Bokserier, särskilt trilogier, är på modet. Inne, kan man säga. Med goda skäl.
Därför ska jag i mer än ett halvdussin texter titta på just bokserier. Jag kommer bland annat titta på svårigheterna med att skriva bokserier, olika sätt att bygga upp bokserier och hur man hittar ett bra slut. Det här är del 4. I del 1 diskuterade jag några av orsakerna till att så många författare skriver bokserier, och varför du borde överväga den tanken, du också. I del 2 berättade jag om några av nackdelarna med bokserier. I del 3 beskrev jag några av likheterna mellan att skriva bokserier och andra böcker.
Men hur bygger man upp bokserierna? Och var placerar man sina cliffhangers? Det är ämnet för dagen.
(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)
Olika alternativ att bygga upp böckernas struktur
Den stora hemligheten är att det inte finns ett sätt att tänka på struktur för bokserier. Det behöver du inte heller ha, om du har tänkt att skriva en bokserie. Du kan göra som det passar just din berättelse. Här är några sätt att dela upp böckerna:
- 1 + 1 + 1 – du kan låta var och en av böckerna vara så fristående att de kan läsas i vilken ordning som helst. På det här sättet är du i stort sett fri att skriva flera böcker än tre. Den tidigare nämnda bokserien om Kinsey Millhone av Sue Grafton är exempelvis praktiskt taget fristående, som en antologi, fast med fasta rollfigurer. För att prata med Gino Ventriglia finns det fyra motorer för att hitta idéer: arenan (sjukhus, by), karaktärerna (psykologi, relation), katalog (teknik/förmåga) eller antagonisten. Fördelen är uppenbar: man kan börja var som helst = maximal träffyta. Nackdelen är kanske lika uppenbar: det blir ingen större klimax, och risken för upprepning är stor. Man kan förstås också låta element återkomma tillräckligt för att skapa en handling av det, och sedan avsluta det, exempelvis i den tredje boken. Den här varianten ger störst möjligheter till variation och experiment.
- En bok för varje akt – bok 1 motsvarar akt 1, etc. Även om många tänker sig att det kanske är så här, tror jag att det är ganska sällsynt. Orsaken är att det är svårt att skriva på det sättet, och opraktiskt. Det blir en lång upptakt som inte får någon ordentlig belöning i bok 1, bok 2 trampar vatten, och i idealfallet innehåller bok 3 en klimax som då behöver motsvara förväntningarna som har byggts upp under mycket lång tid. Ett möjligt exempel är Sagan om ringen, som från början var en enda bok, men av förlaget delades upp i tre böcker. Generellt sett är de flesta som påstås vara uppbyggda med en bok för varje akt snarare…
Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling har en övergripande intrig för hela serien och en intrig per bok.- En övergripande intrig som är uppdelad i flera delar – istället för att låta akt 1 utgöra hela bok 1 kommer berättelsen igång snabbare, och bok 3 slutar på samma sätt med en kortare akt 3. Akt 2 börjar alltså i bok 1 och sträcker sig över alla böcker. Det här sättet att skriva har sina utmaningar, särskilt att se till att det händer tillräckligt intressanta saker längs vägen.
- En övergripande intrig för hela serien och en intrig per bok – här finns två intriger att hålla reda på: den som sträcker sig över hela serien (Harry Potter kämpar mot Voldemort) och den som framför allt eller helt och hållet figurerar i en bok (tävlingen i Harry Potter och den flammande bägaren). De båda hänger ofta ihop, men det är möjligt att läsa böckerna i oordning, möjligen med undantag för sista boken, där den övergripande intrigen får sin avslutning. Nackdelen är att det är svårt att skriva en fjärde bok i trilogin, om det skulle vara så att det finns ett intresse för det, eftersom berättelsen redan fått sitt slut. Några av möjligheterna är dock att låta en av konflikterna ligga och pyra litegrand, eller att visa på hur några av rollfigurerna passar för bra ihop för att de ska kunna låta bli att göra mer saker tillsammans, eller att arbeta med någon av de andra strukturerna här i listan.
- 2 och 2 – d.v.s. att bok 1 och 2 hänger ihop och att 2 och 3 hänger ihop. Den här ser man sällan. Det kan bli lite löst i mitten, men om man bara är medveten om det fungerar det väl, ungefär som de dubbelavsnitt som amerikanska TV-serier använder när det är dags för de årliga tittarmätningarna. 2 och 2-systemet har också den fördelen att det är lättare att skriva fler böcker än ursprungligen planerat, eftersom läsaren alltid får lösning på åtminstone en del av berättelsen.
- Bok 1 och 3 hör ihop, med 2 smått fristående – att göra bok 3 som en fortsättning på bok 1, medan bok 2 har en mer egen handling, är bara något vanligare än 2 och 2. Det mest kända exemplet är kanske filmserien Die hard, där 1 och 3 hänger ihop genom ett släktskap (och 2:an är en variant av 1:an). Återkommande element som sedan leks med (används på oväntade sätt) är positiva saker för de läsare som läst den första delen, gärna utan att det ska vara nödvändig läsning.
Millenniumtrilogin av Stieg Larsson där bok 1 är fristående medan bok 2 och 3 hör ihop.- Bok 1 fristående, 2 och 3 hör ihop – genom att låta bok 1 vara fristående är det lättare för läsaren att komma in i trilogin utan att göra ett större åtagande (”Jag ska bara läsa en bok”, snarare än ”Jag ska läsa en hel trilogi”), men det betyder naturligtvis inte att den ska vara mindre spännande. Tvärtom är bok 1 då ett ypperligt tillfälle att visa läsaren vad standarden är (ett typfall, ett exempel på hur rollfigurens liv ser ut). I så fall kan gärna första boken bestå av något yttre som sätter igång berättelsen, medan det i 2:an och 3:an är något mer personligt. I Millenniumtrilogin är det första fallet ganska opersonligt, medan fallet i bok 2 och 3 kretsar kring en av rollfigurernas förflutna. Det här kan också bli ett sätt att testa om konceptet fungerar och att i så fall köra vidare.
- Byt huvudpersoner/synvinkel/stil – det kanske största sättet att experimentera mellan böcker är att skildra handlingen ur olika rollfigurers synvinkel eller med olika rollfigurer som huvudpersoner eller ännu mer äventyrligt, att byta stil. Det här har jag skrivit mer om här.
Variera eller välj efter behag och förmåga.
Men nu kommer en viktig fråga: måste man sluta med en cliffhanger? Vad är alternativen? Och hur gör man en cliffhanger? Det ska jag diskutera nästa gång. Den finns här.
(Om du missade del 1 i serien om bokserier, finns den här. Del 2 finns här. Del 3 finns här.)
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.