Jokern, en rollfigur som gör berättelsen osäker

I berättelser är det lätt att råka hamna i ett svartvitt tänkande — ont mot gott eller hjälte mot skurk. Eller för att vara krass: författarens åsikt mot någon annan åsikt.

Det är mänskligt att tänka i termer av ”vi och dem”, men berättelser är som bekant något delvis annorlunda än verkligheten.

En viktig aspekt med berättelser är att den som berättar inte vill att den som läser eller lyssnar ska kunna lista ut för mycket i förväg. Och berättelser som enbart eller huvudsakligen består av gott och ont är enkla att förutsäga. Svartvita berättelser betraktas därför ofta som för barnsliga för en vuxen läsare.

Men det finns ett fantastiskt sätt att komma bort från det svartvita, och det är en sorts rollfigur som det dessvärre inte finns så mycket skrivet om, nämligen jokern.

(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)

Vad är en joker? [länk hit]

Nästan alla skönlitterära författare har lärt sig att det som driver en berättelse framåt, oavsett genre, är konflikt. Många typer av berättelser definieras till och med efter vilken huvudsaklig konflikt de innehåller. Handlar konflikten om två eller fler rollfigurer som konkurrerar om kärlek är det romantik, och kretsar den stora konflikten kring att undvika ett monster är det skräck.

Därför är det lätt att lockas att tro att konflikter har två sidor: protagonisten (hjälten eller huvudpersonen) och antagonisten (skurken eller motståndaren). Det går att göra mycket med två sidor, det medger jag. Alltifrån domstolsdramatik till hämndhistorier.

Men om du vill skapa en intrig som är svår att förutsäga, bör du introducera en tredje position. Nu syftar jag inte på ännu en rival eller någon som hejar på antingen protagonisten eller antagonisten, utan verkligen en tredje position. Det finns många namn för den här tredje typen av rollfigur, men jag kallar den för joker. Jokern är nämligen ofta, till skillnad från protagonisten och antagonisten, fri att ha ett helt eget mål. Istället för att konkurrera med de andra två om att komma först eller att vinna deras konflikt, har jokern andra planer eller för den med sig andra omständigheter som huvudpersonerna inte själva orsakat.

En del författare och redaktörer tror därför att jokern är ett onödigt element. I själva verket är jokern ofta den rollfigur som gör berättelsen levande. Jokern kan göra så att både protagonisten och antagonisten förändras eller belyses ur ett annat ljus. Den kan göra så att berättelsen tar oväntade vändningar. Den kan bidra med humor eller andra känslor. Den kan till och med göra så att berättelsens tema kommer fram. Om du vill ha ett exempel som visar flera olika möjligheter med jokern, rekommenderar jag att du granskar Jack Sparrow i filmen Pirates of the Carribbean. Han har ett eget mål och flera av ovanstående funktioner.

Med joker syftar jag varken på Batman-skurken Jokern eller en narrliknande figur. Det handlar alltså inte om vilka kläder eller vilket utseende rollfiguren har. Det har inget med att spela spratt eller lura folk att göra, åtminstone inte nödvändigtvis.

Här menar jag istället en karaktärsfunktion som kallas joker. Tidigare har jag skrivit om följande karaktärsfunktioner: Protagonisten | Antagonisten | MacGuffin | Mentorn | Modifieraren.

En joker är alltså en funktion, på samma sätt som en protagonist är det. Rollfiguren i sig kan se ut på många sätt: som en ung kvinna eller en ålderstigen man, som en brottsling eller en polis, eller rentav en hund eller ett spöke. Det viktiga är inte utseendet utan hur rollfiguren påverkar historien.

För att förenkla det: protagonisten kämpar för något — det är dess funktion. Antagonisten kämpar emot samma sak — och det är dess funktion. Jokerns funktion är att göra berättelsen mer osäker. Om du inte förstår än, ta det lugnt. Vi har bara skrapat på ytan än.

