Linda Cowgill – Struktur del 42

Det här är del 42 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Under det allra sista året innan millennieskiftet kom manusförfattaren Linda Cowgill med en ordentlig översikt över olika aspekter av den aristoteliska strukturen och hur man kan använda det i sitt eget skrivande. I boken Secrets of Screenplay Structure börjar hon med en variant av Aristoteles som ser ut så här:

Akt 1 – förberedelse

1. Exposition: introduktion av tid och plats, protagonist och andra huvudpersoner, den centrala konflikten samt genre och/eller stil

2. Inledande händelse: en kraft som stör den rådande ordningen

3. Slut på akt 1: vidgande av berättelsens huvudkonflikt, genom:

a) Utveckling: ifyllnad av fler aspekter av berättelse, rollfigurer eller tema, men även komplikationer och reaktioner på hinder, eller stöd för någon av huvudpersonerna

b) Progression i berättelsen: tid passerar, så att det blir balans mellan berättelse, rollfigurer och tema

c) Upptrappning: konsekvenserna för rollfigurerna blir allvarligare, medan konflikten blir större

Akt 2 – konfrontation

4. Hinder: tvingar protagonisten att välja väg. Det finns fyra huvudsorter:

a) Antagonisten

b) fysiska blockeringar

c) inre/psykologiska problem

d) mystiska krafter (vilket inkluderar såväl gudomar som exempelvis tur eller olyckor, men även moraliska beslut)

5. Plan: hur protagonisten ser på problemet och förväntar sig för resultat. Planen måste förändras under berättelsens gång

6. Komplikation: något som påverkar händelseförloppet utan att vara ett direkt hot och ofta visar sig ha oförutsedda konsekvenser. Komplikationer orsakar i många fall biintriger.

7. Biintrig: många gånger är biintrigen mer persondriven och tematisk, men hänger ihop med huvudintrigen (och påverkar den, vanligen i berättelsens andra halva)

8. Vändning: ”handling förvandlas till motsatsen” (dåligt till bra eller tvärtom), vilket blir ett bakslag eller avslöjar ny information om rollfigurer eller intrig, och i sin tur leder till nya hinder, komplikationer eller stöd. Vändningar kräver att protagonisten agerar och ger en överraskning till publiken.

9. Avslöjande: något som tidigare var dolt om en rollfigurs motivation och/eller bakgrund, eller om intrigen, förs fram i ljuset. Ibland är publiken i överläge över protagonisten. Avslöjandet leder till att intrigen leds i en ny riktning, men bör komma fram genom konflikt och vara viktig för hela strukturen. Känslan i avslöjandet avgör bland annat dess vikt.

10. Kris: någon av huvudpersonerna konfronteras med ett hinder, medan någon annan rollfigur försöker sätta käppar i hjulet, något som gör utgången oviss. Krisen kräver att rollfiguren agerar fysiskt, verbalt, känslomässigt eller intellektuellt.

11. Klimax: avgörandet av en kris, som leder till en upptäckt eller en insikt av vikt för den övergripande historien. Cowgill anmärker att Linda Seger benämner det här ”vändpunkt”, och att det finns flera utspridda genom berättelsen, som en avslutning av varje konflikt. Klimaxen kan gå åt protagonistens håll eller tvärtom, och vanligen slutar klimaxen på krisen i slutet av akt 2 dåligt för protagonisten. Det finns ett minimum av tre eller fyra större klimaxer innan berättelsens huvudklimax, samt ett antal mindre klimaxer.

12. Följd av klimax: resultatet av klimaxen visas, så att vi ser hur rollfigurerna reagerar.

13. Slut på akt 2: fokus hamnar tillbaka på berättelsens huvudkonflikt och pekar rakt mot den oundvikliga konfrontationen mellan protagonist och antagonist. Det betyder ofta att biintrigen avslutas eller vävs ihop med huvudintrigen igen.

Akt 3 – lösning

14. Sista kris: bygger på de sista scenerna i akt 2. En utveckling eller resultat från en tidigare kris bildar en situation som leder direkt till den sista krisen.

15. Huvudklimax: den avgörande punkten i intrigen och den där temat klargörs. Cowgill rekommenderar därför att man använder den här scenen för att avgöra om tidigare scener har med saken att göra. Klimaxen kan variera i längd, från mycket kort till flera scener.

16. Avslutning: återkalibrerar berättelsens universum på grund av klimaxens resultat, ger i idealfallet en sista insikt, ofta med huvudpersonerna samlade, så att de kan få sina fortsatta öden avgjorda

Elementen som Cowgill presenterar i akt 2 kan läggas i olika ordning, och dessutom förekomma flera gånger.

Men den stora grejen med Cowgill är inte hennes struktur, även om jag råkar gilla den, utan det som utgör resten av boken (det ovanstående presenteras på de första 27 sidorna av 300). Hon börjar med att lägga till en mittpunkt, fortsätter genom att analysera hur filmsekvenser är uppbyggda, hur rollfigurer och struktur hänger ihop, hur tema och struktur hänger ihop, hur man strukturerar upp en berättelse, strukturen i biintriger, struktur i filmer med en ensemble snarare än en enda protagonist i centrum, struktur i icke-linjära berättelser, hur man strukturerar scener och actionsekvenser, och avslutar genom att gå igenom de olika delarna av strukturen på ett mycket detaljerat sätt. På sätt och vis är det en av de mest genomträngande analyserna av struktur som jag har sett, med gott om bra råd för både nybörjare och mer erfarna författare, givetvis oavsett vilken dramatisk form man skriver i. (Några av de saker Cowgill går igenom, kommer att ingå i eboksversionen av den här texten.)

Trots det, eller kanske på grund av det, är Cowgill sällan nämnd bland de stora berättelseanalytikerna. Möjligen tycker de flesta läsare att det blir för detaljerat. För min del finns det dock inte många som kan tävla med Cowgill när det gäller grundlighet. Vi har lite olika smak vad gäller filmer (alla exempel är från filmvärlden), men det är bara att vänta sig, men annars är det en mycket bra bok.

Nästa gång kommer vi att träffa en av de mest respekterade filmanalytikerna. Återkom gärna.