Alla människor lever i tre tider: dåtid, nutid och framtid. När man skriver om rollfigurer är det här utmärkta saker. Men det finns en fälla som många författare faller i — och som är ganska enkel att undvika.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Minnesfällan
Som lektör får jag läsa många manus med scener som skulle kunna sammanfattas så här:
Huvudpersonen är inblandad i en konflikt. Plötsligt tar huvudpersonen fram något viktigt såsom ett fotografi ur sin plånbok och minns hur det var för många år sedan. Sedan fortsätter konflikten.
Kort sagt: berättelsen innehåller en flashback. Det finns vad jag har kunnat lista ut bara ett skäl till att författaren gör på det här sättet: för att visa läsaren att rollfiguren har en bakgrund. Det är inte så illa, det, men det får dessvärre hela berättelsen att stå stilla. Dessutom leder det väldigt sällan till någonting i fortsättningen av berättelsen.
(Rubriken är givetvis tillspetsad. Det är helt okej att låta sina rollfigurer minnas eller att göra en flashback, men det kräver att man gör något särskilt av det. Att enbart visa att något hände är mindre värdefullt än att visa varför något hände, eller hur det gick till. Här finns en bra guide till hur man kan tänka för att göra en bra flashback.)
Hur kan man göra istället?
Det finns flera saker du kan göra istället för att använda en flashback. Här är några förslag:
1. Låt det förflutna komma tillbaka i fysisk form och bita huvudpersonen i rumpan — istället för att huvudpersonen tittar på ett fotografi av en person, låt den personen dyka upp och interagera med huvudpersonen. Det här stannar inte berättelsen på samma sätt, och det kan leda till ytterligare möten med personen, något som kan skapa mer konflikt.
2. Låt huvudpersonen lida i tystnad och någon annan tvinga fram hemligheten — det finns många som aldrig skulle berätta om sina problem förrän de måste, snarare än att börja minnas direkt. Särskilt vanligt är det när huvudpersonen är involverad i en konflikt och inte har tid att tänka igenom varför det påminner om någonting som har hänt tidigare. Det här har jag beskrivit mer utförligt i det här inlägget. En annan stor fördel är att det involverar andra rollfigurer i berättelsen, som då får höra huvudpersonens hemlighet. Tala om att skapa en relation.
3. Huvudpersonen förminskar det — om det är någonting stort i huvudpersonens förflutna, då är det antagligen också något som rollfiguren tänker på då och då, vilket betyder att det inte kommer som en överraskning. Även om det är traumatiskt, bör rollfiguren ha bearbetat det litegrand eller åtminstone ha hittat något sätt att hantera smärtan.
4. Det räcker med att antyda bakgrunden — man måste inte skriva läsaren på näsan och förklara precis vad som hände. Det kan räcka med att vi ser hur huvudpersonen tittar på ett fotografi och reagerar för att vi ska förstå att det är ett viktigt fotografi på något i dess förflutna.
5. Någon annan vet mer om det som hände — våra minnen är inte perfekta och vi har dessutom olika perspektiv. Utnyttja det genom att låta någon annan rollfigur veta mer om huvudpersonens förflutna: en förälder, en lärare eller gammal skolkamrat, kanske. Det här kan bli en överraskning, och leda till att rollfiguren inte bara reagerar utan också blir tvungen att agera.
Påminnelse
Idag (den 27 november 2019) är det sista datumet att skicka in ditt bidrag om du vill ha chansen att vinna drakchoklad eller drakmuggar. Rösta på vilket av mina numera 202 inlägg du tycker bäst om. Tävlingsdetaljer här.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 200 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.