Hur man orsakar en röra

Många nya författare blir besvikna när deras berättelser inte blir så bra som de hade hoppats:

Vad ser du när du ser den här bilden?
  • berättelserna är förutsägbara
  • de saknar spänning
  • de har inte samma djup som de ser i sina favoritböcker.

Delvis handlar det problemet att nybörjarna tittar på färdiga böcker, medan deras egna texter är förstaversioner. Vi kan diskutera vilken term som ska användas om förstaversioner (skisser, utgångspunkter eller skräp), men poängen är att förstaversioner inte är färdiga böcker.

Det är dock bara en av orsakerna till att nybörjare blir besvikna på sin berättelse. Den främsta orsaken är kanske snarast att deras berättelse är för enkel och ren. Varje del av berättelsen är tydlig, och även om tydlighet vanligen anses vara något positivt, är det den tydligheten som orsakar problemet.

Hur? Det är det som är ämnet för dagens inlägg.

(I den här texten, liksom i mina andra, använder jag massor av förklarande länkar. Jag hoppas att du tar dig tid att besöka några av dem, för där finns mycket matnyttigt.)

Enkla berättelser är mycket lättare att förutsäga, vilket gör att de saknar spänning och djup. Och många som skriver sina första berättelser skriver väldigt enkla berättelser, något som gör att berättelserna inte blir så bra.

Det är lätt att bli besviken när man inte klarar av att göra det man föresatt sig. Men i det här fallet är lösningen som sagt lite kontraintuitiv. Genom att krångla till berättelsen blir den ofta bättre.

Tidigare har jag till exempel propagerat för att man ska göra vinkar om vad som ska komma senare och göra villospår och använda sig av en flerledad intrig, för att göra det svårare för läsaren att lista ut hur det ska gå i förväg. Allt det är fortfarande bra tekniker, men det är inte säkert att de imponerar på läsaren. Men en sak som imponerar mycket på läsare är att hålla många bollar i luften samtidigt.

Underhållaren Henrik Bothe.

Att hålla en tallrik igång på en pinne är svårt nog, men att hålla flera stycken verkar omöjligt. Om det är omöjligt, och du ändå kan göra det, blir du något intressant.

Och precis som någon som kan spinna tallrikar lär sig tekniken efter lite träning går det att lära sig hur man gör berättelser som känns omöjliga.

Teorin bakom är relativt enkel. Titta bara på bilden längst upp med en överväldigande massa krulliga streck.

Här är den igen…

Du skulle kunna reda ut den röran om du hade tid (och tålamod). Men det skulle bära dig emot. Att skapa samma röra skulle dock inte vara så svårt: ta en penna och ett papper och rita slumpmässigt ett antal långa, kurvor.

När man gör berättelser krävs dock lite mer finess än att bara kasta ihop ett antal rollfigurer med olika mål på en och samma plats, i alla fall om du vill ha en röra som känns imponerande omöjlig, snarare än bara kaotisk.

Det du behöver fundera över är linjer. Inte ritade linjer, utan händelselinjer. En händelselinje består som enklast av en rollfigur med ett hinder. Händelselinjer har flera likheter med de ritade linjerna på bilden:

  • de är oftast många
  • de går sällan rakt, men inte heller i cirklar
  • ibland byter de håll
  • de överlappar varandra

Just det här med att de överlappar varandra är en central del i att skapa komplexitet i sin berättelse. Annars ligger de bara bredvid varandra, vilket inte alls ger samma effekt, oavsett hur oregelbundna de är.

Det här kan verka abstrakt, med linjer och vågor och så, men tänk så här: när du skriver en berättelse, skriv då scener kring en konflikt eller ett mysterium eller en romans.

Sedan, efteråt, kombinerar du den med någon annan scen som du har skrivit.

Den kontrasten kommer att skapa kaos första gången du ser dem tillsammans. Det kommer inte kännas rätt. Men var lite tålmodig. Snart kommer du att se hur du ska kunna få de där komplett olika sakerna att harmonisera. Och om du tittar noggrant på bilden nedan kan du se att den kaotiska bilden överst i inlägget skulle kunnat ha varit en del av bilden nedan.

På det här sättet får inte bara varje scen två poänger, vilket gör dem mer intressanta att titta på, du får inte bara övning i att harmonisera saker som skiljer sig rejält från varandra, utan det här kommer också att skapa övergångar mellan de olika linjerna i en berättelse. För var och en av scenerna är det här en okej lösning, men när du använder tekniken fullt ut blir det ett organiserat kaos som är lätt för läsaren att förstå, samtidigt som det skapar komplexitet och en känsla av att du gjort något imponerande.

Ungefär som i en rangerbangård, där tåg kan växlas till olika spår och sedan tillbaka till huvudspåret.

Kopplingarna mellan elementen i scenerna kan bestå av allt ifrån rollfigurer som speglar varandra och tematik som återkommer fast spegelvänd (ingen man är en ö/man kan inte lita på andra människor) till repliker som återkommer och föremål som får olika betydelse för olika rollfigurer – eller ända till rollfigurer i en linje som hjälper rollfigurer i en annan linje. Det finns helt enkelt ingen ände på hur du kan koppla ihop linjerna.

Använd det med klokhet. Om du vill ha hjälp kan du alltid kontakta mig.

Dolt förflutet av Thomas Karlsson och Lennart Guldbrandsson

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 150 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tjugo böcker, inklusive ett antal om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis. Min senaste bok är Dolt förflutet som nominerades till Selma-priset.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, hör av dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *