Hur man skriver trilogier och andra bokserier – del 7

Några av böckerna ur Kim M. Kimselius bokserie.

Bokserier, särskilt trilogier, är på modet. Inne, kan man säga. Med goda skäl.

Därför ska jag i mer än ett halvdussin texter titta på just bokserier. Jag kommer bland annat titta på svårigheterna med att skriva bokserier, olika sätt att bygga upp bokserier och hur man hittar ett bra slut. Det här är del 6. I del 1 diskuterade jag några av orsakerna till att så många författare skriver bokserier, och varför du borde överväga den tanken, du också. I del 2 berättade jag om några av nackdelarna med bokserier. I del 3 beskrev jag några av likheterna mellan att skriva bokserier och andra böcker. I del 4 gick jag igenom några av de olika sätt att bygga upp bokserier som finns. I del 5 ställde jag frågan om det måste finnas en cliffhanger i slutet. Och i del 6 började jag visa hur man gör en cliffhanger.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Hur man gör en cliffhanger, en snabb lektion i två delar (del 2)

Den klantige författaren försöker hitta en cliffhanger i slutet av berättelsen, men vad ska hen använda? Klimaxen är ju spännande, så det låter kanhända som en bra idé att göra ett avbrott där. Det är bara två problem med det.

Dels leder avbrutna klimaxer sällan till samma intensitet som när de skildras i ett enda flöde, dels blir allting som kommer efter klimaxen en besvikelse. Cliffhangern blir aldrig början på något mer spännande. Så hur gör man?

Därmed kommer vi in på det som är kärnan, nämligen att den förändringen som jag nämnde i förra delen har med intrigerna att göra. Intrig är ett snårigt område (som jag kommer att skriva mer om), men låt oss hålla det enkelt. I en berättelse kan man ha flera intriger, och i själva verket är det ofta så man bygger upp berättelser med överlappande intriger, precis som repen nedan.

Man berättar inte för läsaren att man börjar på ett nytt rep (eller en ny tråd) en bit innan slutet, utan man låter bara berättandet flöda över från det ena till det andra. En mindre klantig författare ser överlappningen som en fördel när hen ska hitta en cliffhanger, och tittar på intrigerna tillsammans. Någonstans i överlappningen finns det något som förändrar situationen tillräckligt för att kunna användas.

Så låt oss återvända till det tidigare exemplet med personerna som smyger förbi vakterna, blir upptäckta, ser att en av dem är en vän de trodde var död och sen själva blir nerslagna. Efter det vaknar de till liv igen, och då är de någon helt annanstans. Deras tidigare vän berättar att de har ett viktigt uppdrag, nämligen att hon var tvungen att fejka sin död för att undvika att ett farligt gift sprids över hela världen!

Nu har inte bara deras kunskap (vännen är vid liv) förändrats, utan deras situation (de är på ny plats, de har uppdrag). Det är en rätt spännande situation, va? (Well, den är improviserad, men titta på mönstret i stället för själva exemplet.) Det andra repet tar över och leder vidare in i nästa bok.

Nästa gång ska vi fortsätta diskussionen om bokserier genom att prata om hur man gör fortsättningar utan att tråka ut läsaren. Den finns här.

(Om du missade del 1 i serien om bokserier, finns den här. Del 2 finns här. Del 3 finns här. Del 4 finns här. Del 5 finns här. Del 6 finns här.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *