Hur skriver man fantastiska scener? Del 3

En berättelse går att dela upp på tusentals olika sätt. Två sätt som jag är säker på att du har hört talas om är indelningarna i kapitel och scener. Hur skriver man scener och kapitel som ger upplevelser utanför det vanliga? Finns det någon skillnad på scener och kapitel? Och finns det kanske rentav något större än både scener och kapitel?

I det här inlägget ska du inte bara få svar på de här frågorna, utan också lära dig rent konkret hur jag skrev delar av en spänningsroman – närmare bestämt en av de mest spännande delarna i storyn, så att du själv kan skriva liknande scener.

Häng med, för nu blir det långläsning!

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Vad är en scen? Vad är ett kapitel? [länk hit]

Ibland kan en enkel fråga vara väldigt svår att svara på. Frågan om vad en scen är, är exempelvis ungefär lika svår att besvara som frågan om hur gravitationen fungerar.

Med tanke på vad jag berättade i de två tidigare inläggen, om typer av scener och hur många scener är uppbyggda, kanske det inte verkar så, men det finns inte många beskrivningar av vad en scen är, som inte också missar ganska många scener eller dessutom innehåller saker som inte är scener.

Scener kan nämligen se ut lite hur som helst. Det är deras styrka och deras svaghet. Men generellt sett är de:

  • ett par sidor långa
  • placerade på någon plats
  • tätt sammanknutna med intrigen
  • tillfällen för rollfigurerna att känna känslor
  • baserade på konflikt
  • en slags miniberättelser

För de flesta läsare är det mycket enklare att lära sig vad kapitel är. De kan själva lägga märke till var kapitlen börjar och slutar. Kapitlen är typografiskt avgränsade från varandra: nya kapitel har stora rubriker och tomrum som skiljer dem från de gamla, och kanske börjar de till och med på en ny sida. Det här gör att läsaren sällan missar när det är slut på kapitlet och ibland använder kapitlen för att ta en paus för att sova eller göra något annat. Rätt gjort slutar också kapitlen med en cliffhanger eller någonting annat som gör att läsaren vill fortsätta. Men lika generellt sett som ovan är kapitel helt arbiträra uppdelningar av boken. Slutet på kapitlet är ofta inte slutet på scenen. Kapitel kan vara alltifrån en sida upp till ett femtiotal sidor eller ännu mer. Det finns alltså egentligen ingenting som säger att kapiteluppdelningen har med berättelsen i sig att göra.

Om man ska lära sig författarhantverket är kapitel därför lite lömska och luriga. Man kan förledas att tro att böckerna man läser alltid skrevs med kapiteluppdelningarna där de är, och ännu värre att berättelsen definitivt skrevs kapitel för kapitel. Så är det ibland, men inte alltid.

För många författare är det istället scenerna som utgör det man skriver och sedan redigerar man in kapitelrubrikerna på lämpliga ställen, kastar in delar av andra scener för att skapa kontrast och ironi, och gör övergångar mellan scenerna så att de nästan inte märks.

Med andra ord: de saker som är bättre att fokusera på är svårare att lära sig.

Så hur gör man då för att lära sig att skriva fantastiska scener, när det är så svårt att lära sig vad scener är?

Ett sätt är att fundera över det här om det finns något större än scener.

Vad är större än scener och kapitel? [länk hit]

Det finns en specifik orsak till att jag ställer frågan om det finns något större än scener och kapitel. (Det finns något som är kortare än scener och det är ”beats”, se en längre förklaring här.) Ibland behövs nämligen något som är längre än ett par sidor, men också något som har mer med berättelsens innehåll än vad kapitel har. Vi behöver inte gå så långt som till akter, för de är alldeles för otympligt stora.

Det är nu vi kommer till det som ibland kallas för sekvens.

En sekvens är en större händelse eller en serie händelser som hänger ihop under ett antal scener. De här scenerna kan ligga i flera olika kapitel. Det går till och med att variera sekvensens scener med andra scener, där andra rollfigurer gör något, för att sedan återvända till sekvensen.

Ofta går det att beskriva själva idén med sekvensen med ett eller ett par ord.

A sequence is a series of scenes connected by one single idea, usually expressed in a word or two: a wedding; a funeral; a chase; a race; an election; a reunion; an arrival or departure; a coronation; a bank holdup. The context of the sequence is the specific idea that can be expressed in a few words or less.

(Syd Fields bok Screenplay)
Den del av Aliens där Ripley slåss mot utomjordingen är inte bara en scen, utan en hel sekvens.

Det finns naturligtvis/tyvärr inga tydliga gränser mellan scener och sekvenser, mer än att en sekvens består av åtminstone en scen och ett ”beat”.

Låter det krångligt? Det viktiga är inte att ha exakta gränser utan att kunna arbeta med verktyget.

Det finns några saker som brukar skildras i sekvenser snarare än i scener:

  • genrebaserade händelser, såsom actionscener i thrillers och förförelse i romance
  • förskuggning, till exempel träning
  • undersökningar/utredningar
  • sådant som tar väldigt lång tid, till exempel en rättegång
  • sådant som det är väldigt viktigt att läsaren inte missar, till exempel en vändning
  • katastrofer, krig
  • den första inledande händelsen (eftersom det är ett bra sätt att dra med läsaren in i berättelsen)

Det enklaste är kanske att börja med ett par exempel:

  • rättegångssekvensen i Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson (flera scener under flera kapitel)
  • undervattenssekvensen i Harry Potter och den flammande bägaren av JK Rowling (flera scener under flera kapitel)
  • upplösningsscenen i Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie (ett kapitel, men flera led i argumentationen)
  • sekvensen med tågolyckan i filmen Jagad (flera platser, flera scener)
  • sekvensen med kröningen i filmen The King’s Speech (flera platser, flera scener)

Som du ser kan sekvenser se lite olika ut, men de är nästan alltid minnesvärda. Om du vill skapa något som sticker ut, är det alltså bra om du bygger ut det till en sekvens, snarare än att låta det förbli en enda scen.

För att skriva sådana större händelseförlopp, är det sällan så enkelt att man bara kan göra scenen längre. Om du bara skriver fler ord, kommer läsaren tycka att det blir tråkigt, eftersom det bara går att ersätta alltihop med en stor skylt.

Om du å andra sidan involverar fler sidospår eller rollfigurer finns det en lika stor risk att läsaren blir förvirrad av vad det är som är poängen med sekvensen. Lösningen är lika självklar som den är svår att genomföra: du behöver hitta mer story, d.v.s. fler steg mellan början på sekvensen och slutet på sekvensen.

Istället för att ge några rekommendationer till hur man gör det, tänkte jag berätta om ett tillfälle när jag gjorde det här själv. På vägen kommer du lära dig både hur sekvenser är uppbyggda men också få lite inspiration till att skapa egna sekvenser.

Hur man bygger upp en sekvens [länk hit]

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

Inför det som skulle bli thrillern Dolt förflutet (som jag beskrivit processen bakom här), fanns det en sekvens som jag tänkte mycket på. Det var en sekvens som min medförfattare Thomas Karlsson hade kommit på. Huvudpersonen mötte sin tvilling för första gången, och de lärde känna varandra under en middag – som blev abrupt avbruten när fienden anföll och de tvingades samarbeta.

Jag tänkte direkt att det där var en av de viktigaste delarna i boken, och att jag inte ville att någon läsare skulle kunna missa den. Därför skulle den inte bara bli en lång scen, utan en hel sekvens av scener. Men hur gör man det?

Jag brukar börja med logistiken, d.v.s. vem gör vad när och var? Vad har de för saker? Hur ser det ut?

På det sättet vet jag åtminstone att folk inte råkar befinna sig på flera platser, eller fel plats. Men jag vet att andra börjar med exempelvis rollfigurerna och sedan hittar storyn utifrån det. Jag visste redan vilka mina rollfigurer var och jag hade storyn, men nu behövde jag göra texten längre samtidigt som jag vill öka antalet spänningspunkter. Det betydde att jag behövde hitta på mer story.

Min första tanke var att bygga ut anfallet. Jag tänkte låta fienden anfalla i flera vågor. Först varnade tvillingbroderns hund för faran, utan att de såg något, vilket skapade förvirring och spänning. Sedan kom första stöten, varpå bröderna flydde och försökte orientera sig i röran. Därefter blev bröderna tvungna att barrikadera sig, varpå anfallet stannade av, och ersattes av nästa våg. Efter ett tag kom en motattack från bröderna.

Men om det hela fortsatte på det sättet skulle det bli tråkigt, insåg jag, och därför gick jag över till nästa steg: jag ritade kartor och planlösningar.

Det här tog lite tid, men till slut hade jag skissat upp ett helt hus tillsammans med omgivningarna, så att jag kunde placera ut de olika vågorna.

Kartorna visade sig bli ett lyckosteg. Här började jag nämligen fundera på hur jag kunde placera ut händelserna i och runt omkring huset. Huset hade två våningar, så att variera mellan det som hände på undervåningen och övervåningen kändes naturligt. Då skulle jag få två perspektiv att växla mellan. Det skulle ge mer dynamik i berättelsen än att bara ha ett perspektiv. Kanske skulle jag rentav kunna dela huvudpersonerna i fler grupper för att få ännu fler perspektiv? Med fler perspektiv kom också fler möjligheter till händelser: några kunde gömma sig, några strida och några fly.

Därefter gick jag tillbaka till rollfigurerna som jag kände så väl. Det betydde att jag relativt enkelt kunde hitta på scener som tydligare fick fram vilka de var – korta ”beats” där de sa eller gjorde något som var typiskt för just dem, och en och annan grej som var längre än så, till exempel den hela tiden existerande konflikten mellan bröderna.

På det sättet fortsatte jag att arbeta utifrån logistiken och kartorna för att hitta möjliga händelser. Snart hade jag över tjugo sådana händelser, varav de flesta bestod av par eller tripplar, d.v.s. händelser som hör ihop, till exempel när en av rollfigurerna först försvinner mitt under händelseförloppet och sedan dyker upp på ett oväntat ställe. I de flesta fallen handlade paren och tripplarna om att något våldsamt hände, varpå bröderna tvingades agera utifrån det, men det kunde också handla om en serie utmaningar för de andra rollfigurerna.

Jag letade därtill efter något spektakulärt. Med andra ord någonting mycket större (fysiskt) än det som hade hänt tidigare. För att hitta det spektakulära arbetade jag på två infallsvinklar:

Dels tittade jag återigen på kartan och funderade på vilka ställen som var de farligaste och såg till så att huvudpersonerna skulle hamna där. Jag lade också till ett par designmässiga ”luckor” så att deras underläge skulle kunna bli värre. Dessutom rymmer övervåningar en stor dramatisk möjlighet, nämligen att det går att tvinga rollfigurerna att hoppa från övervåningen. För det krävdes att trappan skulle förstöras eller på annat sätt skulle bli omöjlig att använda. Då hade jag ytterligare en dramatisk händelse.

The Secrets of Action Screenwriting. Den här typen av specialbok är ypperlig för att skapa längre sekvenser.

Dels började jag göra research. Jag funderade över vilka typer av uppdrag stuntmän har, för att se om det fanns något jag kunde knyta an till just den här platsen och den här storyn. Därutöver läste jag på mer om vilka typer av actionscener som finns. Här hade jag god nytta av The Secrets Of Action Screenwriting av William C Martell, för att skapa en serie händelser som inte liknade något jag hade sett tidigare.

När jag kände mig någorlunda nöjd försökte jag få in alla de här idéerna i ett flöde så att en sak ledde naturligt till en annan. Det betydde att jag till slut beslöt mig för att tänka på hela den här sekvensen som fyra steg (med den varnande hunden som upptakten). De fyra stegen hade olika funktioner. På det sättet påminde det om de vågor jag hade tänkt på tidigare, men nu var de olika stegen betydligt mer olika, så att spänningen skulle stiga och sjunka, stiga och sjunka, tills jag höjde det till max.

Det fanns inte längre några transportsträckor som bara var transportsträckor, utan det fanns alltid en poäng med det som hände. Och det fanns heller ingenting som var uppenbart redan från början, eftersom jag hade lagt in ett par överraskningar i flödet.

Hela den här processen tog kanske tre dagar, och sedan började jag skriva den. Det gick fort. Men snart insåg jag att spänningen skulle kunna höjas ännu mer – om jag bara lade till ett par saker här och var. Så det gjorde jag. Snart insåg jag att den här sekvensen skulle bli längre än vad jag hade tänkt från början, men att den också skulle höja pulsen på vilken läsare som helst.

Vill du själv läsa hur resultatet blev finns det på sidorna 210-253 i Dolt förflutet.

Vad kan du lära dig av det här?

Men vad kan du lära dig av det här? Du kanske inte skriver spänningsromaner.

Jo, det som du kan ta med dig är att tankesättet: att bygga ut storyn, att arbeta med kartor, att hitta de där paren och tripplarna, att gå tillbaka till rollfigurerna, att göra research och att se till att du har ett flöde från en sak till en annan – och sedan inte vara för fast bunden vid din plan när du väl skriver sekvensen.

Låt säga att du håller på med en romance, och ska skriva den inledande händelsen. Du har ett sött möte, men det är bara en scen och därefter tar det ett tag innan berättelsen kommer igång. Då kan du förvandla scenen till en sekvens, så här:

  • låt det söta mötet ta flera steg, där vi får möta rollfigurernas egenskaper
  • utvidga scenen fysiskt, genom att förflytta rollfigurerna från en plats till en annan
  • involvera fler personer, så att du får ett antal par och trippel-”beats”
  • ta inspiration från andra berättelser och gör research om saker som kan hända, både på just den platsen och med den typ av aktivitet de håller på med
  • knyt samman de olika ögonblicken till en logisk kedja
  • var öppen för att du kommer på saker medan du skriver texten

På det där sättet kommer inledningen av berättelsen dra in läsaren. Samma sak kan du såklart göra med din klimax eller den stora dippen när den första förälskelsen lagt sig, eller vad du nu har för konflikt i berättelsen. Med hjälp av de här sekvenserna kommer fler scener flöda fram för läsaren.

Lycka till med dina egna sekvenser!

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *