Undrar du hur man skriver scener som går utöver det vanliga och blir något som läsarna pratar om i efterhand? Eller behöver du hjälp med att hitta nya typer av scener? Då har du hittat rätt.
Om du redan tror att du kan de sakerna — är du säker? Vet du exempelvis vad improvisationsteater kan lära dig som författare? Och kan du fler än tio typer av scener?
Hur en bra scen ser ut [länk hit]
Låt mig snabbt upprepa en sak jag berättade om i ett tidigare inlägg: Vad innehåller en bra scen? Några vanliga element som brukar nämnas är:
- tydligt mål
- konflikt
- katastrof
- reaktion
- dilemma
- beslut
Som lektör möter jag ofta scener där en eller flera av de här sakerna saknas, inte minst för att författaren verkar ha glömt bort att ha rätt synvinkel. D.v.s. när huvudpersonen är den som definitivt är starkare, har mer resurser, har fler medhjälpare, etc, då försvinner eller förminskas konflikten. Om det å andra sidan saknas ett dilemma behöver aldrig läsaren fundera på hur det ska gå framöver. Saknas det å tredje sidan ett tydligt mål blir scenen mest ett utforskande för författaren, där hen hoppas att läsaren ska följa efter. Och finns det ingen reaktion på katastrofen, då verkar huvudpersonen vara totalt okänslig.
Men de här sakerna är aldrig det som gör att en scen (eller ett kapitel eller en sekvens) lyfter över det normala. Hur gör man det? Är det enbart genom att hitta en udda plats, eller låta rollfigurerna ha ett skönt sätt att snacka utan att hålla på med kantarellteater?
Typer av scener [länk hit]
Vilka typer av scener finns? Det kan verka vara ett lämpligt sätt att se hur du ska kunna välja vilka scener du vill ha med, som du sedan kan förädla. Tyvärr finns det ingen uttömmande lista över alla typer av scener. Det går nämligen att variera och bygga ut och kombinera scener på oändligt många sätt. Men att ha några utgångspunkter kan göra det lättare att börja. Här är således några vanliga typer av scener:
- Teaser/hook – något som är tänkt att fånga läsarens uppmärksamhet eller nyfikenhet direkt och som förskuggar huvudkonflikten
- Etablering – där vi får lära oss mer om världen som berättelsen utspelar sig i
- Introduktion – där huvudpersonerna introduceras, ofta i sin vanliga miljö – och gärna också antagonisten och dess mål
- Mötesscen – första gången två rollfigurer träffas, särskilt det söta mötet, där två personer som kommer bli kära först träffas på ett roligt, underligt och/eller minnesvärt sätt
- Presentation – där rollfigurernas bakgrunder visas
- Exposition – där viktig information om rollfigurers bakgrunder eller intrigen förs fram, till exempel genom en flashback
- Undersökning – där en rollfigur undersöker en plats och letar efter ledtrådar eller bevis
- Förhör – när en rollfigur frågar ut en annan
- Upptäckt eller avslöjande – där en rollfigur hittar ett föremål eller en ledtråd, eller där läsaren introduceras för något som rollfigurerna inte känner till, eller där en rollfigur listar ut något baserat på kända ledtrådar
- Anförskaffning – en rollfigur handlar eller skaffar proviant eller liknande
- Ankomst – en rollfigur anländer till en obekant plats, eller en oväntad rollfigur dyker upp, eller en människa föds
- Avsked – när rollfigurer avslutar förhållande eller ska vara åtskilda för en period, eller en rollfigur dör
- Återkomst – när en rollfigur kommer tillbaka efter resa eller liknande
- Återförening – när rollfigurer möts igen efter lång tid, eller blir sams för första gången på länge
- Känslor – som reaktion på en tidigare händelse upplever en rollfigur starka känslostormar
- Hopplöshet – en rollfigur fastnar i negativa tankar
- Återhämtning – när en rollfigur hittar tillbaka till normalläget efter en kris
