Personifikation

En arg ent är ett exempel på personifikation.

Om du vill att dina texter ska bli levande, finns det ett enkelt trick: gör saker levande. Det kallas ibland för personifikation. Personifikation är ett gammalt begrepp, men det används fortfarande med stor framgång, och det finns ingen orsak till att du ska låta bli att testa på det själv.

I själva verket är personifikation en nyckel när du ska gestalta i din text. Och även om gestaltning ibland är överskattat finns det massor av tillfällen då gestaltning är det absolut bästa sättet att skriva, och lika många fall då personifikation i sin tur är det bästa sättet att gestalta.

Vad är personifikation?

Moder Svea, en personifikation av ett helt land.

Personifikation är när ett abstrakt begrepp eller en sak får mänskliga drag. Vanligtvis förknippar vi det med sådant som symboler för länder (Uncle Sam, John Bull) eller personliga egenskaper (se artiklarna om dödssynder) eller begrepp som Döden eller Rättvisa.

För de flesta författare är de typerna av personifikation inte särskilt användbara. Undantag är de författare som skriver i genrer som sagor, satir, fantasy eller science fiction, där Döden kan bli en rollfigur som kan ta semester, tröttna på sitt jobb eller skaffa barn, som vilken annan rollfigur som helst.

Men låt säga att du inte skriver i någon av de genrerna, finns det ändå poänger med att fundera över personifikation? Ja, verkligen!

På det hela taget är personifikation ett stilgrepp som låter läsarna förstärka sin fantasi genom att ”tro” att något dött eller icke-mänskligt kan bete sig, tänka eller känna som en människa. I själva verket brukar folk personifiera saker i sitt verkliga liv genom att ge mänskligt beteende och känslor till husdjur och till och med föremål. Ett barn kan till exempel låta sin favoritnalle ha samma känslor som det själv känner. På samma sätt kan en kattägare låtsas att deras husdjur pratar och svara på dess läten. Det här låter författare och läsare se en spegelbild av mänsklighet genom fantasi. Läsaren kan också få en djupare förståelse för mänskligt beteende och känslor.

Literary Devices: ”Personfication”

För Uncle Sam och Döden är bara en sorts personifikation. Med andra ord finns det flera typer. Jag kommer inte kunna gå igenom alla typer, men jag tänkte ändå visa på några möjligheter med begreppet. På vägen kommer jag tänja lite på begreppet personifikation, och det gör jag för att du själv ska börja fundera över var gränserna går och vad du själv skulle kunna göra med det.

Symbolisk personifikation [länk hit]

Jag har skrivit om symboler och metaforer tidigare, men det finns sannerligen mer att säga om det stora ämnet. I grunden handlar personifikationer om att någon får symbolisera något annat. Det kan rollfigurer göra på flera sätt. Jag ska här nöja mig med att ta upp tre sådana sätt:

Lumiere i Disneys Skönheten och odjuret behöver lära sig en läxa.
  1. Karaktärsfunktioner — på övergripande nivå representerar nästan alla rollfigurer i ett manus en av de grundläggande karaktärsfunktionerna: någon är den vi hejar på (protagonisten), någon är en motståndare (antagonisten), någon ger råd och hjälp (mentorn), någon är eftersökt och åtråvärd (MacGuffin), och några hjälper till att befolka världen och ger andra synvinklar (modifierare). Men det finns också andra karaktärsfunktioner, såsom att vara ett offer, en jokerfigur eller en representant för makt. Att arbeta med karaktärsfunktioner är ett enkelt sätt att se till så att du inte glömmer någon karaktärsfunktion, men missa inte heller möjligheten att du kan leka med karaktärsfunktionerna, och låta läsaren tro att det som är protagonisten i själva verket är ett offer eller att låta antagonisten förvandlas till en mentor. Du kan också låta rollfigurerna vara medvetna om vilken karaktärsfunktion de verkar ha och plågas av det.
  2. Fabler — de flesta förknippar kanske fabler med berättelser där djur får ta över människornas roller, men det är väldigt vanligt att skriva berättelser där vanliga personer representerar större begrepp, såsom olika ståndpunkter i en debatt eller till och med är förtäckta porträtt av verkliga personer. Sådana berättelser riskerar visserligen att bli något predikande, men om ämnesvalet är väl gjort och matchen är jämn snarare än upplagd för att protagonisten ska vinna, då kan det bli väldigt intressant. Om du dessutom låter ”fel” sida vinna, kan det skapa oerhörd dramatik.
  3. Förvandlingen — när en rollfigur förvandlas på något sätt i en berättelse, spelar det nästan alltid stor roll vad rollfiguren förvandlas till. Det som rollfiguren förvandlas till säger något om originalpersonen: en timid person som har en vild sida som den inte släpper ut förvandlas nästan alltid till ett vilddjur, medan en person som behöver lära sig en läxa hamnar i en underordnad position. Men den förvandlingen kan också vara en symbol för hela berättelsen eller hela samhället, såsom Mary Shelleys Frankenstein och dess efterföljare kretsar kring frågan om människor bör sätta sig upp mot naturen genom att leka Gud. Förleds inte att tro att det här måste vara fysiska förvandlingar, utan det kan vara moraliska, mentala eller sociala förvandlingar, såsom den vanliga storyn med trashanken som blir rik.

