Scenerna är grunden i allt skönlitterärt skrivande. Du kan ha bra rollfigurer, en bra idé och en bra struktur, men om du inte har fantastiska scener, kommer läsaren tycka att boken är trist. Och omvänt: fantastiska scener kan rädda till och med mediokra idéer, rollfigurer och strukturer. Så hur skriver man fantastiska scener?
Tumregel
Innan vi kommer till poängen finns det en tumregel när det gäller scener. Du kan förstås bryta mot tumregeln, men det är som regel lika dumt som att bryta sin tumme.
Gå in så sent och gå ut så tidigt som möjligt.
Vad betyder det? Jo, börja inte scenen förrän det händer något intressant, och avsluta den när det intressanta är slut.
Det som kommer före det intressanta kallas ibland för ”harkling”, som när en talare harklar sig inför sitt tal. Ingen vill lyssna på harklingarna, utan det är talet man är där för.
På samma sätt vill ingen stanna kvar när scenen är slut. Det är som gästerna som inte vet när de ska gå efter en fest, och som inte tar några vinkar om att det kanske dags att röra på sig.
För att lära dig att undvika harklingar och sådana gäster som aldrig lämnar festen behöver du läsa om dina texter. Tänk på att dina förstaversioner bara är just förstaversioner, och att du bör skriva om dem. Det finns enkla sätt att lära sig att skriva om.
Vanliga scener
För att svara på frågan om hur man skriver fantastiska scener vill jag börja med att berätta hur väldigt många scener i böcker ser ut.
Det börjar med att två eller fler rollfigur möts, pratar eller gör något, och sedan slutar scenen.
Alla scener ser inte ut så, men i de flesta manus skulle jag säga att 80 procent av alla scener ser ut så. Det här är något de 1600-och 1700-talets dramatiker i Frankrike skulle applådera över. Franskklassicisterna var nämligen väldigt inne på pjäsernas tre enheter:
- rummets enhet
- tidens enhet
- handlingens enhet
Med andra ord skulle en pjäs utspela sig på en enda plats, under lika lång tid som den tog att spela upp, och med en enda handling (inga bihandlingar).
Scener som ser ut så här skulle vi kunna kalla scen typ A. Typ A-scener går det att göra mycket av, men jag tror att de flesta av mina lektörsklienter och många förlag åtminstone skulle rekommendera att det händer saker, snarare än att rollfigurerna bara står eller sitter och låter käften gå.
De resterande 20 procenten av scenerna i de manus jag läser är ungefär jämnt fördelat mellan två andra typer av scener.
Den ena typen av scener är den där rollfigurer går och funderar på egen hand (à la Shakespeares monologer, fast i modern skönlitteratur pratar rollfigurerna inte med sig själva, utan har inre monologer). Låt oss kalla sådana scener typ B. Oavsett om rollfigurerna tänker eller pratar för sig själva handlar konflikten om någonting inom rollfiguren: ett dilemma eller ett psykologiskt bekymmer.
Den andra typen av scener började uppträda på 1600-talet, återigen i Frankrike, när efterfrågan på teatrar var större än utbudet. Därför började teatrar att spela pjäser på hotell, i bostäder eller på andra ställen som inte hade tillräckligt med utrymmen för att göra såsom man hade gjort tidigare, med ridåer mellan akterna och nya kulisser, etc. Lösningen var något som man ibland kallar för ”franska scener”. För att följa mönstret kan vi kalla dem scen typ C. Franska scener/typ C-scener går ut på att en eller ett par rollfigurer går ut och in ur scenen medan den är på gång, så här:
Två rollfigurer möts, pratar eller gör något, och sedan kommer någon ny rollfigur, varpå de pratar och gör något, någon rollfigur går ut och sedan slutar scenen.
Som revolt mot franskklassicisterna är det inte särskilt imponerande (även om det var mycket konflikter kring de här frågorna på 1700-talet).
Men finns det något annat sätt att skriva scener när jag uttrycker mig så vagt som att ”de möts, pratar eller gör något”? Täcker inte ”pratar eller gör något” upp, typ… allting?
Nej, de tre sorternas scener är bara de lägsta lagren av vad man kan göra med scener. För all del, använd dig av scen typ A, typ B och typ C. Det är inga fel med dem. Jag tror att du i och för sig kanske skulle tjäna på att ha något färre scener där rollfigurerna möts, pratar eller gör något (typ A), betydligt färre sådana scener där rollfigurerna funderar på egen hand (typ B), och fler scener där folk går in och ut ur scenen (typ C) så att det istället för 80 % av typ A +10 % av typ B + 10 % av typ C blir 45 + 10 + 45.
De exakta måtten beror förstås på vilken story du skriver, men generellt sett är det bra med lite rörelse i scenerna.
Finns det fler typer av scener?
De tre ovanstående typerna av scener är alla vanliga scener inom teater. Men det finns saker man kan göra med skönlitteratur som det är betydligt svårare att göra inom teaterns värld.
En typ av scener som går ganska enkelt att göra när man har full kontroll över vilka stycken man inkluderar i texten är att använda sig av språket för att bryta mot tidens enhet. Inom 1700-talets teatervärld diskuterade man om tidens enhet betydde att pjäsen skulle få omfatta 12 eller 24 timmar, men inom skönlitteratur kan scener antingen förlängas eller förkortas avsevärt mer än så.
Om vi börjar med att förlänga tiden i en scen, som vi skulle kunna kalla typ D1, handlar det nästan alltid om att förlänga tiden genom att gestalta detaljer, så här:
Ekarna rasslade och längre bort yrde en tidning omkring i vinden. Vid en lyktstolpe stod en turist och drack ur en vattenflaska. Hon spillde lite av vattnet på sina byxor innan hon stoppade tillbaka flaskan i sin ryggsäck.
Typ D1 är ungefär som när någon som står och tittar och känner in hur världen är, utan krav på att något ska hända. Här är det lätt i att hamna i att skriva vackert för att bygga upp den värld som berättelsen utspelar sig i, snarare än att berätta om sådant som händer och som har någon poäng i historien. I längden blir D1-scener alltså som att se världen i slow motion. Därför fungerar typ D1-scener mest under korta episoder, snarare än som ett sätt att berätta hela intriger.
Du kan också förkorta tiden i en scen. Det här blir då typ D2. Att förkorta tiden i en scen kan man göra genom att referera det som händer snarare än att gestalta det, så här:
Hon kom tillbaka flera gånger till butiken, men gubben var inte kvar. Därför fick hon ge sig iväg till nöjesfältet själv, och efter en timme var hon så trött att hon gick hem igen.
Här finns exempelvis bara de viktigaste replikerna finns med. Den här typen av berättande är vanlig i gamla tiders sagor, men också när man vill presentera många saker på kort utrymme, för att det kanske inte är så viktigt för läsaren att ”uppleva”, men viktigt nog att presentera för att det inte ska bli luckor i intrigen. Den som skriver för många typ D2-scener i sin roman blir redovisande och tråkig, och tricket är att själv lära sig när det passar med den typen av referat och när det inte passar.
Finns det fler typer än så?
Typ E-scener är sådana scener där två eller flera handlingar löper parallellt. Här bryter man alltså mot handlingens enhet, något som i 1700-talets dramatik sågs som väldigt opassande. Men numera är det nästan något som förväntas för att berättelsen inte ska bli för enkel. Några exempel på hur man kan göra:
- två av rollfigurerna pratar om något viktigt, medan två av rollfigurerna har fastnat på något oväsentligt
- en av rollfigurerna kämpar för att göra en sak, medan en annan rollfigur har en annan agenda
- en rollfigur arbetar mot ett mål genom att göra en sak, medan en annan gör en annan sak för att nå samma mål
- två rollfigurer missförstår varandra
Om man inte vet hur man ska skriva typ E-scener finns det stora risker att scenen blir splittrad. Men här är ett tips att skissa upp det som två scener innan du skriver dem, och sedan arbeta ihop dem.
Det går förstås också att ändra på rummets enhet, d.v.s. att scenen påbörjas på en plats och sedan fortsätter vidare utan avbrott till en annan plats. Det här är scentyp F. De här scenerna var också svåra att genomföra inom teaterns värld, där det inte gick att byta kulisser hur som helst, men inom skönlitteratur går det som bekant att transportera rollfigurerna med stor lätthet. Det är dessutom mer realistiskt än att låta rollfigurerna stå stilla och prata. Människor i verkliga världen slutar ju inte prata bara för att de kommer till en dörr, utan samtal kan äga rum under en längre promenad eller medan två personer tar sig med bil från en punkt till en annan, springer genom en gränd och ner i en källare. Typ E-scener skiljer sig också mellan filmer och skönlitteratur. I ett filmmanus är det nödvändigt att ange var man är, genom att göra en ny scen, men i skönlitterära texter kan sådana förändringar ske utan att göra nya kapitel eller nya scener. Genom att göra det, kommer rollfigurerna kunna gå runt friare i världen du skildrar.
Alla de här scentyperna är bara grunden för att göra scenerna fantastiska. Hur man gör rent praktiskt är nämligen ämnet för nästa veckas inlägg. Återkom gärna då.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, på Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.