Det kan låta konstigt, men i skönlitterära texter är fel minst lika viktiga som rätt. Jag skulle gå så långt som att säga att en text utan fel inte bara är sämre, utan praktiskt taget är oläsbar.
Men man behöver göra rätt fel, om du förstår hur jag menar. Fel fel gör texten nästan lika oläsbar.
Låter allt det här kryptiskt? Jag hoppas kunna förklara det mer utförligt nedan.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Det imperfekta
Från början hade jag tänkt att den här texten skulle heta ”Det imperfekta”, för att visa på hur viktigt det är att saker inte är perfekta i böcker. I naturen finns det nästan ingenting som är perfekt, utan det är variationer som gör att saker känns verkliga.
Det vet alla som sysslar med målning, fotografi eller 3D-modellering, att bilder som är symmetriska blir mindre intressanta.
En yta som är helt slät, exempelvis, känns konstgjord, medan små gropar, repor, blänk, ojämnheter i färg och smuts gör att det känns verkligt. Och en modell som står och tittar rakt emot kameran blir mindre ”levande” än en modell som har höften i en vinkel, tittar lite åt sidan eller på annat sätt skiljer ena sidan av kroppen från den andra. Testa själv nästa gång när du ska bli fotograferad eller när du ska ta en bild av någon annan!
Samma sak gäller faktiskt för texter också. Därför är det synd att vi bara får lära oss att fokusera så mycket på att göra rätt.
Rätt och fel om rätt och fel
Nu hör det till saken att det är skillnad på fel och fel, och det är skillnad på rätt och rätt. Låt mig ta några snabba exempel för att du ska förstå:
- de flesta läsare tycker att det är viktigt att en bok är korrekturläst, att språket är korrekt och att saker är baserade på sanningen. Många kan acceptera något korrekturfel eller faktafel för att man vet om hur svårt det är att korrekturläsa och få till researchen, men läsare kommer väldigt snart till en nivå där korrektur- och faktafelen gör att personerna bakom boken känns slarviga.
- om berättelsen går precis såsom huvudpersonen (och läsaren) vill att den ska göra, till exempel om huvudpersonen har en plan, och utgången blir precis som i planen, blir läsaren ganska snart besviken. Det behövs finnas hinder och problem som läsaren förutsätter att huvudpersonen ska konfronteras med, plågas av och sedan bemöta på något sätt.
- för att läsarna skulle ogilla en rollfigur använde man förr i tiden fysiska avvikelser, såsom ärr och konstgjorda kroppsdelar. Vilken tur att vi moderna människor har kommit så mycket längre och inte längre förknippar ondska med deformiteter.
Det är alltså inte alla fel som är rätt.
Tvärtom behöver man fundera över vilka fel man ska introducera. Men jag tänkte hjälpa dig genom att visa på tre kategorier av fel som du enkelt kan använda i dina berättelser.
1. Rollfigurer som inte är perfekta
Få saker är så tråkigt att läsa om som rollfigurer som är perfekta. Här syftar jag inte enbart på rollfigurer som är fantastiskt snygga, utan även på rollfigurer som inte har några negativa drag.
När du beskriver rollfigurers utseende, tänk därför på att ge dem något som sticker ut, inte från genomsnittet, utan från deras övriga utseende — den vackre mannen kan ha en liten leverfläck eller en missfärgad tand, den illvilliga kvinnan kan ha charmiga smilgropar eller en förtrollande blick, den kloka mentorn krulligt hår eller ögon som sitter för tätt, etc. Tänk också på att människor sällan har symmetriska ansikten.
Men mer än så: låt rollfigurerna ha beteenden och andra egenskaper som sticker ut från det läsaren förväntar sig. Det är lätt att säga att antagonisten ska bry sig om någon eller något för att inte bli för ensidigt ond, men det är inte ett dumt råd. Det är betydligt svårare att hitta beteenden för din huvudperson som får den att bli smått osympatisk: den kanske är hårdare mot sina föräldrar än vad du skulle ha varit, eller låter bli att göra saker för sina medmänniskor. På det sättet ger du rollfiguren utrymme att förändras.
Faktiskt finns det också beteenden som inte så tydligt är positiva eller negativa, men där du, av olika orsaker, har valt att basera huvudpersonen på hur du själv skulle tycka och agera. Att särskilja sig själv från sina rollfigurer är svårt, men det är också något som gör så att berättelsen kan ha fler typer av rollfigurer än 5-20 kloner av dig själv.
2. Motsägelsefull miljö
Om du tittar omkring dig har du antagligen föremål som varierar mycket i stil, ålder, prisklass, kvalitet och grad av trasighet: en handgjord mugg bredvid en IKEA-lampa och en pall som du ärvt av din mormor. Varför skulle den värld du bygger upp i din berättelse vara mindre mångfacetterad?
Jag förstår svårigheten att skapa en sammanhållen miljö om det blir för olika saker som ska samsas, men problemet i de berättelser jag läser är snarare att allting pekar åt samma håll. Allting i ett rum kan tyda på att personen som bor i det är rik, eller en tonåring, eller ett fattighjon. Det betyder att författaren har rensat bort de saker som ger stället personlighet och følelse, och omedvetet skapat en mäklarannons där allting ligger på rätt plats och har rätt stil.
Men krocken av olika stilar, åldrar, kvaliteter, etc, ger också ett intryck. Det säger mer om rollfigurerna som befinner sig där: istället för att säga en sak, säger det åtminstone två saker. Läsaren kanske tror sig komma till ett tonårsrum, men varför finns det då flera gamla vaser där? Det är en fråga som kräver ett svar och som du som författare aldrig behöver tvivla på att läsaren också funderar över.
3. Nästan ända fram
Det största felet jag ser i nybörjares texter är dock att de innehåller fullständiga segrar. Huvudpersonen försöker genomföra ett projekt — och lyckas. Surprise! Hjältinnan blir kär i en stilig man — och i slutet får hon honom! Inget kunde vara mer förutsägbart.
Därför rekommenderar jag ofta mina klienter att de ska ”förstöra” målet eller göra så att huvudpersonen inte får som den vill eller måste förändra sin synvinkel innan den kan genomföra projektet. Det finns tusen sätt att låta huvudpersonen misslyckas, åtminstone tillfälligt, och det behöver heller inte enbart handla om slutet på berättelsen:
- när huvudpersonen ska ta sig från A till B, låt bilen gå sönder så att hen måste gå slutet av vägen
- när huvudpersonen kastar sig ut från den skenande bilen och ska ta tag i repet för att rädda sig, låt huvudpersonen missa repet så att hen måste greppa om en buske istället
- när huvudpersonen hoppas på att få ärva sin faster, låt hen få ett mycket mindre arv
- när huvudpersonen ska göra ett prov, låt hen aldrig få full pott, utan låt hen missa ett par frågor
- när huvudpersonen ska köpa en present, låt den tilltänkta gåvan vara slut så att hen måste hitta en ersättning
- när huvudpersonen ska gå på en konsert, låt biljetterna vara slut
- när huvudpersonen ska övertala en vän att göra något, låt hen nämna något känsligt som får vännen att bli avogt inställd
De här motgångarna visar på rollfigurens karaktär och inställning till livet. Löser hen problemet eller klagar hen? Eller ger hen upp?
Sådana här små misslyckanden ger scenerna liv och gör dem ofta mer intressanta. Så hur kan du göra så att huvudpersonen aldrig når riktigt ända fram varje gång?
Finn fem fel
Det är lättare att hitta fel i andras texter än att skapa fel i sina egna. Därför hoppas jag att du börjar leta febrilt efter saker du kan göra för att din huvudperson ska misslyckas, göra dina miljöer mer motsägelsefulla och göra dina rollfigurer mindre perfekta. Det kommer göra din text bättre.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.