Orsaken till att trianglar är bäst

Om du vill att dina dialoger ska få lite mer stuns och inte bara löpa i samma hjulspår, finns det en enkel sak du kan göra.

Samma sak om du är rädd att din story blir förutsägbar.

Använd trianglar.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

För- och nackdelar med trianglar

I själva verket, om fler författare använde trianglar skulle många av de kommentarer jag skriver i mina lektörsutlåtanden kunna tas bort. Det brukar direkt kunna öka ett manus ett eller två steg och i sällsynta fall mer än så.

Så vad är trianglar?

Jo, istället för att ha två motpoler i en konflikt (var lugn, jag kommer att förklara mer om vad poler är nedan) finns det stora poänger med att ha tre poler.

Eftersom de flesta berättelser bara innehåller två poler kommer det att lägga till en hel dimension till din berättelse. Dimensioner är bra. Inte minst för att de flesta läsare kommer att ha svårt att jonglera de här tre polerna i huvudet. De är så vana vid att se två-polsberättelser (de här typerna av rollfigurer brukar kallas protagonist och antagonist, till exempel hjältar och skurkar eller rollfigurer och hinder) att när det tillkommer en pol, går det att överraska sina läsare med mycket små medel.

Nackdelen med att ha tre poler i en konflikt är att det är väldig lätt att krångla till det för läsaren. Om man inte är van vid att läsa om tre poler, kan minsta felsteg göra att läsaren tappar bort sig.

Men värre än så, en extra pol kan minska effekten av huvudkonflikten. Det kan spä ut konflikten så att läsaren inte vet vad som är vad.

Med andra ord, ska man använda trianglar är det bra att veta vad man gör, och det är därför jag inte rekommenderar det till alla.

Börja enkelt

Det enklaste sättet att börja med trianglar är att göra det inuti enskilda scener.

Låt säga att du har två rollfigurer som står och pratar.

A: [Fråga]

B: [Svar]

A: [Kommentar till svaret]

B: [Kommentar till kommentaren]

Det här är en okej dialog. I det korta loppet fungerar det alldeles utmärkt att enbart ha den typen av dialoger. I det långa loppet går det att variera den hyggligt.

Men tänk vad som händer om det tillkommer en tredje rollfigur:

A: [Fråga]

B: [Svar]

C: [Motfråga]

B: [Kommentar]

A: [Svar]

C: [Kommentar]

Det gör scenen mycket mindre förutsägbar.

Man kan göra samma sorts uppbrytning av dialoger med enbart två rollfigurer också, men det är bra mycket enklare när man har tre rollfigurer, eftersom:

  • var och en av rollfigurerna har varsitt mål
  • med tre rollfigurer finns det fler möjliga förändringar, både i personlighet/känsla och i vilken sida de står på

Triangelns tredje hörn

Att bara ha med en tredje rollfigur i scenen kan alltså ge dynamik. Men vilken funktion kan den tredje rollfiguren ha? Här är några förslag:

2 personer och 1 publik: att en person står tyst och lyssnar när två andra pratar kan låta som en dålig idé, men tänk själv om du skulle tvingas prata med din älskade för första gången på en vecka inför en främling. Den personen skulle inte behöva säga någonting för att det skulle förändra hela ert samtal.

2 tävlande och 1 domare: i vissa lägen kan en person som fäller ett avgörande och tvingar protagonisten och antagonisten att göra sitt jobb så bra som möjligt vara en god idé. Vilken strategi ska de använda sig av? Vem ska få priset? Här är det viktigt att använda sig av dörr nummer tre.

1 äpple, 1 päron och 1 skiftnyckel: om två rollfigurer är oeniga kan det skapa väldig oordning om en tredje rollfigur inte alls delar de andras perspektiv. Det här har jag skrivit vidare om här och här. Ett exempel på det är från ett avsnitt av C.S.I. när gruppen diskuterar vad de skulle ha gjort i samma situation som några passagerare som dödade en störig passagerare (som visade sig ha en blödning i hjärnan).

1 hjälte, 1 skurk och 1 skiftnyckel: när läsaren tror att den vet vilken sida som är den goda och den onda kan en tredje rollfigur komma med avslöjandet att det i själva verket är tvärtom.

I ett längre format

Att göra samma sak i ett längre format kan ge mycket goda resultat.

Det klyschigaste är kanske att ha en kärlekstriangel, där en person blir uppvaktad av två andra (och omvänt hur två rivaler försöker uppvakta samma människa). Nyckeln till att göra det på ett bra sätt är att hitta en progression, d.v.s. flera saker som följer på varandra. Att bara presentera de tre rollfigurerna och situationen och sedan upprepa den situationen gör ingen glad. Det behövs en historia också. Varför spelar just den här kärlekstriangeln roll? Och vad händer när läsarna har förstått situationen?

Men det finns andra trianglar i längre berättelser.

Jag brukar ta exemplet med kapten Jack Sparrow från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Protagonisten i den första filmen är inte Jack Sparrow, utan Will Turner (spelad av Orlando Bloom). Sparrow är en jokerfigur, som man aldrig kan vara säker på vems sida han står på.

Den typen av rollfigurer brukar kunna göra berättelser mer oförutsägbara: det kanske inte bara finns två rivaler om den ovärderliga skatten, utan ett monster som hotar dem bägge (om du direkt tänker på det här i konkreta termer är det din fantasi som felar. Själv tänkte jag på en mer metaforisk situation).

Ett annat alternativ är om du har en rollfigur som står inför ett hinder som den måste kämpa för att övervinna, bara för att inse att det finns någon som tagit en genväg.

Läs mer om olika konflikter här.

Som jag skrev i inledningen är det här ganska komplicerat, men jag hoppas att du åtminstone funderar lite extra kring hur en triangel skulle kunna göra saken mer spännande.

Funderar du själv på hur du skulle kunna få med fler trianglar får du gärna kontakta mig.

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

PS. Titta på den där gif:en i början igen. Det första du tänker på är antagligen kvinnan med triangeln. Det är liksom hon som står i fokus och rör sig mest. Andra gången kanske du ser flöjtspelaren. Men själv har jag blivit oerhört fascinerad av mannen nere till höger som ser ut att spela valthorn. Vilken fantastisk människa. Väv gärna in sådana saker i dina manus också, d.v.s. sånt som belönar dem som läser noggrant eller flera gånger.

Publicerad i Intrig, Rollfigurer, Skrivproblem, Skrivtips, Struktur

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*