Naturens personifikation [länk hit]

Att använda naturen och omgivningarna för att skapa effekter är ett gammalt trick, oavsett om det handlar om att låta deprimerade rollfigurer överraskas av regnväder eller glada personer mötas av gassande solsken, eller det handlar om att låta omgivningarna vara så skrämmande eller trivsamma som stunden kräver. Det här har jag skrivit mer om i artiklarna om følelse. Och att skapa figurer som kommer från naturen är också relativt välkänt och välanvänt, med exempel som enter, snömän, drakar, etc.

Men det går att göra mer av naturens personifikation än så. Låt mig presentera två sätt som du kan använda:

Där borta står en stadsguide!
  1. Ge naturen en röst — genom att låta en av rollfigurerna vara talesperson för naturen eller omgivningarna kan mer subtila saker komma fram än enbart ”det var hett här” eller ”vad synd att det regnar”. Mitt främsta tips här är att skapa en guide, d.v.s. någon som hittar och vet okända saker om de platser som besöks, men även de saker som ligger precis bortom horisonten, och låt sedan den rollfiguren argumentera för platsens överlevnad eller utveckling.
  2. Skapa rollfigurer som enbart kan existera där — många författare återanvänder samma yrken eller personligheter oavsett miljö, och jag tror att det är något av ett misstag, för nästan alla platser har personer som är specifikt anpassade efter just den platsen och som inte skulle passa särskilt väl in någon annanstans. Ta exempelvis en operationssal. Kirurger är en särskild typ av personer. Hur är de i grupp? Så om du skriver en feelgoodroman i lyxmiljö, vilken typ av yrken skulle finnas där som inte finns några kvarter längre bort, och vilka personligheter skulle de ha?

Språklig personifikation [länk hit]

En del lampposter har ont i ryggen.

Den här kategorin av personifikation är annorlunda de andra, eftersom den är mer meta än de andra. Grundtanken är att man besjälar konkreta saker så att de få mänskliga drag, men bara i den språkliga beskrivningen, så här: ”Lyktstolparna reste sig stolt upp mot skyn”. Egentligen rör sig inte lyktstolparna, utan det är i berättarens fantasi som deras rörelse finns. Som författare kan man besjäla allt, från bilar som rusar fram till solljus som sträcker sig genom ett fönster.

Att besjäla handlar ofta om att göra kopplingar mellan saker som egentligen kanske inte har så stor koppling. Börja gärna genom att försöka se kopplingar. ”Vad liknar det här?” Och ”Vad säger det här mig?”. Glöm heller inte att udda kopplingar, d.v.s. stor kontrast, är ett bra sätt att skapa humor, och att besjälning därför kan vara ett sätt att göra texten mycket intressant.

Tyvärr är besjälning en av de svåraste sakerna att lära ut. Den första risken är att det spretar för mycket, eftersom författaren inte har tänkt igenom åt vilket håll personifikationerna ska peka. Vill du vara kreativ, eller skapa en poetisk känsla, eller framkalla dramatik? Ta tid på dig att hitta en stil som du kan införa konsekvent. Och det tar tid att göra det.

En andra risk är det att det blir en övning i att vara så poetisk som möjligt. Man låter inte bara lyktstolparna sträcka sig utan blunda, sucka och tala. Här rekommenderar jag gärna den artikel jag skrev om hur du skriver vackert. Ofta räcker det med att antyda saker, på rätt ställen, för att texten ska kännas poetisk.

Slutligen finns det en risk att det blir för plastigt eller konstigt. För att undvika det är det dags att vässa kreativiteten. De första idéerna kommer antagligen inte vara så bra, utan du behöver, återigen, låta det ta tid, så att du hittar sånt som du faktiskt kan vara nöjd med.

Men rätt gjort skapar besjälning en värld som känns levande utan att det blir påträngande.

Om du vill ha hjälp med personifikation eller att låta bli att skapa personifikation vid fel tillfällen, hör av dig till mig.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *