Nyckeln till framgång i dina samarbeten

Samarbeten finns av alla sorter: bra, dåliga, mittemellan. Tyvärr finns det ingen nyckel till det perfekta samarbetet.

Men det finns verktyg för att göra nästan alla samarbeten bättre: projektplanering, tydliga ansvarsområden och liknande hygienfaktorer.

Sånt skriver jag inte om.

Jag skriver om sånt som gör samarbeten tolerabla eller till och med njutbara. Det är sådana samarbeten jag själv vill vara med i. Och jag tror att man kommer mycket längre tillsammans än man kan göra själv.

Ett av de bästa samarbetsverktygen jag vet upptäckte jag av en slump. Det är det jag tänkte berätta om nu.

Upptäckten

När jag började skriva mer på allvar i början på 2000-talet och letade efter information om hur man gjorde när man skriver, läste jag massor i böcker och på nätet. Mycket av det var ungefär likadant, lite världsfrånvänt och sedan lite handfast, lite romantiserat och sedan lite cyniskt, lite sånt som alla andra skriver och sedan något som skiljer oroväckande mycket från vad alla andra skriver. Och en del bra, såklart. Det var inte lätt att veta vad som gällde.

Sedan stötte jag på en amerikansk sajt, Wordplay. Wordplay skrivs av två framgångsrika manusförfattare, Ted Elliott och Terry Rossio, och även om de nu mestadels har gått vidare till andra projekt, var det till stor del via Wordplay jag kom att lära mig så mycket om hur man tänker kring skrivande. Jag skulle till och med säga att utan Wordplay, inga texter om att skriva från Lennart Guldbrandsson (först på Blog à la Mr Chapel och sedan här.) Jag har läst om deras texter regelbundet och går ibland fortfarande tillbaka till dem då och då. Det är väldigt mycket där som jag upptäcker stämmer när jag kommer till nya steg i min författarkarriär. Andra hyllar Stephen King, Julia Cameron, Bodil Malmsten, Robert McKee eller Blake Snyders böcker om att skriva. Jag rekommenderar Wordplay framför alla dem.

Verktyget

En del av verktygen på Wordplay är ganska specifika och går att använda kanske en gång per bok eller mer sällan. Andra använder jag oftare. Men den teknik från Wordplay jag tänkte berätta om här använder jag dagligen. Det är ingen överdrift.

Det är också därför jag försöker lära andra den här tekniken.

Den tekniken kallas ”Egolös argumentation”.

De presenterade den tekniken i en text som heter ”Me & My Ampersand” (Ampersand är det engelska ordet för ”&-tecken”, alltså ”Jag & personen efter &-tecknet”). Ovanligt nog var det Ted Elliot som skrev den texten, eftersom det nästan alltid annars är Terry Rossio som skriver texterna på Wordplay med input från Elliot, men den här gången handlade det om samarbete, och Rossio ville veta fördelar och nackdelar med samarbeten. Elliot tog det steget längre och presenterade det sätt att diskutera som jag själv alltid försöker använda, oavsett vad jag diskuterar, egolös argumentation.

Vad är egolös argumentation?

Tanken med egolös argumentation är att idéer står och faller på sina egna meriter.

Det här betyder att ingen som deltar i en diskussion behöver ha några personliga insatser när de föreslår en idé. Så fort en idé har blivit föreslagen, är idén inte längre den personens idé. Det är samarbetets idé.* Det är allas arbete att komma på för- och nackdelar. Ingen står på någon sida.

Om jag kommer med idén kan jag alltså både försvara den och komma på svagheter med den, liksom alla andra kan göra detsamma. Deltagarnas personliga åsikter kan förändras allt eftersom argumenten kommer in i diskussionen, så att någon som ursprungligen var ”för” en idé blir ”emot”, men om man gör det någorlunda rätt kommer åsikterna inte ligga i vägen för att hitta argument och möjligheter på båda sidor i diskussionen.

I idealfallet har egolös argumentation också en annan fördel. Den gör att färre idéer avfärdas för snabbt. Till och med idéer som kan låta som svammel kan innehålla ett korn av djup insikt och hjärta. Därför brukar de flesta idéer, även från personer som inte känner till alla detaljer i berättelsen, kunna bidra till att göra texten bättre.

