Ibland pratar man om berättelser som kedjor av orsak och verkan. Om man har flera intriger har man alltså flera orsakskedjor som går parallella eller korsar varandra. Men går det att frigöra sig från de orsakskedjorna? Kort sagt, får man vara ologisk? Och kan man göra det utan att orsaka hål i intrigen?
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
En utmaning utöver det vanliga
Ingenting är egentligen enklare när man skriver än att bara låta saker hända, utan tanke på att det ska hänga ihop. Men när man skriver berättelser förväntas man som författare skapa logiska orsakskedjor. A orsakar B som leder till C som i sin tur får D som följd, varpå…
I det vanliga livet, när du inte skriver, följer du antagligen inte särskilt många resonemang från dess allra första orsak till dess slutliga konsekvens. Det beror på att det är jobbigt att följa en orsakskedja.
Som tur är har man mer tid att tänka igenom orsakskedjan när man skriver än när man pratar, och särskilt när man skriver om texten flera gånger. Det finns flera metoder för att skapa orsakskedjor som håller, som att använda sig av synopsis, post-it-lappar, följa rollfigurerna eller att använda sig av en lektör. Varje författare behöver hitta sin metod.
Den stora faran
En stor fara så fort man har en orsakskedja är att läsaren snabbare räknar ut vad som blir nästa steg i kedjan. Det här har jag skrivit om tidigare.
Nu menar jag inte att ditt mål som författare ska vara att läsaren aldrig ska kunna lista ut hur det ska gå, för:
a) det är omöjligt, eftersom det bara finns ett begränsat antal slut om berättelsen ska hänga ihop
b) det är inte ens önskvärt, eftersom det finns stora fördelar med att läsaren kan ligga strax före berättelsen – ibland. Det är det som orsakar spänning
Istället menar jag att du, som författare, ska kunna avgöra hur långt före läsaren ska ligga.
Med andra ord: det går alldeles utmärkt att vara ologisk.
Men finns det fler sätt?
Fyra sätt att bryta mot orsakskedjan
1. Du kan berätta saker i fel ordning, medvetet
Icke-kronologiskt berättande handlar ibland om att frångå den vanliga orsakskedjan, till exempel genom att göra flashbacks eller genom att berätta saker baklänges. Det finns otaliga tekniker för det. Det här har jag skrivit mer om här och här. En annan som har skrivit utförligt om det är Linda Aronson i 21st Century Screenplay.
2. Du kan ta upp oväntade saker
Du kan överraska genom att ta upp saker som inte tidigare nämnts. Det har jag redan skrivit om, nämligen här: Element X, det överraskande i berättelsen, det okända som tillkommer när berättelsen väl har startat.
3. Du kan plantera
Saker som får betydelse senare i berättelsen kan behöva presenteras tidigare, så att de inte känns onaturliga. Tumregeln är att man planterar så långt bort från när det behövs som möjligt. Men det här kan betyda att det som planteras inte känns logiskt, eftersom betydelsen inte är tydlig än. Ju mer du skriver, desto mer kommer du dock att arbeta på att planteringarna ska kännas naturliga så att de inte bryter av berättelsen för mycket.
4. Du kan göra utvikningar
Allt måste inte vara en del av orsakskedjan. Ibland kan det finnas poänger med att stanna till ett slag och andas, eller förundras, eller bli skrämd. Det här är en del av det som gör att berättelsen hör till den genre som den hör till: om du har utvikningar med lyx och flärd är det kanske ”elegant crime”, och finns det komiska situationer är det antagligen en komedi.
Men glöm inte att balansera det, så att utvikningarna, planteringarna, element X:en och det icke-kronologiska inte får större utrymme än själva orsakskedjan.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.