme för mer utförliga skildringar av vad som händer inuti rollfigurerna: resonemang, känslokedjor och utvecklingskurvor.

3. Det kan hjälpa till att dölja reaktioner, antingen från de andra rollfigurerna eller från läsaren.

Se mer om hur du kan göra i Reflektioner ovan.

I vanliga fall är de inre reaktionerna de mest tillfredsställande för läsaren, eftersom det skapar en hel del undertext som du kan använda för att driva berättelsen framåt och för att skapa konflikt mellan rollfigurerna.

Ibland kan det också viktigt att visa hur en rollfigur inte reagerar på ett normalt sätt, såsom när en rollfigur redan visste att något skulle hända eller när den är så erfaren att den har varit med om det hundra gånger, eller när den är sociopat.

Men den vanligaste orsaken till att en rollfigur inte reagerar som förväntat är när en rollfigur har skapat sig förväntningar på en slags reaktion och sedan inte får just den reaktionen: här finns personer som friar till en rollfigur som är ointresserad eller en person som försöker få någon annan att skratta vid fel tillfälle. Det sättet att bygga upp förväntningar kan vara oerhört kraftfullt för att vagga in läsaren i en falsk trygghet och sedan dra undan mattan.

Reaktionen kan i sig skapa något nytt för de andra rollfigurerna att reagera på, såsom när någon rollfigur tycker att en reaktion är överdriven, eller underdriven, eller såg rolig ut, eller visade att det i själva verket var den personen som var den skyldiga.

Under en rättegång sa åklagaren att han hade bevis för att mannen som var försvunnen och misstänktes vara mördad egentligen inte var död och att han väntade utanför dörrarna på att få komma in och att han kunde peka ut mannen som anfallit honom. Domaren blev förvånad och sa åt åklagaren att genast ta in offret. Åklagaren busvisslade och alla tittade mot dörren.

Men dörren förblev stängd och försvarsadvokaten log överlägset. Domaren tittade strängt på åklagaren och åklagaren fick erkänna att han inte visste var den försvunne befann sig. Domaren sa då att det var ett fult trick att få alla att stirra på en dörr som han visste att det inte fanns någon bakom.

Åklagaren svarade då:

”Jo, alla tittade dit. Utom den åtalade.”

Förutom de kortvariga reaktionerna kan det också vara bra att fundera över den mer långvariga reaktionerna som till exempel trauman eller förälskelser, där en rollfigur agerar tvärt emot sin vanliga personlighet under en längre period.

7. Meta [Länk hit]

Den sista byggstenen är meta. Den här delen är oftast ganska kortfattad och placeras först eller sist i kapitel eller stycken för att markera att något förändras. Därför liknar de de 25 typer av styckesövergångar som jag presenterar här:

1. Bedömning, 2. Betoning, 3. Detaljer, 4. Effekt, 5. Exempel, 6. Förtydliganden, 7. Generalisering, 8. Jämförelser, 9. Konsekvens, 10. Kontrast, 11. Kopplingar, 12. Kronologi, 13. Likhet, 14. Medgivande, 15. Medhåll, 16. Motsats, 17. Orsakskedja, 18. Plats, 19. Resonemang, 20. Sammanfattning, 21. Sekvens, 22. Syfte, 23.Tillägg, 24. Undantag, 25. Upprepning

Men här ryms också allt meta-innehåll kring texten, som gör att den blir läsbar. Kapitelnummer/-namn, delar i boken, fotnoter och liknande finns alla där för att orientera läsaren.

I vanliga fall är det bra att antingen vara sparsam med dem eller att göra dem så lågmälda/osynliga som möjligt. Därför tenderar de att vara ganska styrda i formen: en bok är indelad i kapitel. Ibland kan boken bestå av (namngivna) delar som i sin tur består av kapitel, men inte tvärtom. I kapitlen finns ibland tidsangivelser och/eller platsangivelser. Varje kapitel är sedan möjligen indelat i avsnitt. Därefter är texten uppdelad i stycken. Alla de här brukar ha sina särskilda markörer:

• delar får en blank vänstersida, en högersida där enbart namnet på delen står angiven och ytterligare en blank vänstersida innan texten börjar igen
• kapitel börjar oftast längst upp på en sida (beroende på hur tätt boken är satt) och en första rad som inte är indragen
• avsnitt markeras med blankrad och inte är indragen
• stycken är indragna

Men det finns självklart undantag, till exempel när man är fyndig eller har någon annan poäng med att göra avvikelsen mer påträngande och tydlig. I vissa böcker kan det här materialet vara minst lika värt att läsa som resten av texten.

Läs mer om böcker och deras delar här.

Hur du använder byggstenarna

För att vara tydlig: det är sällan som de här sju byggstenarna är helt skilda. Visst, kapitelrubriker står på egen rad, men reflektioner och dialog kan gå in i varandra nästan sömlöst, och det är många gånger svårt att dra skarpa gränser mellan de olika byggstenarna.

Så hur gör man för att använda byggstenarna på ett praktiskt sätt?

Till att börja med är det nyttigt att känna till de olika byggstenarnas förutsättningar, och vad de får för effekt på texten. Det gör det lättare att komma på text, eftersom du vet vad det är för slags text du är ute efter. Det är betydligt lättare att veta om att det du ska skriva är en reflektion snarare än om du bara har ett stort vitt ark framför dig utan några gränser. Därför rekommenderar jag att du mentalt kopplar om när du kommer till en ny byggsten: ”Ah, nu är det dialog, och då är det så här jag ska tänka för att komma på så bra dialog som möjligt.”

En annan stor fördel är när du ska välja vad du ska skriva medan du gör det. Att veta att det du sysslar med just nu i ditt skrivande är att formulera en reflektion och att du därför bör tänka på att det finns en stor risk att tempot i berättelsen sjunker om den reflektionen är för omfattande, kan räcka för att undvika att reflektionen ska ta för mycket utrymme. På samma sätt kan kännedom om hur du kan använda reaktionerna göra det lättare att förstå hur du ska få fram ditt budskap. Men framför allt blir det lättare att veta var och när du ska gestalta och när du kan referera.

Slutligen finns det stora fördelar när du skriver om din text. Istället för att vara osäker på i vilken ände du ska börja kan du gå igenom handlingar för sig, dialog för sig, metamaterial för sig, etc. (Samma sak kan du göra när du korrekturläser texten.) Det sättet att jobba gör det enklare att hålla fokus. Då tappar du inte bort dig i handlingarna eftersom något i dialogen lockade på uppmärksamhet. I omskrivningen kan du alltså gå tillbaka och se så att du inte varit för hård mot dig själv när du skildrat rollfigurer och den värld som berättelsen utspelar sig i, utan att du faktiskt får breda ut dig där, men att du inte använder samma sätt att beskriva allting.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver sin biografi.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.