Jokern kan byta eller bryta allianser, en gång eller flera, eftersom hen antingen ser sig själv som neutral eller som att det finns viktigare saker än att hålla på ena eller andra teamet. Makt, pengar eller annan MacGuffin kan vara tillräckligt för att jokern ska överge protagonistens sida. Men det kan också vara så jokern över huvud taget blir indragen i historien. Det här betyder att det krävs ett visst mått av övertalning för att jokern ska ställa upp och hjälpa till. Följaktligen finns det antagligen någon som tvivlar på jokern under berättelsen.

En annan egenskap som jokrar ofta har är att de står sig själva närmast. Om det blir farligt, till exempel om ett monster är på väg, kan jokern sätta sig i säkerhet istället för att kämpa. Eller så låter jokern protagonisten kämpa mot antagonisten medan hen själv letar reda på skatten. Därför är jokern sällan någon som vill förändra världen.

Jokern fuskar, ljuger, manipulera andra eller tar till tricks för att nå målet först. Det kan till och med vara så att jokern manipulerar båda sidor i en konflikt.

Och återigen, om situationen förändras kan jokern ändra sig igen.

Jokrar i olika typer av berättelser [länk hit]

Beroende på vad det är för typ av berättelse (d.v.s. vad det är för huvudkonflikt) kan jokern hålla på med lite olika saker:

  • om berättelsen handlar om de sammandrabbningar mellan två sidor, kan jokern stå för en tredje sida
  • i berättelser där protagonisten försöker ta sig runt ett hinder, kan jokern hjälpa protagonisten för att sedan råna protagonisten
  • när berättelsen handlar om hur protagonisten försöker försvara sig från en attack, kan jokern distrahera förberedelserna
  • i konkurrens-berättelser kan jokern utgöra en hemlig medtävlare
  • när berättelsen utgörs av ett mysterium finns det ofta många jokerfigurer, där motiv och handlingsmönster är okänt för protagonisten
  • för berättelser med dilemman kan jokern ställa till det genom att råka skapa en tidsfrist
  • om berättelsen kretsar kring ett missförstånd kan jokern bidra till att göra missförståndet än mer oförståeligt

Men vi behöver inte fokusera på konflikten, utan på några typiska berättelser, som de Christopher Booker presenterar i sin bok The Seven Basic Plots.

  • om berättelsen handlar om att besegra monstret kan jokern var en opålitlig guide
  • i berättelser där protagonisten går från fattig till rik (eller tvärtom) kan jokern vara en person som utnyttjar protagonistens vilja att ta sig fram
  • när berättelsen kretsar kring en skattjakt kan jokern ha ett annat mål med resan
  • för berättelser där protagonisten gör en resa och återvänder hem kan protagonisten vara en av personerna som protagonisten möter och som förändrar protagonisten
  • i komedier* kan jokern försöka hjälpa till med misslyckat resultat
  • i tragedier* kan jokern utgöra en frestelse eller hjälpande hand som protagonisten misslyckas att ta hjälp av
  • om berättelsen handlar om återfödelse kan jokern vara en av rollfigurerna som inspireras protagonisten att förändras

(Asteriskerna anger att Booker inte syftar på de moderna definitionerna av komedi och tragedi. Med komedi syftar han på det vi vanligen ser som en lycklig berättelse, där en lättsam figur stöter på smärre problem och lyckas reda ut dem i slutet, medan tragedi syftar på en tyngre berättelse där en rollfigur med ett stort fel i sin personlighet eller ett misstag till slut möter ett mörkt öde på grund av det felet.)

De exempel jag ger ovan är förstås bara några tänkbara möjligheter.

Ett annat vanligt sätt att föra in en joker är att starta en biintrig, där jokern kan leda protagonisten på ett villospår eller introducera något annat problem.

Ju mer du funderar över vilka saker en läsare skulle kunna förvänta sig av din joker, desto mer kan du överträffa de förväntningarna.

Tänk också på att det går att använda jokrar i både inre och yttre intriger.

För en längre genomgång av olika komiska bifigurer, se här.

Typer av jokrar [länk hit]

Nedan finns några typer av jokrar som det kan vara bra att känna till. För att bli så konkret som möjligt på hur du kan använda en joker i din berättelse tänkte jag visa ett par exempel. Som grund använder jag en romantisk berättelse, men motsvarande kategorier går att föra in i vilken genre som helst.

