Hur gör du rollfigurer som nästan alltid blir populära och minnesvärda och dessutom ökar på dramatiken, utan att skapa onödiga biintriger? Rollfigurer som passar i alla berättelsegenrer?
Gör dem till komiska bifigurer! Men hur gör man? Och vilka typer av komiska bifigurer finns?
Varför komiska bifigurer?
Bifigurer är de rollfigurer som inte själva driver berättelsen, ibland kallade modiferare. De här rollfigurerna kan ge avbrott från den vanliga tonen i berättelsen. De här rollfigurerna är ofta sidekick till protagonisten eller antagonisten, men kan också vara personer som protagonisten stöter på under resans gång.
Med hjälp av dem har du kanske det bästa sättet att skapa komiska avbrott (på engelska comic relief), nämligen genom bifigurer som är roliga i sig. Det finns flera skäl till att det kan vara bra att låta bifigurerna stå för humorn, snarare än huvudpersonerna:
- då riskerar du exempelvis inte att huvudpersonerna får egenskaper som inte passar i resten av berättelsen
- dina huvudpersoner behöver inte byta humör mellan scener, vilket skapar ökad trovärdighet
- du kan låta dina huvudpersoner behålla sin värdighet
- det minskar risken att läsaren tror att genren är bruten
- du behöver inte bygga upp lika mycket spänning mellan huvudpersonerna, bara för att punktera den med humor, hur välbehövlig den än är
Med andra ord: komiska bifigurer gör sig särskilt bra i de genrer som man vanligtvis inte förknippar med komedi och humor: skräck, romantik, drama, hårdkokta deckare, och liknande.
Men utöver det: de komiska bifigurerna är alldeles utmärkta tillfällen att ta upp temat utan att det blir klonkigt. De är perfekta medhjälpare i att fördjupa rollfigurerna, de knyter an till läsarna och de kan hjälpa dig hitta bra avslutningar på scener.
För författare innebär komiska bifigurer också en möjlighet att träna på en av de svåraste delarna av att skriva, nämligen att vara rolig.
Typer av komiska bifigurer [Länk hit]
Det här är ingen fullständig lista över typer av komiska bifigurer, utan några av de mest tydliga exemplen. Tyvärr finns det fortfarande övervägande manliga komiska bifigurer, så konstruera gärna kvinnliga eller ickebinära komiska bifigurer.
Pajasen — en av de vanligaste sorterna av komiska bifigurer är Pajasen, vars funktion är att vara tokig och annorlunda. De flesta bifigurer är passiva, men Pajasen kan driva enstaka scener och dra med huvudpersonen på korta omvägar i storyn. Pajasar finns överallt i Disneys filmer (Timon & Pumbaa i Lejonkungen, Olaf i Frost, etc), men du får gärna också tänka på de andra mentalpatienterna i Gökboet, revisorn Oscar Wallace i De omutbara, eller den färgglade Gareth i Fyra bröllop och en begravning (för att återanvända ett exempel från förra inlägget). Pajaser är lätta att avfärda som lättviktare, men det går att göra mycket med dem förutom att låta dem vara tokiga. Exempelvis kan du döda dem, för att visa att det komiska är över, eller berätta varför de håller på och clownar så.
Dumskallen — att göra en rollfigur till en okunnig eller oförstående typ kan rymma många tillfällen till humor. Här finns alltifrån de som behöver väldigt noggranna instruktioner och på något sätt ändå missförstår, till de som tror att de vet allt men i själva verket inte vet något, och allt däremellan. De här rollfigurerna är svåra att göra bra, eftersom det lätt blir parodi eller elakt på deras bekostnad, så nyckeln här är att använda mycket empati.
Klanten — en mer fysisk variant av Dumskallen är klanten, som råkar ha sönder saker eller glömmer saker eller hamnar i konstiga situationer. De här är ännu svårare att skriva, eftersom de riskerar att ta över berättelsen, så mitt råd är att använda dem sparsamt. Finns det flera sådana här i en berättelse, börjar läsaren snart uppfatta det som att din värld är befolkad av klantar. Det färgar berättelsen, men också bilden av dig som författare, som att du tycker att det mest finns sådana människor, om du inte balanserar det med skickliga, smarta rollfigurer.
Den besatta — ju mer fokuserad en rollfigur är av något, desto roligare blir det. Den kan vara fokuserad på en hobby eller ett specialområde, men den kan också vara beroende av något. Ett stort problem med Den besatta-typer är att de kan stanna upp berättelsen, men de kan också bli osympatiska, så lägg gärna lite tid på att låta dem bli ett sätt att ge berättelsen skjuts framåt.
Paragrafryttaren — de rollfigurer som absolut inte kan tolka saker på något annat sätt än bokstavligt, och de som som silar mygg och sväljer kameler, kan vara oerhört roliga, även om de inte alltid är så roliga för huvudpersonerna att ha att göra med. Om de ska bli sympatiska för läsaren kan du visa hur svårt det är för dem att få något gjort.
Kvickhuvudet — det här är kanske den mest kända av alla komiska bifigurer, de som skämtar med huvudpersonen eller antagonisten, eller kommenterar det som händer ur ett humoristiskt perspektiv. Kvickhuvudet kan exempelvis visa på hur absurd hela situationen eller protagonistens mål är. I många fall är de snabbkäftade, men också fysiskt mindre aktiva än huvudpersonerna, och hänger mest med på resan. De kan lätt bli jobbiga för läsaren om de punkterar stämningen på fel sätt, så glöm inte att ge även kvickhuvudet en psykologisk utveckling. Och glöm inte att du väldigt gärna får göra Kvickhuvudet till protagonistens mentor, genom att låta Kvickhuvudet vara den som ser nyktrast på situationen. Exempelvis kan du låta Kvickhuvudet känna till protagonistens bakgrund och tidigare misslyckanden. Det ger en dualism i rollfigurerna och dynamik i texten.
Den mänskliga — om de andra rollfigurerna i texten är imponerande på något sätt, miljön är storartad och det som händer är Mycket Viktigt, kan det vara bra att lägga till några ”vanliga” människor som inte reagerar likadant utan har ”vanliga” mänskliga rädslor, funderingar och bekymmer. De är i så fall också mindre fysiskt imponerande, mindre häftiga och mindre extrema. De egenskaperna kan få det att låta som att de blir osynliga, men tvärtom behövs de för att vi ska uppfatta de imponerande rollfigurerna, etc, som just imponerande. Och deras reaktioner på det som händer är viktiga för att placera den otroliga berättelsen i verkligheten. Ett bra sätt att skriva de här är att fundera på hur du själv skulle reagera om du skulle träffa en superhjälte, om du är riktigt ärlig med dig själv. Tänk dig sedan någon som är ännu mindre hygglig än vad du är, med större personliga problem, och med mindre filter än vad du har. Med andra ord kan du dra Den mänskliga-typen åt många olika håll, från att mobba rollfigurer (och sedan få sitt straff), till att vara en dagdrömmare (som sedan får chansen att spela i den högsta divisionen).
Vidare
Om du är mer intresserad av ämnet rekommenderar jag att du läser The Eight Characters of Comedy av Scott Sedita.
Men tänk gärna vidare kring de här frågorna på egen hand. För visst har du sett fler typer? Och visst finns det mer att göra med de här rollfigurerna än jag tar upp här? Och visst har du läst många exempel där de här bifigurerna fått egna berättelser? Tänk sedan på vad du kan göra med de här rollfigurerna om du vänder på dem, helt och hållet. Möjligheterna är ändlösa.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.