Hur skriver man fantastiska scener? Del 2

Om du skriver skönlitteratur finns det en fråga som du konfronteras med varje gång du skriver, mycket oftare än du ska skapa rollfigurer, hitta rätt struktur, göra research, bygga upp din värld, etc. Den frågan lyder: ”hur bygger man upp scener?”. Är det så enkelt som att bara gå dit ens instinkter tar en? I förstaversioner kanske, men generellt sett är det något som bara skjuter upp problemet. Eller så gör det att manuset aldrig når sin fulla potential.

Som lektör är det här en av de frågor jag oftast brottas med också. För många författare tänker inte på hur scenen ska kunna bli maximalt effektiv, utan skriver som det faller dem in.

Låt oss därför ta en djupdykning i hur man bygger upp scener så att de blir fantastiska.

Vad vi pratade om förra gången

I det förra inlägget om scener presenterade jag sju olika typer av scener:

• typ A: två eller flera rollfigurer, träffas, gör något och så slutar scenen
• typ B: en rollfigur tänker eller håller monolog
• typ C: franska scener, där nya rollfigurer kommer in eller går ut
• typ D1: scen där tiden är förlängd
• typ D2: scen där tiden är förkortad
• typ E: två eller flera handlingar löper parallellt
• typ F: rollfigurerna går från ställe till ställe

De här går det att göra mycket med. Om du kombinerar typ F och C, får du en scen med mycket liv och rörelse:

Scenen börjar på en plats med några rollfigurer, men sedan dyker fler rollfigurer upp medan du flyttar till en annan plats, varpå några rollfigurer försvinner, och sedan fortsätter du till en tredje plats, allt i ett svep.

Den här typen av scener ser jag ibland i de manus jag läser, men då verkar de ofta vara gjorda av en slump. Vilka rollfigurer som dyker upp och vilka platser man besöker är sällan uttänkt med en tydlig poäng, och därför blir de scenerna mest kaotiska. Hur du fixar till dem ska vi diskutera strax.

Det absolut minsta du kan göra med dina scener [länk hit]

Det absolut minsta du kan göra med dina scener för att de ska bli fantastiska är att se till så att de innehåller någon slags konflikt. Här brukar en del prata om att en rollfigur vill något men att det finns någon slags hinder. Själv tänker jag snarast på att det finns åtminstone sju sorters konflikter, och att det för varje sorts konflikt går att hitta någonting som bidrar till att göra scenen intressant.

Så länge du håller konflikten vid liv kan scenen fortsätta, är tanken här. Men det stämmer inte riktigt. Förr eller senare vill läsaren ha någonting nytt. Om jag skulle ge en tumregel även här, skulle jag säga att du bör göra scenen något kortare än vad du tror att den borde vara. Kanske inte bara några rader, för då hinner du inte utforska konflikten ordentligt, men gör en förstaversion och se hur lång din instinkt är. Gör den sedan fyra femtedelar så lång.

Nära sammanbundet med det här är att en scen bör förändra någonting för att ha ett existensberättigande. Ett vanligt sätt att se på det här är att scener förändrar läget från plus till minus eller tvärtom. Men det kan lika gärna vara så att scenen handlar om att du låter huvudpersonen möta en ny rollfigur eller hamnar på en ny plats.

Snäppet över det minsta du kan göra [länk hit]

Om du vill att scenen ska bli något extra finns det två saker till jag kan rekommendera.

Det ena kan låta självklart, men jag läser ofta manus där författaren har glömt att förklara varför rollfiguren inte tar den enklaste vägen. Varför berättar rollfiguren inte bara för sin mamma varför hon glömde bort hennes födelsedag? Varför använder affärsmannen inte sina kontakter för att lösa problemet? Det här handlar bara bara delvis om att se till så att målet inte är för lätt att nå. Mer handlar det om att många författare krånglar till det i onödan för rollfiguren, för att intrigen annars skulle ta slut för snabbt. Om du råkar ut för det här, se till att rollfiguren inte redan har alla färdigheter som krävs, all utrustning, alla psykologiska förutsättningar och all hjälp, utan måste skaffa det innan den kan fortsätta.

Det andra du kan göra för att låta scenerna bli mer läsvärda är att undvika kantarellteater. Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell”. Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Här brukar många prata om undertext. Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Scenstruktur [länk hit]

Men de verkligt stora saker händer inte med scenerna innan du börjar fundera på scenstruktur. Jag har skrivit en del om berättelsestruktur (om man säger så), men samma typ av struktur går att lägga in i scenerna. Fundera själv vad som skulle hända om du började skriva dina scener enligt exempelvis valfiskmodellen.

En annan typ av struktur som är mer anpassad för scener kodifierades av Dwight V. Swain i boken Techniques of the Selling Writer, men det är K.M. Weiland som är aktiv på webbplatsen Helping Writers Become Authors och har skrivit flera böcker som antagligen spridit den mest. Swain delade in scener i två delar: scen och uppföljare. (Jag tycker att namnen är smått förvirrande och försöker att vara tydlig med vilken typ av scen jag syftar på nedan.)

Den första delen fokuserar på protagonisten som gör något. Den delen består i sin tur av tre avdelningar:

1. Mål. Protagonisten vill något. Det är det som driver scenen. Utan det blir hela scenen trevande och utan mening. Det här målet behöver inte vara samma som målet för hela berättelsen, utan kan vara något tillfälligt.
2. Konflikt. Det här målet måste sedan mötas av någon slags hinder (men se diskussionen ovan om att det kan vara annat än hinder). Det här gör det svårare för protagonisten att nå scenens mål.
3. Resultat/Katastrof. Här får läsaren veta hur det går i konflikten och med målet. Eftersom det är lätt att ge för små utmaningar för protagonisten så att den vinner gång på gång, eller vinner för tidigt i berättelsen, är det bra att snarast tänka på att resultatet ofta blir en katastrof, så att protagonisten hamnar på sniskan eller måste ta en annan väg.

Uppföljardelen av scenen fokuserar på protagonistens reaktion till resultatet på dess handlingar.

1. Reaktion. I den här avdelningen reagerar protagonisten på det som hände. Hur känns det? Vad tänker hen?
2. Dilemma. Oavsett om resultatet blev positivt eller negativt, skapar det här resultatet ett nytt problem för protagonisten i dess jakt på hela berättelsens mål. Rollfiguren behöver därför analysera det nya dilemmat.
3. Beslut. Baserat på analysen fattar protagonisten sitt beslut. Det beslutet leder sedan till vad nästa scen har för mål.

Den här uppbyggnaden av scener i de två delarna (handling och reaktion, eller scen och uppföljare) hjälper till att göra konflikten mer trovärdig och sammanhängande.

Inte alla scener är uppbyggda så här

Men Swain och Weiland menar inte att alla scener är uppbyggda på det här sättet. De presenterar två typer av scener som inte behöver den här typen av struktur:

• incidenter, som är scener där protagonisten försöker nå ett mål och inte möter motstånd. Weiland ger exemplet med en polis som söker upp sin mentor och får veta bakgrunden till något. Här behövs det inget hinder.
• händelser, som oftare är tillfällen då rollfigurer introduceras för varandra. Weilands exempel här är när polisen på väg till sin chef möter en tilldragande blondin i hissen. Blondinen får en större roll senare, men just här träffas de bara och tycke uppstår.

Bägge sorternas scener går också att göra mer konfliktfyllda: mentorn kanske är sur på polisen, och blondinens hund blir misstänksam mot polisen. Men du måste inte. Det kanske rentav blir sämre om protagonisten hela tiden möter konflikter.

Och bägge de här sorterna är kortare än de flesta vanliga scener, men det går också att göra lika långa som vanliga scener, eftersom de så tydligt bryter av mönstret. Men det kräver att du inte helt och hållet glömmer bort att det ska vara intressant.

Avslutningsvis, det här är inte de andra typerna av scener. I själva verket kommer nästa veckas inlägg handla om något mycket mer spännande som jag väldigt sällan sett någon skriva om, och du ska få lära dig i detalj hur man skriver den typen av scener. På återseende.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 250 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. En av mina senaste böcker är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset och finns som ljudbok, inläst av Tomas Norström, på Bokus, Adlibris. Naturligtvis finns den också på Storytel, Bookbeat, Nextory och Biblio.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.