Förrädaren [länk hit]

Den här rollfiguren verkar stå på protagonistens sida och/eller tala sanning, men har i själva verket en egen/annan agenda. Hur länge du håller förräderiet hemligt är upp till dig, men generellt sett slår förräderiet hårdare ju längre jokern har verkat vara på protagonistens sida. Samtidigt kan det vara svårt att motivera varför en förrädare skulle ha väntat förbi några bra tillfällen som kommit tidigare. Därför kan vissa deckares sena avslöjanden göra så att den sista vändningen känns påklistrad.

Exempel: Anton får ett nytt jobb där hans drömkvinna visar sig jobba, och får hjälp av sin vän Fredrik med att hitta på sätt att vinna hennes intresse. Men metod efter metod misslyckas. Till slut ger Fredrik Anton rådet att gå vidare. Sedan upptäcker Anton att Fredrik har saboterat hans försök i hemlighet, eftersom Fredrik försöker få kvinnan att säga upp sig från jobbet så att han ska kunna få hennes jobb.

Jokern som inte kan låta bli [länk hit]

Bruce Willis och Kim Basinger i filmen Blind Date, där det visar sig att hon blir väldigt påverkad av alkohol.

Alla rollfigurer har inte samma ståndaktighet som idealmänniskan, något som är fallet med de som har missbruksproblem eller manier, men också de som är besatta av något värdefullt. För berättare kan det skapa många bra scener där varken läsaren eller protagonisten vet om den kan lita på att jokern ska göra det rätta eller återigen falla för frestelsen. Naturligtvis finns det också en risk att det blir klyschigt, så det är viktigt att jokern går att förstå, men också att det finns hjärta. Tänk till exempel på hur Frodo kan förstå hur Gollum är så besatt av ringen i Sagan om Ringen.

Exempel: Ritvas bästa vän Jenny beskriver sig som en sexgalning, men när Ritva blir tvungen att åka på en resa strax efter att hon träffat en ny flickvän får hon lita på att Jenny inte stjäl flickvännen medan hon är bortrest.

Jokern med en egen lösning [länk hit]

I många fall är det lätt att missa att det finns flera sätt att lösa samma problem, men just jokrar är utmärkta sätt att utmana protagonistens (och dina egna) förutfattade meningar om hur problem ska lösas. Det är också lätt att låta jokerns metod vara galnare eller jobbigare, och just därför kan det vara effektivt att låta jokerns metod vara bättre. Men det är också ett sätt att skildra udda rollfigurer.

Exempel: Stina får med sig sin syster på en charterresa, där de träffar två charmiga män som dock visar sig vara svårare att förföra än de tror. De två systrarna har olika idéer och Stina överger sin syster. Men när hon misslyckas igen, upptäcker hon att systern har lyckats, något som utmanar systrarnas relation rejält.

Den distraherade jokern [länk hit]

Magnus Härenstams rollfigur i Sällskapsresan distraherar Lasse Åbergs hela semestern, trots att han inte ens är med i mer än några minuter i början.

Det finns rollfigurer som under berättelsen blir lockade att ta en annan väg, försöka skaffa något eller följa någon person. Och eftersom protagonisten ser någon fara eller känner ansvar för den rollfiguren avbryter hen sin egen resa, något som drar in protagonisten i oväntade äventyr. Det finns risk att läsaren inte vill att berättelsen ska ta sig dit, och mest betraktar den jokern som irriterande, men om det finns något som protagonisten kan lära sig eller få genom att göra resan, som den inte hade kunnat få annars, finns det möjlighet att göra det här till en bra sekvens i berättelsen.

Ett exempel: Änkemannen Johan försöker få till en romans, men upptäcker att hans dotter Emilia har rymt hemifrån. Han blir tvungen att leta efter henne men hans nya flört följer med på resan.

Den klarsynte excentrikern [länk hit]

I berättelser där protagonisten är en allvarlig figur som behöver lättas upp, finns det ofta en rollfigur som hjälper protagonisten att ta ett sådant steg, utan att för den delen vara en mentor mer än i en enstaka scen. Den rollfiguren kan till och med vara en vara en mini-antagonist, men oftast innebär den bara lite krångel, och ännu oftare ger rollfiguren en vidgad bild av världen eller någon livsvisdom, fast från ett oväntat håll.

Som författare kan det vara lockande att ge den här rollfiguren mer utrymme, utan att den har någon mer dramatisk funktion, och i viss mängd kan det fungera, men excentriker gör ofta ett större intryck om de begränsas. Och det går att hitta flera excentriker på andra platser i berättelsens universum.

Exempel: Elias försöker träffa en kvinna på en klubb, men en oväntat djup dörrvakt får honom att ifrågasätta sitt eget motiv, något som också får honom i kontakt med en annan typ av människor.

Jokern med tragiskt öde [länk hit]

Den här typen av joker börjar sin del i berättelsen som en positiv kraft (för att huvudpersonerna inte bara ska kunna lämna jokern därhän), men när jokern hamnar i en olycka skapar det en konflikt för huvudpersonerna.

Exempel 1: Kim och Natalie lyckas inte komma vidare från flörtstadiet när Kims mamma blir mentalsjuk, vilket leder till att Kim börjar omvärdera sitt liv.

Exempel 2: Yvonne och Yakov intrigerar för att kunna mötas trots att de jobbar på konkurrerande företag, och då träffar de Lilian, som hjälper dem. Hon visar sig ha en allvarlig sjukdom. Hennes tillstånd får stora effekter på paret: en av dem blir mer engagerad av att hjälpa till, medan den andra känner sig ignorerad. Men när Lilian dör får den som tagit hand om henne ett stort arv, vilket sätter ytterligare press på paret.

Jokern som strular till det [länk hit]

Spike ur Notting Hill, vars glömska ställer till det för Hugh Grant.

Ett sätt att krångla till det för protagonisten är att låta en vän, kollega eller släkting råka säga eller göra något som sätter igång en händelsekedja. Det här kan ske i missriktad välvilja, okunskap, glömska eller liknande.

Den typen av jokrar får ofta läsarens ogillande, eftersom de är ansvariga för en del av protagonistens missöden. Just därför kan det vara bra att låta jokern upptäcka sitt misstag och försöka sona det på något sätt. Sådana försök kan i sin tur också förstås leda till nya struligheter.

Exempel: Eva ska resa på semester med sin pojkvän, som ett sista försök att få igång förhållandet, och får generöst nog skjuts till flygplatsen av sin granne. Men grannens bil går sönder på vägen, vilket gör att de missar flyget. De hittar en alternativ väg till resmålet, men det gör att de kommer mer och mer sent till semestern.

Jokern som har fattat fel [länk hit]

När huvudpersonerna tror att allting verkar klart, kommer en person i auktoritetsroll och ställer till det eftersom den har fått saken om bakfoten. Det här gör att huvudpersonen åtminstone en period måste ägna tid på att bevisa sin oskuld eller förklara hur det egentligen ligger till. Eftersom det finns gott om sådana människor i verkligheten är det i regel ingenting konstigt, utan kan till och med hjälpa till att göra berättelsen mer verklighetsförankrad.

Exempel: Amy har precis inlett ett förhållande med sin kollega Christoffer när företagets HR-chef felaktigt misstänker att Amy har begått brott och därför får Amy avskedad och hennes rykte draget i smutsen. Hon tvingas därför leta efter den verkliga brottslingen, samtidigt som en rival om Christoffers gunst kan lägga in stötar mot honom.

Jokern som har en hemlighet [länk hit]

En av de bästa typerna av jokrar är de som har hemligheter (det är för övrigt en av de bästa typerna av rollfigurer över huvud taget). Särskilt om hemligheten hindrar protagonisten att komma vidare, eller om den avslöjade hemligheten gör att protagonisten får en ny förståelse för något stort.

En joker med en hemlighet är särskilt användbart i mysterieberättelser. Manusförfattarna i TV-serien Elementary hade exempelvis den interna termen [och här ber jag om ursäkt för språket] ”getknullare” som kan definieras så här:

”en misstänkt som beter sig undvikande, även om den inte begick brottet och den har ett alibi. Men det alibit är så fruktansvärt att de inte vill avslöja det. ’Jag kunde inte ha dödat honom för just då hade jag sex med en get’.”

Exempel: Doris har svåra problem att hitta en partner, eftersom hon hela tiden fastnar i samma mönster som hennes mamma gjorde med hennes pappa. Men ett möte med sin faster visar att pappan inte var sådan som hon trodde.

Jokern som ljuger [länk hit]

På samma sätt hemligheter är lögner utmärkta sätt för jokrar att utmärka sig. Lögner kan dessutom också göra så att protagonisten på ett trovärdigt sätt hamnar fel i berättelsen, åtminstone under en tid. Lögnare bör givetvis ha någon slags motivation att ljuga, men lyckligtvis finns det nästan oändligt många orsaker att ljuga, från att personen tror sig vinna fördelar av det till att vilja straffa någon.

Exempel: Yasmin försöker få ett prestigefyllt jobb där hon skulle få vara nära sin drömpartner, och hon lyckas. Men snart inser hon att hennes partner ska sluta där, eftersom hennes killkompis har ljugit för henne så att de ska komma närmare varandra så att han ska kunna stöta på henne.

Jokern med egna problem [länk hit]

Vapenförsäljaren i Den gode, den onde, den fule som blir rånad.

Den sista typen av joker jag tänkte ta upp bryr sig inte nämnvärt om protagonistens fråga, utan har andra bekymmer och dras enbart in i samma fråga på grund av att protagonisten råkar befinna sig i dess hem eller på dess arbetsplats. Det här är en typ av rollfigur som det är bra att visa upp, inte bara för att modifiera protagonisten, utan för att visa att berättelsen har effekter på andra människor. Och viktigare ändå: ju mer du får protagonisten att krocka med den här jokern, desto mer kan du förklara varför det är viktigt med protagonistens mål.

Exempel: Rebecka har träffat en tänkbar partner, och ska lämna över sin dotter till sin exman. Då får hon veta att exmaken precis har fått sin lägenhet nerbränd.

Måste jokern vara en bifigur? [länk hit]

Det vanligaste är att göra jokern till en något mindre rollfigur än de två-tre största rollfigurerna (som oftast är protagonisten, antagonisten och MacGuffin). Med andra ord en bifigur. Men går det att göra en joker till en huvudperson? Ja, självklart.

I många fall är jokern tillräckligt intressant som rollfigur, men kan också ställa intrigen över ända för läsaren. Ju mer jokern är med, desto mer överraskande blir det alltså.

Men går det att göra jokern till en antagonist? Ja, det går också. Se till exempel jokern som ljuger eller jokern som har en hemlighet ovan.

Avslutningsvis, går det att göra ännu mer av jokern?

Faktiskt gör det det. Det finns till och med många exempel på berättelser där läsaren inte kan vara säker på protagonisten. Det finns allt ifrån otillförlitliga berättare till protagonister med väldigt oklara lojaliteter.

Ta till exempel filmen Triple Cross. Huvudpersonen där är en brittisk inbrottstjuv som åker fast under andra världskriget. I fängelset genomgår hårda tester men rekryteras sedan av tyskarna för att bli spion. Sedan när han får sitt första uppdrag kontaktar han britterna och erbjuder sig att bli dubbelspion. Därefter får han gå på slak lina mellan de bägge ländernas spionorganisationer för att inte råka försäga sig. Men vem är han egentligen trogen? Det får inte tittaren svaret på förrän i slutet. (Filmen bygger på en verklig person.)

Så, nu har du inga ursäkter längre. Lägg till en joker i nästa berättelse. Eller två!

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Jag gillar samarbeten och har bland annat skrivit fyra böcker tillsammans med Kim M. Kimselius och Kristina Svensson: om författares vanliga misstag, om hur man livnär sig på kreativa yrken, om hur man samarbetar och om hur man skriver biografier.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.