Motsatsen till det här – att alla försvarar sina egna idéer och kritiserar alla andras – leder i min erfarenhet nästan alltid till att det går prestige i diskussionerna och att det blir fastlåsta positioner. Det blir ett självändamål att vara den som kommer på idén, oavsett om det är den bästa möjliga idén, och den som vinner kör igenom sin idé, återigen oavsett om det är den bästa möjliga idén.

I egolös argumentation är det återigen inte personen som ”vinner”, utan idén. Alla i gruppen kan skryta om det blir en succé. Det leder till att diskussionerna flödar friare eftersom det inte är lika viktigt att vinna som att lösa de problem som finns och besvara de frågor som projektet ställs inför.

Det här har också effekt på deltagarna. Jag har varit med i samarbeten där enskilda personer har haft svårt att beskriva sin idé och därför aldrig blir lyssnade på – eller att någon annan alltid är bättre på att argumentera för sina förslag (eller är mer högljudda) och att de som inte är lika vassa på att argumentera därför drar sig för att komma med förslag. Blyga personer har lika många bra idéer som icke-blyga, så när vissa personer drar sig för att komma med förslag, blir hela projektet lidande. Det betyder att stora möjligheter aldrig öppnar sig och dessutom att vissa deltagare känner sig alltmer marginaliserade. Egolös argumentation minskar risken för att det händer, eftersom alla är på samma sida, projektets sida.

Jag brukar ta upp den här tekniken när jag sitter i möten om berättelser. Många gånger behöver jag leda vägen genom att se både för- och nackdelar med mina idéer. Om en klient har fastnat i sin berättelse kan jag säga: ”Du skulle kunna göra så här. Det betyder att huvudpersonen verkar smart. Å andra sidan kan det också göra det svårt att få till slutet.” I de flesta fall har idéer både saker som talar för dem och saker som talar emot dem, och det är upp till oss att försöka balansera mellan dem och hitta de idéer som gör mestadels de saker vi vill att de ska göra och så lite sådant som ställer till problem. (Även om en idé orsakar problem i sin tur, går det vanligtvis att hitta lösningar på dem.)

Bilden

Kvinnan på bilden i början, då? Vem är hon och vad har hon med saker att göra? Jo, en del av er känner igen den känslolöse Mr Spock från Star Trek. Vad ni kanske inte känner till var att innan originalserien kom igång gjordes ett pilotavsnitt av serien med en annan fartygschef, en Mr Spock med känslor men med klart sataniska drag, och istället en rollfigur som bara kallades Number One. Det var hon som var känslolös från början. TV-kanalen kunde inte acceptera både en satanisk rollfigur och en känslokall kvinna, så Star Treks skapare Gene Roddenberry fick välja. Han ville så väldigt gärna ha en framträdande kvinna i serien, men sa att han var tvungen att ha en utomjording på bryggan för att det skulle vara tydligt att det var science fiction. Därefter bad han skådespelerskan om ursäkt – och gifte sig sedan med henne.

Poängen med den bilden är att säga att man inte måste vara känslokall eller känslolös för att använda sig av egolös argumentation. Man måste varken vara Mr Spock eller Number One. Det är helt okej att känna att man gillar sin idé bäst, att vara emot andras idéer, att hamna i skyttegravskrig och sånt som är tecken på att man inte saknar ett ego.

Tricket är att acceptera det och sedan gå vidare. Jag saknar inte känslor, men efter lite träning har jag lärt mig att försöka släppa på prestigen, lyssna efter bra idéer hos andra och se vad det går att göra av dem. Nu när du har ett namn på det här verktyget hoppas jag att du testar det också.

* Att stjäla andras idéer är ett komplext ämne som involverar upphovsrätt. Här syftar jag enbart på idéer inuti ett samarbetsprojekt. Om du är med i ett samarbetsprojekt kan det finnas poänger med att hålla koll på vem som hittar på vilka idéer, men om det är ett någorlunda stort projekt blir det snabbt svårt, på gränsen till omöjligt, eftersom samarbeten består av dussintals eller hundratals korsbefruktningar. Mitt förslag är därför att man mäter något annat än vem som kommer på flest idéer, eftersom det inte är det som avgör om samarbetet blir framgångsrikt.

(Den här texten är baserad på ett av mina bidrag ur boken 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär, se bild nedan.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.