När planen slår fel, i verkligheten

De senaste blogginläggen har handlat om hur man skriver så att det bli oförutsägbart genom att introducera en plan som sedan slår fel. Därför är det ironiskt passande att min egen plan skulle slå fel. Men vad var det som hände?

Ja, låt mig berätta…

Och som betalning för det något personliga inlägget, får du ett utdrag ur en av mina böcker, som jag hoppas att du ska få nytta av.

(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)

7 veckor

I mitten av april, i samband med min födelsedag, fick jag en present jag gärna hade sluppit. Själva sjukdomsperioden gick över snabbt, men följderna blev segdragna och långa.

Det främsta problemet var egentligen inte att jag bara kunde gå ett par meter i taget innan jag behövde ta rast, eller att jag fick djupandas för att få bort känslan av att drunkna. Som tur var, blev de fysiska symptomen aldrig allvarligare än så.

För min del bestod det främsta problemet i att jag inte kunde tänka. Min hjärna bara lade av.

Att jag var tvungen att ta ledigt från alla uppdrag var självklart. (Det är också därför mina blogginlägg tog uppehåll.) Jag var tvungen att få hjälp med att skriva till alla klienter, eftersom jag mest satt och stirrade framför mig. Jag kunde inte läsa in mig på texter så att jag kunde kasta om alla delar flera gånger i huvudet och därefter formulera något hjälpsamt. Jag kunde knappt läsa över huvud taget.

Återigen hade jag turen att mina klienter förstod mig. (Tack. Allvarligt. Tack!)

Men oavsett vad klienterna tyckte fick min långsamma hjärna och det faktum att jag inte klarade att jobba mig att känna mig värdelös. Jag försökte säga till mig själv att jag fick vara ledig när jag var sjuk. Det får man. Eller alla andra, i alla fall.

Och det gjorde att jag fick panik. Hjärtat slog. Jag fick svårt att sova. Jag förstod inte varför. Till slut tog jag mig till en vårdcentral, och de såg att jag var helt blek, men att syresättningen fungerade som den skulle. Jag blev skickad till sjukhuset. De uteslöt steg för steg alla fysiska problem. Jag var frisk. De sa aldrig på vårdcentralen eller sjukhuset något om att det satt i huvudet, men jag fattade galoppen. Det är pinsamt att erkänna, men jag var sjuk längre för att jag hade panik än jag var fysiskt sjuk.

7 veckor var jag sjuk, innan jag långsamt började ta mig an alla uppdrag och klienter som väntade. Jag var rädd att det skulle bli som att öppna en dammlucka, där alla klienter skulle vilja ha hjälp samtidigt och jag skulle få slita dygnet runt. Men i själva verket fick jag en lugn och fin påfartssträcka. Det är egentligen först nu i mitten av augusti jag börjar komma upp i min vanliga arbetsbelastning.

Det kvarliggande problemet

Jag har inte mycket följder efter den här… upplevelsen. Min kondition är sämre och jag har gått upp i vikt, och ibland känner jag mig dummare än jag var tidigare. Jag kämpar med båda genom att träna, fast i min takt.

Det stora kvarliggande problemet är dock ännu mer pinsamt än att problemet mestadels satt i huvudet.

Det rör sig om något jag bara sällan pratar om: Pengar.

Under sjukdomsperioden fick jag inte in pengar, alls.

Jag klarade inte att ta nya uppdrag, det som utgör huvuddelen av min inkomst, och orkade bara fylla i blanketter efter flera veckors återhämtning. Steg för steg tvingades jag ta av mina besparingar och tömma alla mina konton.

Det här var inte planen.

Problemet är dock inte bara så enkelt att jag kan lösa det med att ta fler klienter. Till att börja med har jag nästan fullt i min kalender redan.

Även om jag skulle få nya klienter nu, dröjer det innan jag hinner genomföra uppdragen och ännu längre innan jag får betalt.

Det är därför jag delar med mig av nedanstående text, från Tre hattar-boken 10 tips för att leva på din kreativitet (med början på sidan 99) (men blogginlägget fortsätter efter citatet):

Att leva i fattigdom

10 tips för att leva på din kreativitet
10 tips för att leva på din kreativitet

Under många år levde jag lika fattig som en kyrkråtta. Jag har lärt mig att klara mig på lite pengar: jag köper inte ofta kläder och när jag gör det köper jag flera par när det är rea eller jag fått rabatt. Varje gång jag reste till Stockholm i arbetet fick jag planera alla möten så att jag skulle minimera antalet resor med tunnelbanan, och gå om det blev för många resor. Vi kunde ha möten ute på något café, då jag nöjde mig med en kopp te eftersom jag inte hade råd att äta.

