Det här är del 8 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.
Under senare delen av 1500-talet återupptäckte italianenaren Lodovico Castelvetro Aristoteles läror och började att sprida dem. 1570 kom hans Poetica d’Aristotele vulgarizzata e sposita, som bland annat betonade Aristoteles tre dramatiska enheter: en pjäs skulle behandla ett begränsat skeende, på en begränsad plats under en begränsad tidsrymd. (Egentligen nämnde inte Aristoteles något om begränsning i plats, men det var så enhetsläran kom att uppfattas. Och det var inte det enda misstaget Castelvetro gjorde i sin läsning av Aristoteles.)
Castelvetros skrifter gav kanske störst effekt i de fransktalande länderna och allra främst under 1600-talet där dramatiker som Molière och Racine använde sig av de tre enheterna i sina pjäser. Inom den engelskspråkiga världen blev dock Castelvetro inte särskilt spridd, och exempelvis bryter de elisabetanska dramatikerna ständigt mot de tre enheterna. Först i slutet av 1600-talet, med den engelska restaurationen och poeten Dryden hörde de engelsktalande om de tre enheterna i någon större utsträckning.
Efter att Aristoteles blivit feltolkad började allt fler författare gå ifrån hans teorier. Bland annat uppstod något som vi använder allt mer idag. Det berättar jag mer om nästa gång. Återkom gärna.
Ett svar på ”Lodovico Castelvetro – Struktur del 8”