Betoning. Framåtrörelse. Villospår. Känslor. Tydlighet. Tajming. Humor.
Alla de sakerna hänger ihop med en och samma sak.
Styckeindelning.
Här handlar det alltså inte längre endast om att få din text att se aptitlig ut, som när jag skrev om hur sidor ser ut. Det handlar om något mycket viktigare: att se till att poängen med din berättelse kommer fram ordentligt, att dina skämt blir roligare och att din text blir svårare för läsaren att lägga ifrån sig.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Vad stycken kan ställa till med
Jag har varit med om det så många gånger: att läsa en text och sedan upptäcka att jag måste ha missat något viktigt. Det kan vara något som hänt eller en egenskap eller faktiskt en hel stil.
Eftersom jag läser professionellt blir jag förstås orolig att jag inte gör mitt jobb ordentligt eller att jag bara är trög i huvudet. Då får jag gå tillbaka och läsa om, fast mer noggrant.
Förvånansvärt ofta upptäcker jag då att problemet låg i hur styckena var uppbyggda.
Det här är något som alla läsare råkar ut för då och då. Men de flesta läser inte om texten och de skyller inte problemet på sig själva. De flesta skyller på boken och författaren. ”Den är dåligt skriven” eller ”Den är för krånglig.” I många fall leder det här till att de aldrig läser boken till slutet.
Tror du att de i så fall tipsar andra om att läsa texten?
Ett vanligt stycke
I det följande kommer jag strunta i alla typografiska frågor (hur mycket man ska skjuta in nya stycken, hur man gör när man når slutet av en sida, hur man gör radbrytningar vid repliker, etc) och jag kommer också strunta i hur man skriver stycken i facktexter. Istället koncentrerar jag mig på innehållet i stycken i skönlitterära texter.
Där finns det ett par enkla tumregler.
Den vanligaste tumregeln är att varje stycke kretsar kring en enda idé eller händelse. Man kan utveckla idén eller presentera direkta följder, men när man kommer till en ny idé eller händelse, byter man stycke. Tanken är att ge korta pauser för läsarna och att göra sidorna mer lättsmälta.
Det här är enkelt i teorin och svårt i praktiken. Exempelvis hade det här stycket kanske kunnat hänga ihop med det förra, eftersom bägge handlar om samma tumregel. Men det här stycket kritiserar eller nyanserar det tidigare, och därför kan det vara bra att låta det få ett eget stycke.
Inom skönlitterärt skrivande brukar man också följa tumregeln om att nya platser får nya stycken – om inte den nya platsen är en del av samma skeende, såsom när någon går från rum till rum för att leta efter något. Här är ett sådant exempel från boken De försvunna fotspåren av Carter Dickson (Deckarhyllan, 2018, s 24-25):
Han styrde bilen genom trafiken vid Hyde Park Corner och svängde in på gården till ett vitt bostadshus av sten med utsikt över de bruna gräsmattorna och träden i Hyde Park. Emery tvingade portvakten att inte avslöja att de var där. Sedan grymtade han och stack en sedel i dennes hand. Det var dunkelt som i en katedral där de gick upp till en trappavsats där dörren till nummer tolv stod öppen. ”Påminner om en begravning”, sa Emery och inandades den starka blomdoften. Men han tystnade när han hörde röster därinne.
I en blå salong, som var ljus tack vare att vintersolen sken in genom de breda fönstren, befann sig tre män. En av dem, som rökte en cigarrett och lutade sig bakåt där han satt vid fönstret, var obekant för Bennett. På ett bord, mitt bland en massa krossade orkidéer låg ett paket som hade varit inslaget i brunt papper. Utanpå satt ett pråligt sidenband och på locket till asken med två kilo choklad fanns en pråligt färgad naken siren. John Bohun stod vid bordets ena sida, Carl Rainger vid den andra. Och då Bennett såg på dem, förstod han att här var det fara å färde. Man behövde bara komma in i Marcia Taits våning och vara bland hennes ägodelar och saker som hon vidrört för att känna den fördömda atmosfären tätna igen.
Här presenteras flera platser på kort tid, men de hör samtliga till ett längre händelseförlopp. Det gör att vi också kan se det jag skrev om i det förra inlägget, nämligen hur längre stycken skapar ett långsammare tempo.
Vissa rekommenderar att man siktar på ungefär fem till sex meningar eller hundra till tvåhundra ord per stycke, men säger samtidigt att längden bör avgöras av innehållet i stycket. Personligen vill jag också lägga till att längden också hänger på genre och stil. Här är ett exempel där meningarna är mycket kortare, från Perry Mason och fallet med den anklagade advokaten av Erle Stanley Gardner (Deckarhyllan, 2015, s 34):
Perry Mason väntade tills de hade tagit en taxi, därefter gick han in på hotellet och gick fram till telefondisken.
Kvinnan såg upp med ängslig blick och gav honom förstulet en papperslapp.
På lappen fanns ett telefonnummer nedklottrat: Freyburg 629803.
Perry Mason nickade mot henne och lät pappret glida ner i fickan.
En fjärde tumregel är att aldrig byta berättarperspektiv mitt i ett stycke. Om du börjar med att följa Mildreds tankar, är det bara Mildreds tankar som gäller för resten av stycket. Annars blir läsaren förvirrad.
Styckesavslut
Jag har tidigare skrivit om hur du varierar dina meningar, bland annat för att få poängen i ett skämt i slutet av meningen.
Men det är samma sak för annat än humoristiska poänger. Slutet på stycket är klimaxen. Det är i slutet de viktiga sakerna behöver placeras.
Om någon blir skjuten, eller om någon fattar ett beslut, eller om någon lämnar platsen, eller om någon ger någon annan en kyss, då är det i slutet det sker.
Det är här smashen kommer!
Inuti många stycken finns det flera likartade exempel (se nedan), ordnade så att det som finns i slutet är det starkaste exemplet. Titta till exempel på hur jag introducerar en rollfigur i Dolt förflutet (Skoab, 2018, s 29), och framför allt det andra stycket:
Ett par mörka Santoni-skor med en två centimeter lång repa på höger yttersida gav ifrån sig ett par tjippande läten innan dess bärare stannade. Claudio LaPaglia, fyrtiofem år, välbyggd som en boxare, fast med glasögon och en revisors snedbena, insåg för sent att han hade gått i lagerlokalens enda vattenpöl. Han hade varit för upptagen med att tänka på andra saker för att titta efter hål i taket.
Vad han kunde se fanns det ingen annan där, men han visste att det åtminstone snart skulle göra det och det skulle förvåna honom om det inte redan fanns folk där utan att han såg dem. Den här organisationen lämnade inget åt slumpen och en man med hans rykte skulle inte släppas in ensam ens i en tom lagerlokal. Han hade en lampa i mobiltelefonen, men han vågade inte sticka ner händerna i fickorna utan höll dem väl synliga hela tiden.
Alla tre meningarna säger att situationen är farlig, men den sista uttrycker det tydligast.
Stycken slutar ofta också med något som lockar läsaren att läsa vidare: en fråga, en oavslutad tankegång eller ett påbörjat agerande. På det sättet påminner de ofta om cliffhangers.
Styckesinledningar
Den huvudsakliga funktionen i ett styckes inledning är att presentera vad stycket ska handla om.
Till att börja med behöver man som författare etablera vilken grundtyp stycket tillhör. Det finns tre grundtyper av stycken: miljöbeskrivning, repliker och scenanvisningar (vad som händer). Repliker har citattecken eller pratminus, medan det inte finns några tydliga avgränsningar mellan miljöbeskrivningar och scenanvisningar. Ofta blandas de två, så att rollfigurerna rör sig obehindrat genom världen på ett sätt som känns verkligt.
Men styckesinledningar har en viktigare funktion, och det är att få läsaren att läsa vidare. Det gör man genom att koppla ihop det nya stycket med det förra stycket. Några vanliga styckeskopplingar är:
- tidsmässiga kopplingar, såsom ”Strax därefter…” och ”Det dröjde inte länge innan…”
- platsmässiga kopplingar, såsom ”På andra sidan huset…” och ”Inte långt därifrån…”
- orsakskopplingar, såsom ”Frågan fick henne att rygga tillbaka” och ”Sedan dess har hon alltid…”
- kontrastkoppling, såsom ”Trots det har han…” eller alla repliker där en rollfigur inte håller med någon annan
(Det här med styckeskopplingar är något man pratar mycket om inom facktexter, och till och med ger listor över bra styckeskopplingar.)
Ju mindre man använder sig av styckeskopplingar, desto lättare är det för läsaren att sluta att läsa.
Mitten i styckena
Som jag nämnde ovan handlar mitten av stycken ofta om flera exempel på liknande saker, såsom olika föremål i ett rum, olika aspekter av ett och samma föremål eller olika saker en och samma person gör under en ganska begränsad tid. Inledningen anger vad som räknas upp och avslutningen utgör det starkaste exemplet.
Men riktigt så enkelt är det inte.
Mitten kan också vara ett ställe där det förs ett resonemang. Det kan betyda att de olika meningarna i stycket utgör varsin länk i en orsakskedja eller att de olika meningarna består av led i en argumentation. I det fallet kan de 16 sätten att bygga upp ett resonemang vara en bra grund.
Men här vill jag varna för att gömma alltför avancerade retoriska grepp i mitten av ett stycke. Om du har haft flera exempel på något, och därefter vill abstrahera situationen eller konkretisera ämnet, då riskerar det att försvinna i bruset. Det är bättre i så fall att byta stycke.
Som regel utgör mitten av stycket lejonparten av stycket. Med andra ord är det hur intressant mitten av stycket är som avgör hur långt stycket ska vara. Om du använder flera exempel kan det vara bra att begränsa dig vid tre, eftersom fler än så sällan blir starkare.
Om du har funderingar kring hur styckena sedan ska kombineras för att ge en berättelse som flyter på bra, kan jag rekommendera det tidigare inlägget om hur sidor ser ut. Har du fler frågor får du gärna kontakta mig.
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.