Hur man skriver trilogier och andra bokserier – del 5

George R.R. Martins bokserie om is och eld (som man kan lära sig oväntade saker av).

Bokserier, särskilt trilogier, är på modet. Inne, kan man säga. Med goda skäl.

Därför ska jag i mer än ett halvdussin texter titta på just bokserier. Jag kommer bland annat titta på svårigheterna med att skriva bokserier, olika sätt att bygga upp bokserier och hur man hittar ett bra slut. Det här är del 5. I del 1 diskuterade jag några av orsakerna till att så många författare skriver bokserier, och varför du borde överväga den tanken, du också. I del 2 berättade jag om några av nackdelarna med bokserier. I del 3 beskrev jag några av likheterna mellan att skriva bokserier och andra böcker. I del 4 gick jag igenom några av de olika sätt att bygga upp bokserier som finns.

Jag slutade förra inlägget med en cliffhanger, nämligen genom att avslöja att det här inlägget ska handla om cliffhangers.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Slutet – en cliffhanger?

Sheherezade, som enligt sägnen uppfann cliffhangern.

Cliffhangers kan kännas som det enda sättet att avsluta en del i en bokserie så att läsaren vill läsa vidare, men det är långt ifrån sanningen. Här är bara tre sätt att avsluta böcker i en serie som är viktigare än till och med riktigt bra cliffhangers.

Om slutet ger en sådan katarsis att läsaren känner sig tillfredsställd kommer den känslan att följa med och inspirera läsaren att leta efter nästa bok.

Att idén i bok 2 är lockande är också mer avgörande (strunt samma om man får veta hur de tar sig ur den problematiska situationen om resten av boken är ointressant).

Framför allt är det mycket viktigare för många läsare att rollfigurerna är intressanta nog att följa även efter att just den här berättelsen är över, att de inte vill lämna sina nyfunna vänner.

Men låt oss säga att cliffhangers skulle vara det viktiga. Då finns det en distinktion som är värd att göra, nämligen mellan:

  • en cliffhanger som bygger på en konstgjord eller uppblåst situation för att ha en klimax till slutet av en del av en bokserie, och
  • en ordentlig vändning

Det förstnämnda är något som går att ta bort utan att förlora något mer än en kort spänningsscen. Sådana saker har definitivt sin plats inuti berättelserna. Om två av rollfigurerna ska smyga sig förbi några vakter, då bör de bli hörda så att vakterna kommer dit och letar efter dem. Men det är ingen cliffhanger. Det är en spänningstopp eller en pseudokris. En ordentlig vändning däremot kan utgöra ett effektivt slut på boken.

Men hur gör man en cliffhanger? Det ska jag diskutera nästa gång. Den finns här.

(Om du missade del 1 i serien om bokserier, finns den här. Del 2 finns här. Del 3 finns här. Del 4 finns här.)

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *