Rubriken i det här inlägget syftar inte på att det finns många intriger att välja på, eller på att det kan vara krångligt att skriva intriger. Istället syftar rubriken på något mycket mer djuriskt. Vi kommer prata ormar, elefanter, tigrar, noshörningar och mycket annat.
På köpet kommer du lära dig mer om dina egna intriger.
Och du behöver inte ens skriva om djur för att det ska fungera.
(I den här texten, liksom mina andra skrivtips, finns det massor av praktiska länkar. Besök dem gärna.)
Till att börja med kanske jag ska säga att jag vet att alla de djur jag räknar upp här inte bor i djungeln. Vissa bor på savannen och andra i mer tempererade klimat. Men det här är en liknelse, så slappna av.
Myten om intrigen [länk hit]
Om man läser böcker eller tittar på filmer om att skriva intriger finns det massor av tips, och jag råder verkligen alla att läsa på mer om intriger för att skriva bättre manus. Jag har själv skrivit om inre och yttre intriger, samt om oumbärliga intrigverktyg, och om intrigen måste vara logisk, och om hur man skriver intriger.
Men det finns en stor myt om intriger.
När vi har krossat den myten kommer det förhoppningsvis bli svårt att se på intriger på samma sätt igen.
Myten ser ut så här:
Alla intriger ser likadana ut.
Du kanske inte har tänkt på den myten, så låt mig förklara lite.
En intrig är den kedja som finns mellan början av berättelsen och slutet av berättelsen. Nästan alltid finns det flera intriger i en och samma berättelse, men att väva intriger är ett ämne för en annan gång. Intrigkedjan använder ofta orsak och verkan för att knyta ihop flera händelser. Ett vanligt exempel är:
a) Kungen dog. Sedan dog drottningen.
Det här är två händelser. För att det ska bli en intrig knyter vi ihop dem.
b) Kungen dog. Sedan dog drottningen av sorg.
Det ena orsakar det andra.
Nu kommer vi tillbaka till myten: de flesta som jag har läst eller hört prata om intriger, pratar om intriger som att de börjar i början av berättelsen och slutar i slutet. Kedjan täcker upp hela berättelsen.
Men så ser inte alla intriger ut.
I själva verket finns det så många sätt som intriger kan se ut på att det närmast blir en djungel. (Men det är alltså inte därför det här inlägget heter Intrigdjungeln.)
Det är här djuren kommer in. För det går ganska enkelt att jämföra intrigernas form med hur djuren ser ut.
Ormen [länk hit]
Ormen är den sorts intrig som de flesta förknippar med vad en intrig är. Det viktiga är inte att den ringlar fram (med hjälp av vändningar), utan att den är ungefär lika tjock från nos till svans.
Vad det betyder är att den förekommer under hela berättelsen, och att den får ungefär lika mycket utrymme längs vägen. Det här är fallet med många hjältens resa-historier och andra historier där vi följer en rollfigur. Du kan tänka dig att rollfiguren promenerar längs ormens rygg, om det hjälper dig att visualisera metaforen. Om du skulle skriva upp vad som händer i berättelsen med en rad per kapitel skulle rollfiguren finnas med på varje rad.
I de flesta fall kombineras flera ormintriger, som då börjar omlott och sedan varvas genom hela texten tills de avslutas ungefär samtidigt. Med samma lista över kapitel, skulle rollfiguren förekomma på varannan eller var tredje rad. Bortsett från de små pauserna när någon annan rollfigur tar över stafettpinnen, är skillnaden minimal.
Elefanten [länk hit]
Elefantintriger har snablar, men också svansar. Såväl snabeln som svansen är smala. De är bara tjocka i mitten.
Sådana intriger används oftast som biintriger, och introduceras kanske efter att huvudpersonen har kommit in i den nya världen eller fått sitt uppdrag eller förvandlats till sin nya form. Sedan avslutas de en stund innan slutet, till exempel när huvudpersonen tar sig tillbaka till sin egen värld eller när uppdraget går in i slutfasen eller hen förvandlas tillbaka. Resten av tiden kan de förskuggas eller planteras eller möjligen få ett kort omnämnande.
Om du använder dig av listan över kapitel figurerar rollfiguren framför allt i kapitlen i mitten, men figurerar då och då i början och slutet.
Eftersom elefantintrigerna är så tjocka riskerar de att ta över berättelsen om de blir fler än en. Så ransonera på elefanterna.
Noshörningen [länk hit]
Noshörningintrigen är lika tjock på mitten som elefantintrigen, men har ett smalt horn i början. Svansen däremot är inte mycket att hänga i granen.
Det liknar de intriger som börjar sent i berättelsen och sedan avslutas samtidigt som hela berättelsen slutar. Några exempel är rollfigurer som dyker upp efter ett tag och sedan följer med huvudpersonen to the bitter end (såsom en joker), ett nytt mål som identifieras efter en stund eller ett personligt problem som rollfiguren utvecklar på grund av något som händer i början eller närmare mitten.
Precis som med elefantintrigerna klarar inte berättelser för många noshörningsintriger. Läsaren kan inte fokusera på för många nyheter samtidigt. Att ha flera noshörningsintriger kan fungera om de liknar enhörningar, d.v.s. om de inte får lika mycket utrymme som en noshörning, såsom en grupp rollfigurer som hänger ihop eller bara presenteras översiktligt.
I listan över kapitel dyker rollfiguren upp efter ett antal tomma rader, men fortsätter sedan följa huvudpersonen resten av vägen.
Tigern [länk hit]
Tigerintriger fungerar som omvända noshörningsintriger. De börjar direkt och är jämntjocka i mitten men blir smala på slutet.
Det här betyder att intrigen inleds tidigt i berättelsen men får sitt avslut en bit innan slutet. Sådan obalans är svår att göra tillfredsställande för läsaren, som undrar varför intrigtråden försvinner. Tigerintriger är därför vanligast som biintriger och kretsar ofta kring en rollfigur som dör överraskande (till exempel en mentor) eller en rollfigur som beter sig misstänkt men sedan kan avfärdas från utredningen. Det är så deckare med många misstänkta eller romantiska berättelser med flera tilltänkta partners fungerar, eller för den delen skräckberättelser som avpolletterar sina rollfigurer.
I listan över kapitel finns rollfigurerna i en tigerintrig med mer eller mindre hela vägen från första kapitlet men lämnar de sista raderna tomma.
Tigrar är nättare än noshörningar, så de kan vara fler, men de är i verkligheten ensamdjur (snarare än flockdjur), och därför kan det bli stora krockar om de är för många.
Kamelen [länk hit]
Kamelintriger har två pucklar och är smalare i mitten.
Det betyder att intrigen sätts igång men sedan har ett uppehåll innan den fortsätter igen. Vanligtvis utgörs pucklarna av två ganska tydligt begränsade sekvenser där den ena startar och den andra avslutar historien, såsom vid spegelscener.
En stor fördel med kamelintriger är att de kan placeras nästan var som helst i en berättelse:
- en puckel i början och en i slutet
- en i mitten och en slutet
- en innan mitten och en efter mitten
- en strax innan första vändpunkten och en efter andra vändpunkten
- en strax efter första vändpunkten och en efter andra vändpunkten
Det är inte så vanligt att man har en i början och en i mitten, eftersom läsaren då väntar sig att det ska komma en tredje puckel, enligt regeln om tre.
Dromedaren [länk hit]
En variant på kamelintrigen är (självklart) dromedaren. Det är den kortaste typen av intrig: en enstaka scen eller sekvens. Eftersom den är så kort, finns det risk att den känns påklistrad eller får resten av berättelsen att bli spretig. Därför är dromedarintrigen mycket mer begränsad i hur den kan användas (d.v.s. fungera) än de andra. Den behöver både vara kopplad till resten av berättelsen samtidigt som den behöver kännas unik. Därför består den ofta av längre scen med en väldigt udda figur eller ett kort besök i en annan, konstig värld (en dröm eller ett absurt ställe) som huvudpersonerna träffar/besöker innan de fortsätter därifrån. Den kan också vara ett distinkt minne (såsom minnet av Indianapolis i filmen Hajen).
Rent formellt skulle dromedarintrigen ofta kunna tas bort, men berättelsen skulle bli fattigare, eftersom dromedaren är så speciell. Vi snackar en rollfigur eller en plats som tar mycket mer utrymme i läsarens minne och känsloliv än den faktiskt tar upp i berättelsen. Här är inte läge för halvmesyrer, utan den här rollfiguren eller platsen håller läsarens totala fokus. Allt annat stannar och blir oviktigt.
Därför är det inte heller alla typer av berättelser som har en dromedarintrig, och ytterst få har fler än en dromedarintrig, eftersom de urvattnar varandra.
Dromedarintrigen finns nästan alltid i berättelsens andra halva, och utgör en egen rad (eller möjligen två) på listan över kapitel.
Hur du använder det här [länk hit]
Det är som sagt enkelt att tro att alla intriger måste täcka hela berättelsen, och att du därför drar ut en berättelse för långt. Då går intrigen på tomgång, eftersom du har krystat ur dig någon extra del av intrigen, så att rollfigurerna har något att göra tills de har sin verkliga intrig.
Istället är det bättre att kombinera just den tråden av berättelsen med flera andra, så att de tillsammans täcker upp utrymmet.
För att göra det krävs att du klarar av att dela upp berättelsen i dess olika intrigtrådar. Generellt sett består till och med enkla berättelser av flera trådar. Rödluvan innehåller exempelvis trådarna:
- Rödluvan ska leverera mat till sin mormor
- vargen har ätit upp mormor
- en jägare dödar vargen
Med tanke på att det går att särskilja åtminstone tre trådar där, tänk dig hur många trådar din berättelse innehåller. 20-30 trådar är inte ovanligt.
Jag har tidigare skrivit om hur jag gör för att få den sortens överblick och kanske kan den hjälpa dig. Men det viktiga är att du gör det arbetet när du själv känner att du har överblick. För vissa sker det redan i planeringsarbetet och för andra när de har en förstaversion.
Här är ett exempel på hur du kan kombinera de olika typerna av intriger: ormar, elefanter, noshörningar, tigrar och kameler.
Att avgöra vilken typ av intrig just den intrig du håller på med kan vara klurigt. Är det en orm, elefant eller en kamel?
Men det finns en annan fråga som är minst lika viktig: vad händer om du förvandlar en ormintrig till en noshörningsintrig? Genom att flytta intrigens början till senare i berättelsen får den en helt annan effekt, och det kan göra hela skillnaden.
Å andra sidan kan det få lika stor effekt att avsluta en intrig tidigare, till exempel genom att döda en rollfigur. Testa får du se.
Ju mer du vågar flytta på när olika intrigtrådar börjar och slutar, desto större är chansen att du hittar den idealiska platsen för när de ska börja, sluta och vara som tjockast.
Gör gärna en sådan lista som ovan, och se var någonstans dina olika intriger är tunna i berättelsen. Om din huvudberättelse är tunn på för många ställen finns det risk att den inte tar upp tillräckligt med utrymme, och om dina biintriger är för tjocka, riskerar de att ta över berättelsen. Då är det dags att göra något åt det. Det kan du göra själv, eller så kan du ta hjälp av någon. Och om du ska ta hjälp av någon, gör gärna det av någon som kan arbeta ordentligt med vävning av trådarna.
Till exempel jag.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och skrivcoach.
Jag ger gratis skrivtips, men du får gärna stödja mig på Patreon. Det betyder mer än du kan tro.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.