Alla sådana här detaljer är naturligtvis mycket pinsamma, och det är inte ofta jag pratar om det. Framför allt tär det ständigt på psyket att alltid gå och fundera på ekonomin. Under möten beräknade jag i huvudet hur mycket jag skulle ha kvar om jag tog en andra kopp te. Alla enskilda sådana exempel låter inte så farliga och det finns många människor som har det värre, men det gjorde inte min tillvaro bättre och det gjorde inte att värken i magen försvann.

Den här fattigdomen är inte lätt för utomstående att förstå. Jag kunde titta på TV-serier och bli avundsjuk på så enkla saker som att poliserna och läkarna inte behövde oroa sig för hyran om de skulle råka bli ensamstående, eller att folk i min närhet pratade om semester som något naturligt, som något som alla har.

Vad har det här med kreativa yrken att göra? Jo, det kan vara värt att veta att det finns många i den här branschen som inte har så mycket pengar. Det är dessutom för pinsamt att prata om, så de där fina vinkarna om att du och din nya samarbetspartner skulle kunna byta café att träffas på kan handla om att priserna på det andra caféet är lägre eller att det är billigare att ta sig till dit. Det skulle den personen kanske aldrig säga rätt ut, men det är bra om du känner till det.

Bjuder du och tror att det inte är några problem? Tänk dig själv hur du skulle känna dig om någon hela tiden bjöd dig. Som att du var skyldig en massa gentjänster, eller hur?

Tänk sedan på rädslan för att misslyckas igen, och på att nästa projekt inte får kosta så mycket, och att allting kostar, och att man måste spendera pengar för att tjäna pengar, och helt plötsligt kanske du förstår varför vissa personer i branschen inte mår så bra. Det tär på dem att aldrig ha pengar. Det stryper kreativiteten.

Och det finns heller inga enkla vägar ut ur den fattigdomen. Om du visste hur ofta många av dem funderat på att byta arbete, och sedan kallt, såsom jag själv, kunnat konstatera att de inte kan någonting annat tillräckligt väl för att kunna konkurrera med alla andra i samma situation.

Många av oss har prövat andra arbeten för att överleva och några har övergett sina drömmar för att de inte orkar vara fattiga längre eller för att de inte har någon som kan stötta dem under deras fattiga period. Men är det inte så för alla, att de måste ge upp sina drömmar och får ta ett vuxenjobb istället? Så kan det förstås vara.

Samtidigt vet man aldrig om framgången ligger runt hörnet.

Oavsett, min poäng är att det inte alltid syns på andra att de är fattiga, kanske ett par steg upp från hemlöshet, och att det är ganska vanligt med folk i den situationen i den här branschen, så tänk på det.


Så långt boken.

Vad mynnar det här ut i? Att jag vill att du ska tycka synd om mig? Nej, inte alls!

Det kommer att gå bra, och snart är bokmässan, där jag ska medverka. Jag har både uppdrag och egna böcker på gång, och jag mår bra, på det hela taget.

Varför skriver jag då?

Jag menar, så här lång text hade det inte behövts för att säga att jag har haft postcovid. Den energin hade jag kunnat lägga på att skriva ett riktigt blogginlägg istället.

Och om jag ville avslöja att jag har lite pengar, men sedan säga att jag inte behöver någons hjälp, varför avslöjade jag det över huvud taget?

Det är här poängen kommer.

Poängen

Jag skriver det här för att jag inte är ensam om att vara med om de här sakerna.

Det kanske inte är du som har blivit drabbad, men du känner säkert någon eller känner till någon som är drabbad. Den eller de personerna kanske inte vågar prata om det. För det är pinsamt. Och det kan ta på krafterna bara att stå och stampa på samma punkt.

I sådana tillfällen tar man vilken hjälp man än kan få. Det måste inte vara ekonomisk hjälp, utan kan vara något helt annat.

Som att bjuda hem den personen eller ett enkelt meddelande om att du saknar den personens sällskap.

Eller något konstigt som personen kan klamra sig fast på.

Du känner ju människan. Även om dess plan slog fel.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.

Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

2 svar på ”När planen slår fel, i verkligheten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.