- Planering – där rollfigurerna går igenom sin strategi
- Träning och förberedelse – där en rollfigur övar inför en kommande händelse eller förbereder en konfrontation
- Utbildning – där en eller flera rollfigurer går i skola eller blir utmanad av en mentor
- Tester – en rollfigur prövar kläder eller gör laborationer för att få olika resultat
- Frestelse – där en rollfigur lockas att göra något som den vanligtvis inte skulle göra
- Pinsamhet – när en rollfigur hamnar i en pinsam situation
- Ånger – en rollfigur betraktar en handling eller sitt liv med ånger
- Under och tro – en rollfigur möter något mirakulöst eller religiöst
- Konfrontation – två eller fler rollfigurer har en konflikt, antingen fysiskt eller verbalt, till exempel i en rättssal
- Olycka – där en eller flera rollfigurer råkar ut för oförutsedda händelser med stora skador, eller där någon är skadad och behöver vård
- Våld – medveten skada, till exempel i en hämndsituation
- Parallellscen – där liknande saker händer flera rollfigurer samtidigt
- Förflyttning – där rollfigurer reser från en plats till en annan, eventuellt i jakt på någon annan, eller i särskilda fall en flykt från någon plats eller någon rollfigur
- Förvandling – där en rollfigur genomgår en fysisk eller känslomässig förvandling, till exempel för att bli mer självsäker
- Gottgörelse – när en rollfigur återupprättar sitt rykte
- Vändning – där det finns ett väntat resultat, men rollfigurerna blir överraskade av något nytt
- Montage – en samling ögonblick eller korta scener som visar hur många saker sker under kort tid
- Dröm – en rollfigurs dröm/mardröm, tydligt beskrivet eller så småningom avslöjat som en dröm
- Alternativ verklighet – där rollfigurer befinner sig i en overklig situation, antingen på riktigt eller på grund av droger eller psykiska problem
- Kärlek – där rollfigurer njuter av en romantisk stund tillsammans, antingen i stillhet eller via dans, sport eller liknande
- Fest – med dans, mat, droger eller annat som visar upp rollfigurernas verkliga jag, eller firar något särskilt
- Sport – när rollfigurerna tävlar eller lär sig samarbeta, eller betraktar andra som utövar sport, eller leker tillsammans
- Sanningens ögonblick – då en rollfigur slutar ljuga eller tvingas genomföra något plågsamt
- Revolt – när något sätter sig upp mot övermakt, ofta för första gången
- Obligatorisk scen – när berättelsens fråga besvaras
- Genre-scen – något som betonar vilken genre berättelsen är i, såsom något skrämmande i en skräckberättelse eller komiska avbrott i en komedi
- Avtoning eller eftermäle – där rollfigurer betraktar det som hänt tidigare
Glöm inte att tänka på følelse i de här scenerna.
Saker som gör en scen fantastisk [länk hit]
Vad som gör en scen fantastisk är självklart en fråga om tycke och smak. Jag tycker definitivt att du ska fundera själv på vad du tycker gör en scen fantastisk. Titta på TV-serier och filmer och läs böcker och grafiska romaner – och gör anteckningar när du hittar scener som du tycker är fantastiska. Försök lära dig av dem med penna och papper i hand. Det är så lätt att tro att du lär dig genom att bara läsa dem en gång, men du kan få ut så mycket mer om du verkligen går igenom scenen ordentligt, flera gånger och försöker förstå vad det är som får den att fungera.
Men jag har såklart några funderingar själv också. Jag tänkte presentera min främsta fundering nu. Min fundering ser ut så här:
Det är ganska lätt att hitta vändningar som gör att en berättelse blir oförutsägbar. Inte lätt för alla. Men de flesta kan med lite hjälp lära sig att lägga in någon slags vändning. I det yttre. Det är betydligt svårare för de flesta författare att lägga in inre vändningar.
Många författare vet inte ens vad inre vändningar är. De kan förstå det här med inre och yttre intriger, men de går inte så långt som att tänka på vad en inre vändning skulle kunna vara.
Ofta rör det sig om en förvandling, eller ett byte av perspektiv. En rollfigur genomgår alltså en förvandling eller byter perspektiv under scenens gång. Hur då? Vad menar jag?
Jag tror att det lättaste sättet att förstå det här är att tänka på improvisationsteater. Improvisationsteater är skådespeleri utan manus. I Sverige blev improvisationsteater stort på 1980-talet med inspiration av Keith Johnstone, och känns kanske främst igen från TV-program som Gäster med gester, Whose line is it anyway och Teatersport.
När man sysslar med improvisationsteater går man helt oförberedd upp på scenen och får ett antal förutsättningar av publiken. Låt säga att ni får veta att en av er har en hemlighet och den andra försöker ta reda på vad det är för något. Om du har sysslat med improvisationsteater någon gång (det borde du, för det är mycket nyttigt och roligt!), vet du att du antagligen ganska snart kommer på en idé, låt säga att du ska muta den andra personen för att få reda på hemligheten. Men under tiden har din medspelare kommit på en helt annan idé, nämligen att du ska försöka förföra hen för att få reda på hemligheten. Du kan såklart insistera på att det är din idé som gäller, men då riskerar ni att låsa fast er i era positioner och så slutar scenen utan att någon får ut vad den vill, inklusive publiken.
Inom improvisationsteater brukar man därför propagera för att deltagarna ska bejaka de andra deltagarnas förslag. När du ser att din medspelare vill att du ska förföra hen, släpper du ditt eget förslag och börjar förföra – och det leder till nya situationer.
När du skriver skönlitteratur kan du använda det här sättet att tänka.
Ett exempel: du har två rollfigurer, ett par, där den ena (A) lägger skulden på den andra (B) för något som har hänt. De flesta författare skulle i det läget göra så att B försvarar sig och kanske sedan till slut blir överbevisad. Det blir en konflikt på en nivå.
Men om du bejakar istället kan scenen se ut så här: A lägger skulden på den andra för något som har hänt. Efter ett tunt försvar byter B perspektiv, inser att den har gjort fel, och plötsligt hamnar samtalet på en helt ny nivå, nämligen om hur de ska göra i fortsättningen. Eller så blir B ledsen på riktigt för att den har dåligt samvete för det som har hänt.
Båda de här reaktionerna ligger på en helt annan nivå än den första reaktionen.
Ett annat sätt att byta perspektiv är att föra in någonting som komplicerar saken känslomässigt.
Tänk dig två andra rollfigurer: A som är chef och B som är anställd. B berättar att A:s sambo har varit med om en olycka, varpå A blir ledsen och orolig. Här skulle de flesta författare låta A reagera gentemot B, eller låta A försvinna till sjukhuset. Det är inget fel på den scenen, men den är inget extra. Låt oss därför lägga till en ytterligare rollfigur: C som är en viktig kund. Precis när B har berättat om olyckan och A ska reagera, upptäcker B att C är på väg, och att det inte finns någon möjlighet för A att reagera just där och då, och att A inte kan ursäkta sig från C. I och med det ger du scenen två nivåer: det känsloläge som A skulle vilja befinna sig i och det som den behöver låtsas befinna sig i.
Genom att ge rollfiguren A en situation som den måste ta itu med istället för att reagera får scenen nerv och personlighet.
Och om du ger flera rollfigurer sådana komplicerade känslor i samma scener, kommer scenerna verkligen lysa.
Det beror på att rollfigurerna mer och mer agerar mänskligt.
Ibland kan du behöva hitta något extra i scenen för att ta fram det mänskliga, såsom den viktiga kunden som gör det omöjligt att reagera, eller att bejaka något som du själv kanske inte gärna skulle erkänna, men båda två metoderna skapar ett nytt perspektiv som läsaren nästan inte hade kunnat förutse.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, på Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.